– Har du hört den om de tre bulgariska samurajerna?

Ivan Krastev fnissar. 

– Det var en gång tre bulgariska män utklädda i samurajdräkter…, fortsätter han förtjust. 

Mannen som skrattar åt sitt eget skämt ska inte förväxlas med sin namne. En bulgarisk brottare som tog brons i OS i München 1972 i 62-kilosklassen. Den här Ivan Krastev har under de tre senaste decennierna gått en annan sorts match, en akademisk sådan. 

Han är statsvetare från en småstad i norra Bulgarien och hans analyser av Europas kriser vänder upp och ner på perspektiven.  Med en stor dos östeuropeisk galghumor förklarar han varför så många väljare vänt de etablerade partierna ryggen – och vad den nygamla splittringen mellan öst och väst egentligen handlar om. 

När vi ses i biblioteket till Institutet för humaniora (Institut für Menschenwissenschaften, IMW) i Wien är det två veckor kvar till EU-valet. 400 miljoner européer ska välja ett nytt parlament och jag vill veta varför alla tycks vara så arga på varandra. 

Varför har Europa så svårt att hålla sams?

Europa är som en vägkorsning där trafikljusen har slutat att funger

Tonläget har, som det heter, varit högt i valrörelsen. Valet har beskrivits som ett ödesval, som en kamp mellan demokrati eller extremism, mellan gott och ont. Lyssnar man noga på debatten låter det ibland som om unionen är på väg mot ett nytt kallt krig. Två politiker har blivit symbol för splittringen. Den ene är den franske visionären Emmanuel Macron med långtgångna planer för att fördjupa EU-samarbetet. Den andre är den ungerske provokatören Viktor Orbán som predikar nationalism och har pekat ut Bryssel som en fiende. Fast även om Ivan Krastev skriver under på att EU befinner sig i sin djupaste kris hittills är det betydligt krångligare än så. 

– Europa är som en vägkorsning där trafikljusen har slutat att fungera, säger han.

54-åringen har sett röran på nära håll tidigare. När Berlinmuren föll i november 1989 var han 24 år och student på universitetet i Bulgariens huvudstad Sofia. Han hade inte sett kollapsen komma. Med glasnost och perestrojka hade livet förvisso blivit något friare i den kommunistiska delen av världen, och alla kunde själva se hur betongmonumenten börjat vittra. Men att världen skulle vändas upp och ned från den ena dagen till den andra hade inte ens Pentagons toppanalytiker räknat med. 

Vi ska återkomma till dem, och till andra som också har räknat fel. 

Från filosofiska institutionen på Sofias universitet bevittnade Ivan Krastev hur järnridån drogs upp och kommunismen kastades över bord. I grannlandet Rumänien filmade man när diktatorn och hans hustru avrättades. 

Nu skulle öst och väst växa samman, hette det från ledande politiker. Fast egentligen menade de att öst skulle bli som väst. 

Tysklands förbundskansler Helmut Kohl lovade östtyskarna blommande landskap inför Tysklands återförening. 

Det är lättare att flytta till Tyskland än att få Bulgarien att fungera som Tyskland

Liknande tongångar hördes när EU:s östutvidgning sjösattes ett antal år senare. 

Med tio nya medlemsländer skulle en rik union bli ännu rikare, hävdade Sveriges dåvarande statsminister, Göran Persson entusiastiskt när uppgörelsen var i hamn. 

Genom att apa efter länderna i väst skulle de gamla kommuniststaterna förvandlas till goda demokratier och blomstrande ekonomier. Sverige var ett av de länder som drev på hårdast. 

Men mitt i ivern glömde man något viktigt. 

– Det är lättare att flytta till Tyskland än att få Bulgarien att fungera som Tyskland, säger Ivan Krastev.

Det är här som de bulgariska samurajerna kommer in i bilden. 

Det är nämligen så Krastev brukar inleda sina betraktelser över Europas våndor med en politisk kvickhet som säger något mer om tillståndet i unionen. 

– Jag tror att det finns en fara i om vi blir för seriösa och apokalyptiska, säger han.

Apokalyps har Europa haft nog av under åren.  

– Skämt gör det möjligt att hålla en distans, säger han. 

Vi har glömt att räkna européerna som har lämnat sina hemländer

Alltså: 

Tre bulgariska män utklädda i samurajdräkter och beväpnade med svärd drar omkring på Sofias gator. 

”Vilka är ni?” undrar folk på gatan förvånat. Männen svarar: ”Vi är de sju samurajerna och vi ska rädda det här landet!” ”Men varför är ni bara tre?” undrar de andra.

”Det var bara tre av oss som stannade, de andra har dragit utomlands!”

Samurajernas polare och de miljoner östeuropéer som har gjort just det, dragit utomlands, är en av nycklarna till att förstå splittringen mellan öst och väst. 

– Vi har varit så upptagna med att räkna alla migranter som kommer, att vi har glömt att räkna européerna som har lämnat sina hemländer. 

Men Ivan Krastev har räknat. 

● ● ●

Delningen av Europa är både närvarande och frånvarande, på samma gång. 

I Berlin, kalla krigets huvudstad, har den gamla gränsen mellan öst och väst suddats ut. Vaktkurerna har rivits, taggtråden har plockats ner och gränspoliserna har gått i pension. Den som inte känner till var de gamla gränserna gick, i den en gång delade staden och på den lika delade kontinenten, märker oftast inte av dem. 

För många är möjligheten att resa och arbeta inom unionen den kanske främsta symbolen för frihet. 

Andra ser dem som ett hot. 

Under Brexit-kampanjen blev östeuropéerna som flyttat till Storbritannien ett slagträ i debatten. 

– Det finns inte bostäder åt oss som redan bor här!, sade en lämna-väljare när jag träffade honom i London-stadsdelen Ealing före omröstningen om EU-medlemskapet.

Han syftade på polackerna som han ansåg hade tagit britternas lägenheter, jobb och sjukvårdsplatser. Det var i juni 2016. Två dagar senare röstade Storbritannien för att lämna EU. 

Östutvidgningen skulle göra Europa rikare och säkrare, men Brexitväljarna hade inte låtit sig övertygas. Av de närmare en miljon polacker som bor i Storbritannien har de flesta kommit efter att Polen gick med i EU 2004. Det är fler än vad som bor i landets nästa största stad Krakow. Den ”polske rörmokaren” blev en symbol för ett hot som höll på att förvandla landet till oigenkännlighet. 

Men rörmokaren hade Iika gärna kunnat komma från Bulgarien.

För att förstå Östeuropas reaktioner på flyktingkrisen, så måste du förstå att det inte handlar om invandring utan om utvandring

Sedan 1989 har Ivan Krastevs hemland förlorat en femtedel av sin befolkning. Två miljoner bulgarer har gjort som samurajernas kompisar. De har lämnat ett av EU:s yngsta, fattigaste och mest korrupta medlemsländer och dragit till väst för att arbeta. Först flyttade sjuksköterskorna. Sedan följde läkarna, ingenjörerna, barnskötarna och byggarbetarna efter. Kvar blev de fattiga och de åldrande, tillsammans med sina korrupta och alltmer auktoritära politiker. 

– För att förstå Östeuropas reaktioner på flyktingkrisen, så måste du förstå att det inte handlar om invandring utan om utvandring, säger han. 

Faktum är att Bulgarien har den snabbast krympande befolkningen i världen för att vara ett land som inte dra bbats av en naturkatastrof eller epidemi, enligt Krastev. Ska man tro FN:s beräkningar kan hans hemland förlora ytterligare mer än 1,5 miljoner invånare fram till 2050. Det skapar två läger: vinnare och förlorare.  

– Om alla ens vänner redan har flyttat eller planerar att flytta, så kommer den som stannar kvar att känna sig som en loser. Även om levnadsstandarden faktiskt har ökat, anses det vara bättre att köra taxi i London än att vara ingenjör i Sofia.

En annan bulgarisk vits: vet du att det bara finns två sätt att hantera ekonomisk och politisk stagnation? 

– Terminal 1 och 2 på Sofias internationella flygplats.

Om väst bara ser öst som en arbetskraftsreserv, så kommer det att skapa enorma spänningar framöver

Fast situationen som skämtet speglar är inte särskilt kul. Faktum är att det bara är Tjeckien, Slovakien och Slovenien bland de Central- och Östeuropeiska länderna som inte kämpar mot en krympande population. Enligt Ivan Krastev är den snabba avbefolkningen underanalyserad och underskattad, och nästan bara diskuterad utifrån västs perspektiv. 

Det är det andra sidan av myntet. 

Medan britterna har varit upptagna av att debattera den polske rörmokaren, har Polen funderat på hur de ska få utbildade att stanna kvar i landet. 

Och medan svenska politiker har försökt klura ut hur Ungern ska ta emot fler asylsökande, ja då har ungerska politiker funderat över hur de ska hindra sin egen befolkning att flytta. 

Kanske är det inte så konstigt att folk blir arga.

– Om väst bara ser öst som en arbetskraftsreserv, så kommer det att skapa enorma spänningar framöver. 

De här problemen som ledarna i öst ställs inför i dag påminner väldigt mycket om Östtyskland 1961

Men spänningarna märks redan. Ilskan vädras på universiteten och i parlamenten, vid fikaborden och i ölhallarna, i gamla och nya medier. Tonläget är som sagt ofta högt. Själv använder inte Ivan Krastev sociala medier och han påstår också att han inte har någon mobiltelefon. Men jag ser att det ligger en i fickan.

● ● ●

Ivan Krastev tycker sig känna igen mönstret. Det osar nämligen DDR lång väg. 

– De här problemen som ledarna i öst ställs inför i dag påminner väldigt mycket om Östtyskland 1961, säger han.

Det var året som Berlinmuren byggdes. Åren före hade flyttströmmen varit så massiv att den hotade statens existens. Närmare tre miljoner DDR-medborgare röstade med fötterna och flyttade till det materiellt rikare och ideologiskt friare Västtyskland. 

Det finns – förstås – en östtysk vits som speglar detta.

– Vet du vad regimen i DDR är mest rädd för? 

Krastev fnissar. 

– Att den sista som lämnar landet ska glömma att släcka ljuset! 

Den östtyska regimen löste problemet med utflyttningen genom att bygga en mur. Resten är historia. 

– Men dagens ledare kan inte bygga murar. De reser i stället verbala murar, säger Krastev. 

De föreställer sig en framtid då de är en minoritet i sina egna länder

Inte undra på att tonläget blir högt. 

Hur märks då dessa våndor i den svenska EU-valrörelsen? 

Faktum är att två av de mest diskuterade frågorna rör just relationerna mellan öst och väst, fast de diskuteras från ett väldigt svenskt perspektiv. Exempelvis vill Moderaterna stoppa de utländska stöldligorna vid gränsen och Socialdemokraterna vill dra in pengarna till länder som vägrar att ta emot de asylsökande som Sverige inte vill ha ansvar för. 

– De ska inte ha en spänn!, dundrade socialdemokraten Helene Fritzon i Ekots utfrågning av partiernas toppkandidater till EU-valet. 

Så låter en av huvudkonflikterna i den europeiska politiken när den spelas upp i svensk radio. Sprickan mellan länderna som tagit emot asylsökande (och nu vill omfördela dem) och de som inte vill veta av några främlingar, tycks vara avgrundsdjup. 

Men varför är vissa länder så negativa till invandring, när de samtidigt kämpar mot en krympande befolkning? 

Orsakerna är förstås flera. Men en förklaring hänger ihop med just den stora utflyttningen till väst, anser Ivan Krastev. De som blir kvar i sina hemländer ser hur vänner och grannar försvinner utomlands, och deras ledare grips av panik när de studerar befolkningskurvorna. 1989 hade Bulgarien omkring 9 miljoner invånare, 2050 väntas det finnas blott 5,4 miljoner bulgarer. Det kokar ner till en existentiell ångest: en rädsla för att ens land, kultur, traditioner och språk ska försvinna ut ur historien. 

Inte ens de amerikanska toppanalytikerna på Pentagon såg det komma

– De föreställer sig en framtid då de är en minoritet i sina egna länder och där deras kulturer och livsstil är hotad. En framtid där ingen längre talar bulgariska eller kan läsa bulgarisk poesi, säger Ivan Krastev.

● ● ●

Under sina 30 år på den akademiska brottningsarenan har Krastev lärt sig en viktig sak.

– Att inte ta något för givet. 

Historien, menar han, har lärt oss att bara för att något framstår som absurt är det ingen garanti för att det inte kan inträffa. Det är en erfarenhet han själv gjorde när han på nära håll såg hur Sovjetunionen föll samman. 

– Visst fanns det en uppfattning att kommunismen inte funkade, men ingen trodde att systemet kunde kollapsa. Inte ens de amerikanska toppanalytikerna på Pentagon såg det komma, säger han. 

Det är en erfarenhet som skiljer öst från väst. Från dem som själva bevittnat hur ett samhällssystem fallit samman, och de som bara känner det från läroböckerna. Kanske är det därför som många tycker att Krastev får syn på saker som går andra förbi. 

Fast västvärlden har haft sin egen turbulens på sistone. Britternas beslut att rösta sig ur EU och valet av Donald Trump till USA:s president förändrade spelplanen. Båda kom som en chock, åtminstone för opinionsinstituten, spelbolagen och journalisterna som inte hade sett tsunamin komma. De allra flesta hade varit lika fel ute som analytikerna på Pentagon. 

Fast kanske hade de inte bara räknat fel. Hade det så kallade politiska etablissemanget också tappat kontakten med väljarna? 

Ett misstag var att alltför många politiker låtsades som om politik är ett winwin-spel där det bara finns vinnare och inga förlorare. I många väljares ögon gör det dem till hycklare. 

Är det därför som folk är så himla arga? 

Det vi ser pågå i Europa just nu är enligt Krastev en väljarnas revolt mot status quo och en längtan efter förändring. Fast upproren ser olika ut i olika länder.

Medan ett högerextremt parti gick fram i lokalvalen i Nederländerna nyligen, vann en liberal kvinna presidentvalet i Slovakien samma månad. Båda omröstningarna var uppror mot status quo; i Nederländerna mot en liberal mittenpolitik, i Slovakien mot de styrande nationalisterna. Europas olika erfarenheter leder till olika konflikter och intressen.   

Kanske är det vad EU-valet borde handla om, att vi har en del att lära av varandra? 

Har du förresten hört vitsen om de tre småpojkarna?

Det är Ivan Krastevs favoritskämt.

– Det var en gång en tysk, en fransk och en schweizisk pojke, börjar han. 

Pojkarna är oense om varifrån bäbisar kommer.

Medan den tyske pojken hävdar att bäbisen kommer från himlen svarar den franske pojken att den kommer från sovrummet. Den schweiziske pojken blir då mycket nervös och säger åt de andra att sluta generalisera: ”Det är olika i olika kantoner!” 

– När det kommer till populism, ja då har den sista pojken helt rätt.