Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Världen

Hotet som världen glömt

Ledaren för bombprojektet, Robert Oppenheimer, i mitten och general Leslie Groves, till höger om honom, beskådar resterna efter provbombningen.
Ledaren för bombprojektet, Robert Oppenheimer, i mitten och general Leslie Groves, till höger om honom, beskådar resterna efter provbombningen. Foto: Corbis
Både Barack Obama och John McCain har inför valet förklarat att USA måste behålla sina kärnvapen i avskräckande syfte. Samtidigt kräver gamla hökar från kalla krigets dagar - som utrikesministrarna Henry Kissinger och George Schultz - att USA ska sätta punkt för kärnvapenepoken. I dag finns långt färre kärnvapen än under kapprustningens tid, men risken för att de ska komma till användning nu anses större.

Min bil är en av många som svänger in vid den öppna grinden till Stallion Range center, vilken annars är tillbommad, eftersom vägen bakom grinden leder till supersäkerhetsbevakade White Sands Missile range. Men det är den första lördagen i oktober, en av två
dagar om året som området öppnas för allmänheten.

Vi är en lång karavan som kör på den delvis vingliga vägen genom ett platt ökenlandskap i södra New Mexico, där bergen vid horisonten är det enda som bryter landskapets monotoni. Men framme vid Nollpunkten är det något av folkfest, med vänliga militärpoliser som vinkar fram bilarna mot parkeringen och med stånd där det säljs mat och dricka och alla de böcker om atombomben som jag redan har i mitt bibliotek. Från parkeringsplatsen slussas vi vidare till fots ytterligare halvannan kilometer och så står vi där på en platt bit öken omringad av stängsel och blinkar i solljuset och fokuserar på den oansenliga obelisk av sten som byggts på platsen där det första atomvapnet i världen provsprängdes den 16 juli 1945. Klockan 0.5.29.45 - ja, de som skriver atombombens historia älskar dessa exakta angivelser, denna fascination för detaljer, exakt sprängstyrka, strålningseffekt, megaton, de exakta orden som yttrades av projektets vetenskapliga och militära ledare.

De flesta besökarna verkar fyllda av samma anda, förutom ett par barnfamiljer består de mest av äldre och mycket överviktiga herrar, en del med medaljer och militära grader fastnitade vid jackorna. Alla - också jag! - ser till att få en bild av oss själva vid Nollpunkten. Hela tillställningen andas kuriosa, nostalgi och patriotism.

Jag sneglar försiktigt på ett
par med asiatiskt utseende - de enda icke-vita människor jag får syn på bland de kanske två tusen nyfikna som samlats här - men deras ansikten är slutna och de höjer kamerorna som ett skydd framför sig.

Jag kan förstås ha fel, men jag har svårt att föreställa mig att någon av de andra besökarna kommit hit av samma anledning som jag; på ett slags pilgrimsresa till nollpunkten för det västerländska moderna projektets erövring av naturen. Det var här som människan slutligen penetrerade naturens innersta och därmed skapade möjligheten för människan att förgöra all natur.

Kort efter Trinitytestet (döpt till "Treenigheten" av den vetenskaplige ledaren för bombprojektet Robert Oppenheimer), transporterades de nukleära komponenterna för två bomber till Tinianön i Stilla havet för "combat operations". Därifrån lyfte de två planen som fällde atombomber över Hiroshima och Nagasaki i augusti 1945.

Bomberna utvecklades i Los Alamos, som ligger längre norrut i New Mexico. "The town that never was" växte 1943 med plötslig våldsamhet och i allra största hemlighet upp från ingenting i ett av USA:s mest natursköna områden, det bergiga ökenlandskapet vid en av landets äldsta städer, Santa Fe. Där samlades den tidens mest lysande fysiker och vetenskapsmän för att i en väldig ansats leda mänskligheten in i en ny era. Den 16 juli 1945 lyckades man och Harvardfysikern Kenneth Bainbridge sa när han bevittnade Trinity: "Well, now we're all sons of bitches." Oppenheimer ska ha citerat hinduiska Bhagavad Gita: "I am become death, the destroyer of worlds."

I Bradbury Science museum
, som är den publika delen av Los Alamos National laboratory, är tonen densamma som vid besöksdagen i White Sands Missile range. Med sina 12.000 anställda (en tredjedel av dem vetenskapsmän) är det fortfarande ett av USA:s - och därmed världens - största kärnvapenlaboratorier.

Museet, som ligger på "Trinity drive", presenterar Trinitytestet som den lyckosamma finalen på ett heroiskt pionjärarbete. Det mesta av museets utrymme ägnas den stolta och nostalgiska berättelsen om 40-talets Los Alamos, "ett oförglömligt äventyr". Bombandet av Hiroshima och Nagasaki förekommer som en fotnot i museet. Endast på en undanskymd vägg som upplåtits åt två utanför museet stående organisationer - en "för" och en "emot" kärnvapen - kan man beskåda ett tjugotal fotografier på lemlästade japaner. Sedan USA:s senaste underjordiska provsprängning 1992 har den huvudsakliga uppgiften för laboratoriet varit vad man kallar "Stockpile stewardship", ungefär "Förvaltande av vapenarsenalen". Man har fått nöja sig med att undersöka och åtgärda effekterna av kärnvapnens åldrande och simulera tester i datorn.

Även om förhållningssättet jag möter vid min amerikanska odyssé i kärnvapnens historia är extrem, finner jag det inte väsensskilt från tonen i det offentliga samtalet om kärnvapen hemma i Sverige. "Bomben" är historia och när den når nyhetssidorna är det för att den kan hamna i "fel" händer; oansvariga terroristers eller hos "skurkstater". Problemet är inte massförstörelse- och utplåningsvapnens existens i sig. Insikten om att människans klåfingriga och giriga manipulerande av naturen har lett oss fram till en apokalyptisk kris för jordklotet. Samtidigt förhåller sig samtiden till ett annat världsomspännande hot mot mänsklig och planetarisk överlevnad med likgiltighet, uppgivenhet och - kan jag ibland notera - ett slags genans. Det är som vore kärnvapenhotet närmast anakronistiskt.

Men inget kunde vara längre från sanningen, skriver Jonathan Schell i sin senaste bok "The seventh decade. The new shape of nuclear danger". Där påpekar han att världen driver mot kärnvapenanarki. Det finns långt färre kärnvapen än under kapprustningens era, men de är spridda på fler händer. Inte sedan den sista atombomben fälldes över Nagasaki har användandet av ytterligare kärnvapen varit mer sannolikt, och bland de potentiella utlösarna av kärnvapenkrig finner han de ledande kärnvapenmakterna och framför allt USA.

Schell - en av USA:s tunga debattörer av kärnvapen och författare till de omtalade "The fate of the earth" och "The abolition" - understryker att kalla krigets antagonister inte har slängt sina kärnvapen i den historiska soptunna där deras geopolitiska kamp hamnat tillsammans med uttjänta doktriner och raserade gränser.

Nej, de har börjat renovera stridsspetsar och anfallssystem, en ny generation kärnvapen håller på att byggas och nya mål för anfall definieras. I kölvattnet av 11 september 2001 har vi bevittnat den största förändringen i amerikansk kärnvapenpolitik sedan 1945. De mångåriga försöken att stoppa spridningen av kärnvapen genom diplomati och fördrag har ersatts av en politik som bygger på att med militära medel störta regeringar som inte lyder USA:s kärnvapendiktat.

I grunden ligger en doktrin om att den amerikanska militära dominansen måste vara "outmanad" (unchallangeable) över hela jordklotet.

Till de gamla måltavlorna för kärnvapen har lagts nya mål i utvecklingsländerna. "Global strike" innebär att man med några minuters varsel ska kunna attackera vilka mål som helst över hela jorden, med konventionella vapen eller med kärnvapen.

Jag sitter i skrivande stund i bergen ovanför Santa Fe - med utsikt mot Los Alamos - och i teven smattrar nyheterna om den kaotiska amerikanska ekonomin, som nu trängt undan terroristhot och säkerhet från presidentvalskampanjens centrum. Men en blödande amerikansk ekonomi skulle kunna leda till en efterlängtad nedskärning av den enorma amerikanska försvarsbudgeten, för närvarande på en nivå av 700 miljarder dollar per år.

Båda presidentkandidaterna uttrycker liknande och väl beprövad retorik om en värld utan kärnvapen. Det går dock att urskilja skillnader i deras positioner. Barack Obama har lovat att skära i anslagen till ett oprövat missilförsvar, medan John McCain sagt att "det första jag skulle göra är att se till att vi har ett missilförsvar på plats i Tjeckien och Polen, och jag bryr mig inte ett dugg om Putins protester".

Vid flera tillfällen har McCain som senator röstat emot underskrivandet av Provstoppsavtalet, Obama har förbundit sig att se till att senaten ratificerar avtalet. Men båda kandidaterna understryker att USA måste behålla sina kärnvapen i avskräckande syfte.

I ett väl publicerat utspel i den inflytelserika tidningen Wall Street Journal har en namnkunnig grupp fördettingar, gamla hökar från kalla krigets dagar, uppmanat till ett slut på kärnvapeneran. Före detta utrikesministrarna Henry Kissinger, George Shultz, försvarsministern William Perry och senatorn Sam Nunn menar att det är USA som måste ta ledningen i en process att avskaffa alla kärnvapen inklusive sina egna. Med tanke på den allmänt omfattade idén om kärnvapenavskräckning förutsätter det att USA får med sig främst Ryssland men senare också gradvis övriga kärnvapenmakter med Kina i spetsen.

Samtidigt ska ickespridningsregimen stärkas så att inga nya kärnvapenmakter tillkommer. Men stater som Iran och Nordkorea lär skaffa sig kärnvapen vad än världens ledande kärnvapennationer gör för att reducera eller eliminera sina arsenaler. Dessutom är det amerikanskt kärnvapenskydd som håller stater likt Turkiet, Japan, Sydkorea och Taiwan från att själva utveckla kärnvapen.

Kopplingen mellan civil och militär kärnkraftsteknologi står inte heller högt upp på dagordningen i klimathotets värld, där kärnkraften nu säljs in som "ren". Enligt ickespridningsfördraget NPT har varje anslutet land en "oförytterlig rätt" till kärnteknologi. Det är med hänvisning till denna rätt som Iran bygger och utvecklar en egen anrikningsanläggning för att säkerställa kärnbränsle för en framtida civil reaktor. Många större utvecklingsländer som Egypten, Saudiarabien, Indonesien och Brasilien menar nu att de bör ha rätt att bygga egna anrikningsanläggningar för att säkra leveranser av reaktorbränsle till eventuellt framtida reaktorer för civil energiproduktion. Haken i resonemanget är förstås att anrikningsanläggningar kan utnyttjas till anrikning av uran för kärnvapen. Det enda som krävs för att gå från produktion av låganrikat till höganrikat uran är tid. Landet i fråga, liksom nu Iran, får alltså en kärnvapenoption. Politiskt talar då mycket för att grannar och potentiella fiender ser anledning att skaffa sig en liknande option och då har man hamnat i ett läge där ickespridningsregimen inte fungerar och sannolikheten för existentiell förstörelse blir en realitet. Spridningen av den "fredliga" civila kärnkraften kan komma att innebära ett dubbelt hot mot mänskligheten.

Bomben och kalla krigets ledande tankefigur - terrorbalans - är inte historiska, utan i högsta grad samtida realiteter. Det är fascinerande att i Richard Rhodes senaste bok "Arsenals of folly. The making of the nuclear arms race" (han fick Pulitzerpriset för sin stora "The making of the atomic bomb") följa det dubbla förhållningssättet till atomvapnen; å ena sidan en grotesk upprustning som slukade resurser och militariserade hela ekonomier såväl i öst som i väst, å andra sidan en djup aversion mot att använda de vapen man producerar i en sådan mängd och för sådana gigantiska kostnader.

"När de individuella besluten togs verkade de rationella och ofrånkomliga", förklarar Robert McNamara, försvarsminister under Vietnamkriget, Världsbankschef och senare motståndare till kärnvapen. "Men det samlade resultatet var vanvettigt." George Kennan, en av kalla krigets ledande ideologer, citeras av Schell: "Vi har fortsatt att stapla vapen på vapen, missil på missil, hjälplösa, nästan ofrivilligt, som om vi var offer för någon sorts hypnos, likt män i en dröm, likt lämlar på väg till havet."

Solen går ned över de berg som fått namn av Jesu blod, Sangre de Cristo, och Los Alamos stadsljus glittrar nu i mörkret. Där reproduceras det apokalyptiska hot som ytterst kommer att fortsätta att reglera förhållandet mellan världens nationer, vem som än vinner presidentvalet om några veckor.

Kanske är det i förstone bomben som tankesystem - "the bomb in our mind" - som vi måste göra oss av med, skriver Schell. Konstruerandet av bomben byggde på grundpremissen att "det som kan göras, måste göras". Kan man klyva atomen, kan man bygga en atombomb, kan man manipulera gener ... så måste man. Vi har skapat en civilisation som på en gång är extremt handlingskraftig och totalt handlingsförlamad. Den moderna människan - även "beslutsfattarna" - står lika hjälplösa inför sina egna skapelser som någonsin den antika människan inför "ödet".

Doften av pinje är stark i den höga bergsluften, stjärnor och måne trots allt starkare än ljusskenet från Los Alamos. Jag tänker att en världsordning som säger att atombomber måste finnas därför att de är möjliga och som accepterar de grundläggande premisserna för terrorbalans, inte kraftfullt kan bekämpa de andra hoten mot vår planet. Vi måste avrusta vårt tänkesätt, demilitarisera vårt inre, om vi inte ska komma att lämna planeten jorden som "lämlar på väg till havet".

Bild

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.