Hans idéer stärker Putins imperiedröm

– Tidigare var Putin ingen ideolog, utan en realistisk pragmatiker som ville återskapa Rysslands styrka och storhet efter 1990-talets nedgång och kaos. Men efter händelserna i Ukraina vände det. När USA gav sitt stöd för den nynazistiska Högra sektorn i Kiev ansåg han sig ha fått fria händer, säger Alexander Dugin.

Vi sitter och samtalar vid en liten finsk sjö några mil från Helsingfors. Alexander Dugin blickar ut över ett nästan löjligt vackert landskap; solen kastar sina strålar på den spegelblanka vattenytan, och allt är inramat av vita björkstammar.

Det kunde lika gärna vara en idyll någonstans i Ryssland.

Några territoriella anspråk på Finland har dock inte Dugin, som framstår som Rysslands, eller kanske till och med världens, mest omtalade geopolitiska tänkare. Nej, hör jag honom säga till en finsk publik:

– Jag gillar Finland som det är, och landet är ett bra exempel på hur man kan förena det eurasiatiska med det europeiska. Om jag tyckte att Finland, eller för den delen Polen och Alaska, borde uppgå i Ryssland skulle jag säga det.

Denna blygsamhet gäller där­emot inte Ukraina, som han anser till stor del tillhör den Ryska Världen. Dugin anser att ungefär halva Ukraina – de södra och östra delarna – ska brytas ut och bli ryskt.

– En del ryska radikala nationalister vill att vi ska invadera hela Ukraina, men jag anser att vi ska lämna Kiev till de ukrainska nationalisterna, säger Dugin som inte vill kalla sig för nationalist.

Ändå har mannen jag talar med kallats för såväl nyfascist som extremnationalist och för att vara Putins ”grå eminens”. Kanske har hans framtoning som gammaltroende ortodox präst med långt skägg gjort att han även har jämförts med Grigorij Rasputin, mystikern och helbrägdagöraren som åren före revolutionen 1917 hade så stort inflytande på det ryska hovet att han av många betraktades som ”tsarens onda genius”.

Jag möter först Alexander Dugin i samband med en konferens i den finska huvudstaden som går under rubriken ”We shall build the great Russia” (vi ska bygga ett stort Ryssland).

Mötet arrangeras av Johan Bäckman, docent i rättssociologi från Helsingsfors universitet och kontroversiell prorysk debattör och aktivist. Han bor delvis i Moskva, och framträder ofta i de ryska medierna med stark kritik mot Finlands och övriga EU:s politik gentemot Moskva. I mars reste han till Krim som valobservatör i folkomröstningen. Han säger till DN att syftet med konferensen är att bekanta den finska allmänheten med Dugins idéer.

Innan Dugin håller sitt tal framträder några konservativa ryssar. En är Irina Volynez från Kazan som presenteras som en ”principiell ideolog för traditionella familjevärderingar” och som ”fyrabarnsmor”.

Hennes anförande inleds med ett angrepp på väst, eller närmare bestämt den ”demokrati, liberalism och globalisering som man försöker påtvinga Ryssland”. Men huvuddelen handlar om tre saker: familjevärderingar, Ukraina och slutligen – kanske något oväntat –schlagerfestivaler.

– Det finns inte en enda rysk lag som förtrycker homosexuella, bara förbud mot propaganda för homosexualitet bland barn.

– När det gäller Ukraina – tänk på att namnet betyder ”utkant”, och det är utkanten av Ryssland.

Conchita Wursts seger i Eurovision menar hon var en ren aggression och krigsförklaring mot allt vad Ryssland står för.

Efter mötet drar sig Dugin, Bäckman och de andra tillbaka till en stuga vid en skogssjö, och DN får tillfälle att närmare få höra Dugins idéer.

Hans huvudpoäng är att han vill se en ”mångpolig” värld, där inte allt bestäms av ”atlantisterna”, det vill säga USA. Där har hans och Kremls linje stöd bland Europas stärkta extremhöger.

En nationalistpolitiker som Sergej Baburin har sagt att de europeiska högerextremisterna är en ”femte­kolonn” för Ryssland, håller du med?

– Tidigare var det kommunistpartier som var Rysslands naturliga bundsförvant. Men efter Sovjets fall blev det ett ideologiskt vakuum och Ryssland ville vara som en liberal väststat, men det fungerade inte. När Putin kom fram valde han att, oavsett ideologi, samarbeta med vem som helst utifrån deras attityd gentemot Ryssland. Det blev i första hand högerextrema partier.

Enligt Dugin hade ultrahöger­partierna goda skäl till det: För det förs­ta uppskattade de vändningen mot ökad konservatism i Putins alltmer antiliberala och antiamerikanska Ryssland, som dessutom framstod som en försvarare av traditionella värden. För det andra var partierna marginaliserade av det liberala etablissemanget, och öppningen mot Ryssland var ett sätt att få stöd och erkännande av ett stort land.

Att flera av dessa partier är främlingsfientliga och betraktas som halvfascistiska tror Dugin inte att Putin är särskild oroad för.

– Han måste ha någon att samarbeta med i Europa, och på det politiska fältet fanns bara högern och ytterhögern att tillgå. Min utgångspunkt är att jag är antiliberal och antiamerikan. Putin upprepar numera vad jag säger, även om han inte drivs av ideologi, utan av en pragmatisk strävan att försvara Rysslands nationella intressen.

Dugin hävdar att Putin i Ukraina såg att USA kunde använda sig av öppna neonazister när det ansågs vara gynnsamt. På samma sätt som amerikanerna i Mellanöstern har utnyttjat islamistgrupper som inte på minsta sätt delar några västliga demokratiska värderingar.

– Den som är USA-vän är inte extremist, medan den som är vän till Ryssland är det. Det är alltså ett spel, men när man i väst kallar mig och andra för nazister, så fungerar det inte, eftersom Putin känner mig och andra supportrar och vet att vi inte är nazister, utan står för traditionella ryska värderingar.

Men var inte du med på 1980-talet och grundade Nationalbolsjevikerna, som hade tydliga naziliknande symboler, även om hammaren och skäran ersatte hakkorset?

– Det var ett slags skämt, som liberala vänner till partiets medgrundare Eduard Limonov gjorde. Jag var emot det.

Har Putin blivit mer ideologisk på sistone?

– Jag tror att han reagerar på händelser, och är i den meningen pragmatiker. Men verkligheten är inte pragmatisk! Putin följer samma ideologiska mönster som jag har gjort. Så han går i mina fotspår, även om min drivkraft är ideologisk, mot den liberala agendan. Men Putin upptäcker mer och mer att de värden som han står för, ett återupprättande av Ryssland som en suverän makt, har stöd av just europeiska ultrahöger- och i någon mån ultravänsterpartier som nu har blivit alltmer framgångsrika.

Dugins analys av den högerextrema vågen i Europa låter bekant från svenska högerbloggare; den går ut på att liberalismens agenda har förlorat i popularitet när allt fler är skeptiska till fri invandring, fria marknadskrafter och frihet från traditionell moral. Han lutar sig framåt:

– Ta till exempel Conchita Wursts seger i Eurovisionsschlagern! Det var för ryssarna en absolut bekräftelse på vikten av att Ryssland ska invadera Ukraina. Det var ett slags sista argument för det, eftersom EU företräddes av denna vinnare. Motsättningarna mellan Ryssland och Europa blev tydliga.

Förklara vad det är för fel på en person som Conchita?

– För Ryssland, som ännu tror på familjen och traditionella relationer mellan män och kvinnor, är Conchita Wursts person en manifestation av djävulen. Djävulen har vunnit i Europa, även om djävulen inte längre existerar för det sekulära Europa. Men han gör det i Ryssland.

På vilket sätt påverkar det Putins politik i förhållande till Europa?

– Han har gett sig in i ett seriöst spel för att kullkasta den konsen- sus som råder i den europeiska eliten, och att skapa ett alternativt Europa.

Är du ett slags chefsideolog och rådgivare i Kreml?

– Det är svårt att mäta. Mitt personliga inflytande är nog begränsat, och det finns mäktigare grupperingar i Kreml. En av dessa grupper är liberalerna, dit hör Dmitrij Medvedev, men deras inflytande är på tillbakagång. En annan grupp som har bakgrund i säkerhetstjänsterna har närmare relation till Putin, men de saknar hjärna, de är bara ute ­efter makt och pengar för egen del. De enda som har en ideologi, och förståelse för internationell politik, det är vår grupp. Och Kreml behöver en nationell idé för Ryssland, som skiljer sig från liberalernas globaliseringsagenda. Den idén är inte nationalism, för ren nationalism passar inte i vårt multietniska land. Det gör däremot den plan som vi utvecklade redan under Jeltsins epok: eurasiatismen.

Delar du Putins åsikt att Sovjets fall var förra århundradets största geopolitiska katastrof?

– Ja, det är precis min idé. Men det var en geopolitisk katastrof, inte ideologisk. Sovjet var en fortsättning på tsarimperiet. Och Ryssland bör vara detsamma, men inte värderingsmässigt eller politiskt.

Hur förhindra att Ukraina utvecklas till ett världskrig?

– USA har inga livsviktiga intressen där, så det blir ingen direkt inblandning från Nato i Ukraina. Men i vilket fall som helst tjänar USA på utvecklingen där. Rysslands image har redan skadats. Och visar Ryssland sin styrka och går in militärt blir det ett blodigt krig. Visar Ryssland sig svagt, och står utanför, förlorar vi Ukraina.