Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Världen

Här styr världens mäktigaste drogkartell över vägen från Mexiko till USA

Donald Trumps hot om att bygga en mur 
mot Mexiko har redan ökat riskerna för 
migranterna. De tvingas i händerna på 
knarkmaffian för att kunna ta sig till USA. 
DN:s Henrik Brandão Jönsson har besökt 
Sinaloakartellens högkvarter i öknen 
en kilometer från den amerikanska gränsen.

Efter flera timmars körning på natten genom öknen kommer vi fram till en vägspärr med mexikanska elitsoldater. De posterar framför en sandfärgad amerikansk Hummerjeep med maskingevär på taket och bär samma kamouflageuniformer som de amerikanska soldaterna använde under Irakkriget. Soldaterna, som har mörkerglasögon, ber oss veva ned rutorna och undrar vart vi är på väg.

– Vi ska till Santiagos bondgård, svarar fader Prisciliano Peraza som kör oss in i öknen.

Soldaterna kollar misstänksamt på våra ansikten i baksätet.

– Vad ska ni göra där?

Foto: Rafael Fabres

Prästen, som bär cowboyhatt fastän solen gått ned för flera timmar sedan, svarar kaxigt.

– Vi ska sova över där.

Patrullens chef backar och låter oss köra vidare in i en av världens mest ogästvänliga öknar. Den styrs av Sinaloakartellen som leds av Joaquín ”El Chapo” Guzmán, världens mäktigaste drogkung, som trots att han är häktad och utlämnad till USA behåller kontrollen över smugglingsvägarna. Efter nästa krök frågar jag prästen hur han vågade vara så kaxig mot de beväpnade elitsoldaterna.

– Allt är teater. De låtsas att de gör sitt jobb och jag låtsas att jag respekterar dem, svarar fader Prisciliano.

Han vet att elitsoldaterna är köpta av kartellen och elitsoldaterna vet att han vet.

– Det är ett skådespel, säger han.

Foto: USA tvingar Mexiko att övervaka öknen där smugglingen av migranter och droger sker och Mexiko svarar med att skicka sina elitförband med den bästa utrustningen. Men rädslan för kartellen och militärernas sug efter pengar är större än yrkesstoltheten. Soldaterna mutas till tystnad. Det enda som skulle få dem att gripa in, menar fader Prisciliano, är om ett utomstående gäng började använda öknen som smugglingsrutt och väljer att inte betala militären.

– Då hade det blivit fart på dem, säger han.

Klockan är nästan midnatt när vi kommer fram till Santiagos bondgård där migranterna brukar sova över på sin färd mot gränsen till Arizona. Det är fyra grader i barackerna, stjärnklar himmel och endast fem mil kvar till gränsen.

Foto: Rafael Fabres

Sonoraöknen är den hetaste öknen i Mexiko och sträcker sig en bra bit in i Kalifornien och Arizona. En av få städer i den karga öknen är mexikanska Altar med knappt 10.000 invånare. Altar har blivit hjärtat i den mexikanska migrationsindustrin som varje natt skickar hundratals mexikaner och centralamerikaner till USA. Runt den vita kyrkan i centrum trängs butikerna som säljer utrustningen som krävs för att ta sig genom öknen. Här finns kamouflagekläder som gör det lättare för migranterna att gömma sig undan de amerikanska gränspatrullerna och här finns vantarna, filtarna och luvorna som behövs om natten. Här säljs också de svarta vattenflaskorna som inte glänser i solljuset på dagen och de svarta vandringskängorna som behövs för att klara den tre dagar långa vandringen. Sedan flera år tillbaka styrs Altar av Sinaloakartellen och därför behöver inte försäljarna skämmas för att de även skyltar med ryggsäckarna som används för att smuggla droger till USA. Till och med de specialtillverkade tofflorna med luddig sula, som smugglarna spänner på kängorna för att inte ge fotspår i sanden, säljs helt öppet.

Foto: Rafael Fabres– Gränspolisen kan inte spåra dig om du använder de tofflorna, menar försäljaren.

Efter att Donald Trump blev USA:s president har det blivit allt svårare för migranterna att ta sig in till USA. Det har gjort att familjerna hamnat i händerna på Sinaloakartellen som kan de bästa vägarna in i USA. Problemet är att kartellen höjt priset för människosmugglingen, vilket tvingar familjerna att ta med sig droger som en del av betalningen. Om de åker fast kan migranterna bli dömda till långa fängelsestraff i USA, i stället för att bli deporterade.

– Riskerna har blivit högre, säger försäljaren.

Bakom torget finns ett av apoteken där migranterna köper vätskeersättning och salvor för att undvika blåsor under vandringen. De kvinnliga migranterna brukar även köpa så kallade dagen-efter-piller. Det är vanligt att människosmugglarna, som kallas polleros, tvingar till sig sex med kvinnorna under natten i den kalla öknen. För unga tjejer är det mer regel än undantag att de blir våldtagna.

Ingen vill börja sitt nya liv i USA med att vara gravid med en pollero.

– Tjejerna är helt i händerna på smugglarna. Går de inte med på sex lämnas de ensamma i öknen, säger apotekaren Maria som inte vågar uppge sitt efternamn.

Hon säljer även injektioner som ger tjejerna ett bättre graviditetsskydd innan de ska vandra genom öknen.

– Ingen vill börja sitt nya liv i USA med att vara gravid med en pollero, säger Maria.

Foto: Rafael  Fabres

När vi är inne på apoteket kliver en kille in genom dörren och undrar vad vi håller på med. Jag berättar att vi kommer från en svensk dagstidning och undersöker hur förhållandena förändrats för migranterna efter det att Donald Trump blivit president i USA. Killen verkar inte vara särskilt intresserad av politik. När han gått igen berättar vår guide att kartellen säkerligen sänt ut honom för att vi ska veta att vi är under bevakning.

Foto: Rafael FabresSara Manríquez är föreståndare på den katolska kyrkans migranthem i Altar och tar emot de som inte har råd att bo på något av de hundratals vandrarhemmen i staden. På kyrkans migranthem får familjerna gratis sovplats och tre mål mat om dagen.

– Vi hjälper till så gott vi kan, säger Sara Manríquez.

Tre av utvandrarna som fastnat på hemmet är familjen Obregón från Nicaragua. Den 47-årige pappan hotades till livet av ett ungdomsgäng som etablerat sig i huvudstaden Managua. Gänget menade att han var skyldig dem pengar och skulle döda honom om han inte betalade. Walter Obregón hade ingen chans att skaffa fram pengarna utan flydde tillsammans med sin brorson och hans 19-åriga flickvän Lilian Hernandez. De tog bussen genom Honduras, El Salvador och Guatemala och smugglades över flodgränsen till Mexiko. I Mexiko tog pengarna slut och de började arbeta vid ett matstånd i staden Oaxaca. Lilian Hernandez friterade tortilla och själv sålde han öl och burkläsk.

Foto: Rafael Fabres

En kväll när trion packade ihop sitt matstånd kom polisen och undrade vilka de var. Trion sa att de kom från Mexiko, men poliserna förstod att det inte var sant. För att avskräcka andra migranter från Centralamerika att stanna till i Mexiko på vägen till USA misshandlade poliserna Walter och stal familjens pengar, berättar han.

– Titta, säger Walter. Svullnaden har fortfarande inte gått ned.

På hans vänstra kind sitter ett blåmärke kvar efter misshandeln, trots att det gått nästan tre veckor sedan polisen attackerade honom. Walters problem är nu ett annat. Efter att polisen stulit deras pengar liftade de vidare med godståget, som kallas El Tren del Diablo (djävulens tåg) eftersom det kan bli 57 grader hett på taket när tåget går in i Sonoraöknen. Sedan tog de bussen till Altar. När de väl var framme försökte de själva ta sig över gränsen i öknen, men klarade det inte.

– Utan guide går det inte, men alla guiderna jobbar för kartellen och tar hutlöst betalt.

Innan Trump valdes kostade en guide 18.000 kronor för att ta en liten grupp migranter genom öknen. Efter att Trump blivit president tar guiderna 40.000 kronor.

Vad som är värre för trion är att de inte heller kan ta sig härifrån. Sinaloakartellen kräver 6.000 mexikanska pesos, cirka 2.600 kronor, av alla migranter som kommer till Altar. Om man inte betalar skatten får man inte lämna staden. Kartellen har knutit till sig alla bussbolagen i Altar som inte får lov att sälja biljetter till migranter som inte fått klartecken att åka. När trion förklarade att de inte har några pengar sa kartellen att det enda sättet för dem att ta sig härifrån är om någon av dem smugglar över en ryggsäck med droger till USA.

Foto: Rafael Fabres– Min brorson sa att han kunde göra det, men vi sa nej. Det är lätt att åka fast om man inte vet vart man ska i öknen, säger Walter Obregón.

Det kvittade vad de sa. Dagen efter anmälde sig hans 37-årige brorson till kartellen, fick kamouflagekläder och instruktioner, och transporterades till högkvarteret i öknen.

– Jag sa till honom att det inte behövdes. Vi löser det på något annat sätt, men han lyssnade inte, säger hans flickvän Lilian Hernandez.

– Hur länge har han varit borta, undrar jag.

– I tre dagar. Han borde ha varit tillbaka nu.

Walter lägger armen om henne.

– Jag tror att han bara är försenad. Kanske är det många patruller som bevakar gränsen nu. Han kommer nog tillbaks snart.

Lilian Hernandez låter sig inte övertygas. Hon tror att hennes pojkvän åkt fast eller gått vilse i öknen.

– Han lovade att höra av sig på Messenger så fort han lämnat ryggsäcken och var tillbaka. Men jag ser att han inte ens varit uppkopplad.

Foto: Rafael Fabres

Förutom gränspolisen och hettan på dagen är det öknens fauna som är det farligaste för migranterna. Om nätterna kryper skallerormar, skorpioner och spindlar nära för att få känna kroppsvärme. Många av dödsfallen i öknen beror just på orm- eller insektsbett. På kyrkans migranthem finns en anslagstavla med en skiss över vilka insekter som är farligast. Den varnar bland annat för den svarta tusenfotingen som många tror är ofarlig, men som har ett dödligt gift.

– Om du är fullt frisk kanske det inte är någon fara. Men om du har vandrat i två dagar i öknen, är matt och uttorkad, så kan giftet ta livet av dig, säger Sara Manríquez.

Hon viskar så att inte Lilian Hernandez från Nicaragua ska höra det. Hennes dröm om att skaffa sig en stabilare tillvaro i USA, där lönerna är femton gånger högre, har bytts ut mot en osäkerhet om hon kommer att komma härifrån med livet i behåll.

– Tänk om han åkt fast? Kommer kartellen att släppa oss då? Eller måste vi bli kvar? undrar hon.

Klockan är sju på morgonen när jag vaknar upp på Santiagos bondgård mitt i öknen. Prästen är först uppe av alla och har stoppat ved i spisen. Han värmer böngrytan från i går och lägger några tortillas på spishällen. När Prisciliano Peraza var liten rörde han sig fritt över gränsen till USA. Det fanns inte ens ett staket. Några glest placerade pinnar var det enda som markerade gränsen. På den tiden välkomnades den mexikanska migrationen till USA. Gästarbetarna plockade apelsiner, druvor, byggde hus, vattnade trädgårdar och passade barn. I dag hävdar Donald Trump att mexikaner är kriminella våldtäktsmän och mördare.

Vad Trump riktar sin kritik mot är den klick av mexikaner i USA:s storstäder som ingår i de så kallade latinogängen som säljer droger till den amerikanska medelklassen. Gängen är det sista ledet av Sinaloakartellen, som i princip har monopol på drogförsäljningen i USA. Eftersom kartellen täcker nästan hela det amerikanska drogbehovet har kartellen blivit den rikaste i världen, enligt den mexikanska veckotidningen Proceso. Kartellen har råd att muta eller skrämma vem den vill till tystnad. Att Donald Trump vill lösa det problemet med att bygga en sju meter hög mur till Mexiko är naivt, tycker fader Prisciliano.

– Den muren kommer bara att döda oskyldiga, menar han.

 

Flera meter höga kaktusar sträcker sig mot skyn och här och var springer ökenkaniner förbi när vi åter börjar vår färd mot gränsen.

Efter några kilometer möter vi ännu ett mexikanskt elitförband som kommer körande i en Hummerjeep på grusvägen. De stannar inte till utan låter oss köra vidare. Bara fem minuter senare, på samma väg, kommer fyra leende män med svarta vattenflaskor i händerna. De är klädda i samma kamouflagekläder som säljs på torget och bär samma ryggsäckar.

– De har varit och lämnat droger i USA. De är glada att de är på väg tillbaka, säger fader Prisciliano.

Om det hade varit så att den mexikanska militären utfört sitt uppdrag hade smugglarna inte kunnat gå så öppet i öknen.

– Alla är köpta, menar prästen.

Foto: Rafael Fabres

Bara några kilometer senare får vi syn på ytterligare fyra killar i kamouflagekläder som tar igen sig i skuggan av några höga buskar. Jag ber fader Prisciliano att stanna och går ut för att hälsa på killarna. De är så kallade burreros, packåsnor, som varit inne i USA över natten och lämnat vardera 20 kilo marijuana. Platserna där de lämnat drogerna har de märkt med GPS och sänt koordinaterna till kartellens medlemmar i Arizona som ska hämta drogerna nästa natt.

– Det gick lätt. Inga problem. Vi har gjort det här förr, berättar den äldste i gänget.

Han vill inte uppge sitt namn, men har inget emot att bli intervjuad. Smugglaren berättar att han brukar få 12.000 kronor per ryggsäck med 20 kilo marijuana eller kokain som han smugglar in. Jag undrar hur många rundor han behöver göra för att få ihop pengar till att bygga ett hus i sin hemby.

– Hus!? Jag smäller pengarna på fester, säger han och får de yngre kollegorna att skratta.

– Är inte riskerna höga, undrar jag.

Smugglaren blir allvarlig.

– Jo, det har blivit svårare. Det kryllar av gränspatruller på andra sidan.

Killarna ursäktar sig och reser sig ur sandvallen. De har ytterligare två dygns vandring innan de är hemma igen och måste passa på att gå innan solen står för högt. Vi hoppar in i prästens pickup och fortsätter mot gränsen. Bergen, som skymtar vid horisonten, ligger i ett indianreservat i Arizona som Sinaloakartellen använder för att smuggla in sina droger. Prästen lägger in fyrhjulsdriften och de sista kilometrarna mot gränsen kan vi inte köra i mer än 10 kilometer i timmen.

– Stopp! Vart är ni på väg?

Ännu ett mexikanskt elitförband stoppar oss på grusvägen.

– Jag är präst i Altar och ska visa gränsen för några journalister, säger fader Prisciliano.

Soldaterna synar våra ryggsäckar som vi lagt på pickupens flak.

– Ok, kör på.

En kvart senare kommer vi fram till två bondgårdar utan boskap. En utbränd jeep och några oljefat rostar längs vägen och i skuggan av ett träd står en smutsig husvagn. Om det inte varit för att några kamouflageklädda killar rökte utanför husvagnen hade jag trott att platsen var övergiven. I själva verket råder här en febril verksamhet. Vi har kommit till Sinaloakartellens högkvarter i öknen. Här arbetar ett 20-tal personer med att koordinera smugglingen till USA.

Prästen parkerar pickupen och presenterar mig och min fotografkollega. Kartellmedlemmarna söker oss med blicken och stämningen blir spänd. Så här nära brukar inte journalister komma Sinaloakartellen. Inte förrän en äldre man, som fyllt flaket på sin pickup med proviant till smugglarna, dyker upp vid husvagnen lättas stämningen upp.

– Fader Prisciliano! Hur är det med dig, undrar mannen och kramar om honom.

Världen behöver inte fler murar. Vad folk behöver är bättre liv.

Den äldre mannen öppnar en påse Doritos och bjuder laget runt. Jag vågar mig närmare husvagnen och frågar en av de kamouflageklädda killarna hur långt det är till gränsen. Killen pekar nonchalant mot norr.

– Gränsen är där, säger han. En kilometer bort.

Jag tar upp min mobil för att se om jag får någon signal. Ingenting.

– Lägg mobilen här på tunnan, tipsar killen. Efter en stund får du signal.

Isen är bruten och vi skämtar om de mexikanska mobiloperatörernas dåliga täckning. Sedan ringer det i hans mobil. För att inte flytta den ur sin position på tunnan slår han på högtalarfunktionen.

Hola, svarar han.

– Är det José, hörs en man fråga.

– Ja, det är José, svarar killen.

Mannen i andra änden har några migranter som vill ta sig över till USA i natt och undrar hur mycket det skulle kosta.

– 40.000 kronor, svarar killen.

Mannen blir tyst en stund.

– Ok, jag hör av mig i kväll.

En av högkvarterets chefer kommer förbi i en smutsig blå tröja. Han bär ett axelhölster utan revolver och har en walkie talkie i handen. Jag undrar vad han tycker om Donalds Trumps planer på att bygga en mur genom öknen. Chefen ler.

– Det enda den kommer att ge oss är skugga, säger chefen.

Om Trump bygger den sju meter så bygger vi våra stegar en meter högre. Om han låter muren gå två meter under marken så bygger vi tunnlar som går tre meter under.

De kamouflageklädda killarna viker sig av skratt.

– Om Trump bygger den sju meter så bygger vi våra stegar en meter högre. Om han låter muren gå två meter under marken så bygger vi tunnlar som går tre meter under. Denna mur kommer inte att stoppa någon, säger han.

Jag undrar på vilket sätt det blivit svårare för migranterna att ta sig över sedan USA bytte president.

– Det finns fler gränspatruller och de kör med värmesökande drönare över öknen. Chansen att ta dig hela vägen till Phoenix vid första försöket är nog nere på 20 procent. De tar dig och så blir du deporterad. Andra gången har du kanske 50 procents chans. Tredje gången bör du klara det, säger han.

En av de andra cheferna med svart baseballkeps, mörka solglasögon och ren t-shirt blänger surt på sin kollega. Jag uppfattar det hela som om han tycker att kollegan pratat för mycket och känner att det är dags att dra. Vi tar i hand och jag tänker att jag borde fråga om Walter Obregóns brorson. Har han möjligtvis blivit tagen eller var är han? Men jag vågar inte fråga. Kanske skulle kartellen tro att jag är en förtäckt drogpolis och straffa mig med att vandra hem genom öknen själv, eller något ännu värre. I stället skumpar vi vidare med prästen den sista kilometern till gränsen och hoppar av vid ett kapell som någon byggt på en kulle. Här står en modell av det katolska skyddshelgonet Virgen de Guadalupe som migranterna tillber. Bredvid kapellet ligger hundratals slängda glasburkar med stearinljus som utvandrarna tänt på natten innan vandringen.

– Det är så sorgligt, säger prästen. Många bor redan i USA och har varit på besök i Mexiko för att någon anhörig blivit sjuk. Nu vill de hem igen. Fru och barn väntar på dem i Kalifornien. De är desperata.

Varje månad hittar den amerikanska gränspolisen upp mot 50 lik i öknen. Rekordet är från 2009 då polisen hittade 232 döda migranter på en månad.

Foto: Rafael Fabres

Fader Prisciliano snirklar mellan kaktusar, kvarglömda kläder och konservburkar som visar var migranterna ätit innan de gett sig av. Jag granskar marken för att inte överraskas av skallerormar och tittar upp först när en rak skugglinje sträcker sig över sanden. Jag har kommit fram till gränsen mellan Mexikos förenta stater och USA. Framför mig reser sig rostiga järnbalkar som fyllts med betong och bankats ned på rad med en meters mellanrum. På tvären löper en balk som fungerar som språngbräda för den som vill hoppa över. Fader Prisciliano sätter bootsen på balken och pekar.

– Närmsta stad är Tucson. Den är 100 kilometer bort. Närmaste väg ligger 70 kilometer bort. Tänk dig att vandra dit i denna hetta, säger han.

Fader Prisciliano skakar på huvudet och gör korstecknet. Han ber för alla de tusentals familjer som redan dött i öknen och tänker på dem som i framtiden kommer att kvävas till döds i tunnlarna eller trilla av stegarna när muren är byggd. Hans blick fastnar i horisonten.

– Världen behöver inte fler murar. Vad folk behöver är bättre liv.

Foton i text: Rafael Fabres

  • Läs mer:

Mexiko om Trumps mur: Vi kontrar med tull på USA-varor

Trumps mur kan kosta 190 miljarder 

Trumps politik har redan täppt till gränsen

Pollero

Pollero är spanska och betyder ”den som matar hönsen”. Termen används för människosmugglarna i öknen. Migranterna brukar kallas pollos, kycklingar.

Donald Trump och muren

USA:s president Donald Trump fortsätter att driva frågan om en mur mellan USA och Mexiko för att stoppa illegal migration mellan länderna.

På den konservativa konferensen CPAC i slutet av februari sade han i ett tal att man ”ligger långt, långt före schemat” och kommer att bygga en ”storslagen” (great) mur.

Enligt USA:s tullmyndighet tar man in offerter på prototyper till en murkonstruktion fram till den 6 mars.

Från den 20 mars ska man ha en lista på vilka kontraktörer som kan komma i fråga för uppdraget.

Kontrakten planeras vara påskrivna för att starta bygget i mitten av april.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.