Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-14 16:10

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/varlden/ingmar-neveus-den-stora-fragan-ar-om-trump-ar-en-nixon-eller-en-clinton/

Världen

Ingmar Nevéus: Den stora frågan är om Trump är en Nixon eller en Clinton

Bild 1 av 2 Bara hotet om riksrätt tvingade Richard Nixon att avgå 1974.
Foto: AP
Bild 2 av 2 Bill Clinton kom ut ur riksrättsprocessen 1998 som en vinnare.
Foto: Greg Gibson/AP

Inför en möjlig riksrätt mot Donald Trump riktas blickarna nu mot de två tillfällen i modern tid då andra presidenter har hamnat i motsvarande klämma.

Utvecklas dramat som för Bill Clinton 1998? Det hoppas Republikanerna. Eller som för Richard Nixon 1974? Det är vad Demokraterna lägger sina pengar på.

Riksrätt är det instrument USA:s konstitution har gett kongressen för att avsätta en president som gör sig skyldig till ”förräderi, bestickning eller andra brott och förseelser”.

På ytan kan en riksrätt mot en amerikansk president se ut som en domstol – med representanthuset som åklagare och senaten som jury.

Men i själva verket handlar det mindre om juridik och mer om politik. Det är kongressens majoritet, snarare än lagboken, som avgör vad som är tillräckligt allvarliga ”brott och förseelser” för att motivera att presidenten ska tvingas bort.

Och det är det politiska spelet före och under en riksrättsprocess som avgör om presidenten kommer ur den som en förödmjukad förlorare – eller som en vinnare.

Därför frågar sig nu politiska förståsigpåare om det vi nu bevittnar till sist kommer att jämföras med 1998 eller med 1974.

Trumps anhängare hoppas naturligtvis att utvecklingen – om det nu blir ett riksrättsåtal – liknar den som startade i oktober 1998.

Då röstade representanthuset för att inleda riksrätt mot Bill Clinton med två åtalspunkter. Det handlade om hans sexuella relation med Vita husetpraktikanten Monica Lewinsky, och framför allt om hans lögnaktiga förnekande av förhållandet.

Till sist, i februari 1999, friade senaten Clinton på båda punkterna. Samtidigt sköt hans opinionssiffror i höjden, så till den grad att komikern Jay Leno skämtade om att presidenten ”redan planerar sin nästa sexskandal”.

Den republikanske talmannen Newt Gingrich, allmänt ansedd som arkitekten bakom åtalet, lämnade representanthuset och sågs som politiskt förbrukad.

Clintons sexuella eskapader i ovala rummet har inte mycket gemensamt med ett telefonsamtal till Ukraina. Ändå gör rådgivarna kring Trump nu säkert bedömningen att allmänhetens sympatier, precis som 1998, kommer att hamna hos den åtalade snarare än hos den som åtalar.

Vissa talar till och med om att Trump medvetet försöker provocera fram en riksrätt, bara för att bli friad och sedan rida på en våg av sympati mot en säker valseger 2020.

Den andra parallellen är den med Richard Nixon 1974. I februari detta år inleddes en utredning liknande den som nu har startat i representanthuset. Det handlade om inbrottet Demokraternas nationella högkvarter i Watergate två år tidigare, och presidentens medverkan i att tysta ner skandalen.

Men någon riksrätt hann aldrig röstas igenom i representanthuset. När en hemlig bandinspelning släpptes som entydigt visade Nixons aktiva roll i att dölja sanningen, valde han att avgå självmant i augusti 1974.

Tre månader efter Nixons avgång vann Demokraterna en jordskredsseger i kongressvalet när en rad unga liberaler – kallade Watergate babies – valdes in. Två år senare vann demokraten Jimmy Carter presidentvalet.

Representanthusets nuvarande demokratiska talman Nancy Pelosi såg uppenbarligen i det längsta dagens situation som en parallell till 1998. Hon motsatte sig riksrätt just för att en sådan process kunde gynna Trump, och skada Demokraterna, i nästa års presidentval.

På tisdagen vände hon på en femöring. Nu satsar hon allt på att 2019 i stället är ett nytt 1974.

Den kalkylen vilar på två antaganden, eller snarare förhoppningar.

Den första är att detaljer i Trumps ukrainska telefonsamtal, eller i visselblåsarens rapport, verkligen kan ses som en smoking gun – något verkligt graverande i stil med de inspelade samtal som band Nixon vid nedtystandet av Watergate.

Viktigt här är inte så mycket det rent juridiska läget, utan mer vad allmänheten uppfattar som maktmissbruk.

Den andra förhoppningen är att tillräckligt många republikaner i senaten efter detta vänder sig mot Trump, eftersom en fällande dom där kräver två tredjedels majoritet.

Många menar att Pelosis strategi är mycket riskabel, eftersom det politiska klimatet i USA 2019 är långt mer polariserat än vad det var 1974. Avhopp till ”andra sidan” förekommer knappt längre, och Trump själv har i högsta grad bidragit till en stämning där all kritik stämplas som förräderi.

Så här skriver John F Harris på sajten Politico:

”Detta är inte 1974. De tribala instinkter som driver ‘vilken sida står du på-politiken’ föddes på 1990-talet. I dag överskuggar de i princip alla politiska utbyten”.

Läs mer:

Trumps Ukraina-samtal: Detta vet vi 

Demokraternas talman: Som att korsa Rubicon