Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Världen

Ingen ljusning för gängproblematiken i Centralamerika

De kriminella ungdomsgängen i Centralamerika blir större, starkare och våldsammare. Regeringarnas försök att ta i med hårdhandskarna har inte haft den effekt man hoppats på.

I oktober mejades 14 personer ner under en fotbollsmatch i San Pedro Sulas, Honduras. Månaden innan ska 15 personer ha skjutits till döds, i en drogrelaterad uppgörelse, i en skofabrik i samma stad.

Våldsspiralen i Mexiko, med knarkligor som skördar offer och poliskårer som avgår, har skildrats flitigt i medierna den senaste tiden. Men om situationen i Centralamerika skrivs betydligt mindre.

– Skillnaden mot för några år sedan är att ungdomsgängen nu blir anlitade av de stora kartellerna och den organiserade brottsligheten, säger Erik de la Reguera, DN:s korrespondent i Latinamerika.

Tidigare arbetade gängen på en annan nivå, lika våldsam som nu, men utan de stora pengarna. I takt med att narkotikaligorna och människosmugglarna ökat sin närvaro i Centralamerika har även ungdomsgängen blivit alltmer organiserade.

– Ungdomarna anlitas som arbetskraft av de stora ligorna, som alltifrån utpressare till yrkesmördare, säger Erik de la Reguera.

Som ersättning får ungdomarna vapen, bilar eller droger.

Samma utveckling har Erik Halkjaer, tidigare chefredaktör för tidningen Latinamerika, uppmärksammat när han följt situationen i Centralamerika de senaste tio åren.

– I början var de mer gatugäng som bråkade om olika områden. Den organiserade brottsligheten och ungdomsgängen är två olika fenomen som vuxit ihop och nu göder varandra, säger han.

Fenomenet maras, de salvadoranska gäng som bildades på Los Angeles gator på 1980-talet, spred sig i stora delar av Centralamerika. I dag är de väl etablerade i El Salvador, Honduras, Guatemala och USA och finns representerade i ytterligare några länder.

I de hårt utsatta centralamerikanska länderna där demokratiskt styre och utveckling varit målet sedan 1990-talet är fattigdom och våld stora problem. När aggressiva ungdomar med tydliga gängtatueringar härjar har det varit lätt att skylla allt våld på dem.

– Att våldet på landsbygden snarare var knutet till drogsmuggling än ungdomsgängen framgick inte särskilt tydligt i de centralamerikanska medierna för några år sedan. Gängmedlemmarna med sina tatueringar var så sårbara inför polis och militär att de började dölja sina tatueringar. Jag upplevde att bilden av dem var aningen överdriven, de stod inte för allt det våld som skedde i länderna. Men nu går det inte att komma ifrån att de blivit mer organiserade, mer professionella och fortfarande är extremt brutala, säger Erik de la Reguera.

Regeringarna i de centralamerikanska länderna har provat mycket för att stoppa gängbildningen. Med en lång bakgrund som militärdiktaturer har de ofta använt militära styrkor till att försöka bekämpa gängen.

– Att förlita sig på militären har alltid varit en utväg, säger Erik Halkjaer. Men det innebär bara att man sätter en beväpnad grupp mot en annan.

Det tar många år att bygga upp en demokrati och länderna saknar de starka statliga institutioner som behövs för att hantera de verkligt stora problemen i regionen – bristen på demokrati och utbredd korruption.

– Det stora hotet mot de här ländernas utveckling är knarkkartellerna och korruptionen. Om man lyckas få bort dem skulle inte ungdomsgängen ha samma driv längre.

Att fokusera på att bara bekämpa dem är ingen lösning, enligt Erik Halkjaer. Det behövs rejäla insatser för starkare demokratiska samhällen och långsiktigt socialt arbete.

USA, som försöker hantera den omfattande drogproblematiken, bistår Centralamerika med stora summor pengar till de militära styrkorna. Även Sverige har nästan helt dragit sig ur biståndet till regionen. Det är märkliga signaler, tycker Erik Halkjaer, både att USA väljer att stödja militären och att Sverige stryper biståndet.

– De få åtgärder som görs är småskaliga projekt, säger Erik de la Reguera. Det är ofta ideella organisationer som går in och plockar upp avhoppare. De ger killarna alternativ, en yrkesutbildning, att få lära sig läsa och skriva. De visar att det finns en annan väg att gå än att råna folk.

Det gäller att ge ungdomarna alternativ, enligt Erik de la Reguera. Ofta är gänget deras familj, om än en mycket brutal sådan. Men de ideella organisationerna och eldsjälarna klagar över att de inte får något vidare stöd från staten.

Ett undantag i sammanhanget är grannlandet Nicaragua, där är gängen inte alls lika etablerade.

– En av anledningarna är att polisen har haft ett annat arbetssätt, där man arbetar nära invånarna, och att folk litar på polisen, säger Susanna Janson Landin på Sida som arbetade i Nicaragua tidigare.

Tack vare metoder som lokal organisering, starka sociala nätverk och brottsförebyggande arbete lyckades gängen aldrig riktigt slå rot.

– Nicaragua är ett bra exempel på att det inte alltid måste finnas en koppling mellan fattigdom och kriminalitet, säger Susanna Janson Landin.

Erik Halkjaer befarar att varken Nicaragua, eller Costa Rica, är helt utanför farozonen ännu.

– Våldet och kriminaliteten kan minskas om man lyckas minska fattigdomen, arbetslösheten, de sociala klyftorna och den utbredda korruptionen.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.