Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Världen

Den här sortens händelser väntar vi oss i fiktionen

00:56. Ryska regimkritiska journalisten Arkadij Babtjenko uppgavs ha mördats – men han lever. Under onsdagen framträdde han själv under en tv-sänd presskonferens.

Dödsbudet är det mellanmänskliga förtroendets sista livlina, skriver Jack Werner angående det påhittade mordet av Arkadij Babtjenko.

På den egensinniga sajten pseudocide.com – en sammanslagning av pseudo och suicide som på svenska skulle kunna användas i formen pseudocid – finns en rad med namn över personer som någon gång fejkat eller misstänkts fejka sin död. En gemensam nämnare för många av namnen är att de försökt fly undan någonting i det värdsliga: skulder, en familj eller ett dåligt rykte. Kankanit Angkinand, som under tsunamin i Sydostasien 2004 låtsades dö för att barnen skulle kunna krama miljontals baht ur hennes livförsäkring.

John Darwin, som i samarbete med sin fru låtsades dö i en kanotolycka för att slippa skulder efter dåliga affärer. Lord Timothy Dexter, som på 1700-talet arrangerade sin egen begravning för att se hur folk skulle reagera, och efteråt slog sin fru för att hon inte gråtit. Som källa betraktad är pseudocide.com halvtrovärdig – Adolf Hitler finns med i listan – men ytterligare något som namnen därpå har gemensamt är värt att påpeka: de behövde sällan leva på sin trovärdighet.

Ikväll skulle en minnesstund hållas på Självständighetstorget i Kiev för den ryska journalisten Arkadij Babtjenko, anordnad av ukrainska kollegor. Men nu – efter att en bisarr presskonferens hållits där Babtjenko själv, i fin form, deltagit – är den inställd. Ett foto som fångar situationens unika besynnerlighet visar en man som tar ner en helt färsk plakett som satts upp till Babtjenkos minne. Enligt vad som sagts på presskonferensen, uppgifter som DN:s korrespondent Anna-Lena Lauren helt korrekt påpekar än så länge bör tas med en stor nypa salt, genomfördes detta sedan flera månader planerade pseudocid för att fånga en yrkesmördare på jakt efter Babtjenko. Inte ens Babtjenkos fru var informerad. Frågan är om inte även Babtjenkos viktigaste yrkesverktyg offrades av bara farten. Själv må han leva, men kanske ligger hans karriär i formen vi känner den kvar där i den grunda graven.

Dödsbudet är det mellanmänskliga förtroendets sista livlina. Berättelsen om vår egen tid präglas så till den grad av upplevelsen att sanningen tappat fotfästet att begreppet post-sanning fötts (eller snarare återuppstått, ty vår tid är långt från den första att dödförklara sanningen), och inte sällan formar sig vår värld efter hur vi beskriver den. Många är vi som sitter i våra rasande flöden och känner att nog är det svårt att skilja på sant och falskt här, om skillnaden ens längre finns. Falska dödsbud är långt från ovanliga där, men de har varit förbehållna sajter som lever på klick snarare än trovärdighet.

Morgan Freeman, Margaret Thatcher och Jackie Chan är några av de som tack vare nyhetshärmande bluffmakare fått se sig viralt dödförklarade, något som i Thatchers fall gick så långt att somliga av hennes argaste kritiker på sociala medier makabert nog vägrade tro dödsbudet när hon till slut dog på riktigt, för att de inte ännu en gång ville bli besvikna. När det denna gång är myndigheter och en journalist som står bakom bluffen har en viktig gräns passerats. ”Det är Trump och Putin som sysslar med ’fejk news’, inte vi”, som Maria Georgieva skriver i SvD.

Många som kommenterat den här märkliga historien har gjort det genom att föreställa sig hur den kommer te sig som film, teveserie eller bok i framtiden. Det är inte konstigt: den här sortens händelser väntar vi oss i fiktionen, inte i det verkliga livet. Vi behöver den satt i en igenkännlig, dramaturgiskt logisk kontext, där den fungerar som klimax. Där vore den en feature, men här – den fysiska, verkliga tillvaron – är den en bugg.

Men som alla som forskar i risker vet är en osannolik händelse inte omöjligt, bara osannolik. Ibland inträffar den, trots att den inte borde. Med lite tur lyckas vi betrakta det här som en outlier som inte påverkar övriga journalister eller deras arbete. Men risken är att det hänger kvar som en kätting runt andra journalisters fötter är överhängande, och i ett nyhetsflöde som inrymmer hela världen är den inte begränsad till Ryssland.

”I can just imagine the following conversation unfolding over and over again in coming years: I argue journalists in Russia, Ukraine, and elsewhere work under constant pressure/danger; and am told ’aha but they fake their own deaths!’”, skriver New Yorkers Moskvakorrespondent Joshua Yaffa på Twitter, och man ryser till när man inser att man känner igen det meningsutbytet trots att det inte ens ännu hänt. Pseudocid är i slutändan fortfarande en sorts död: förtroendets.

Läs mer:

Babtjenko uppgavs vara mördad – men lever

Anna-Lena Laurén: Frågan är om operationen är en del av ett informationskrig?

”Nu måste vi få svar på om detta var nödvändigt”

DN Ledare: Ukrainarna lurade sig själva och världen

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.