Sima Samar är på arbetsresa i Europa och har varit överlupen med arbete de senaste dagarna. Vi träffas för intervjun strax efter att hon öppningstalat vid Stockholm Forum for Peace and Development, ett slags toppmöte för internationella organisationer som arbetar med freds- och konfliktfrågor.

Därför ber Sima Samar mig att uppdatera henne om de senaste händelserna i Afghanistan. 

Det blir en nedslående uppräkning. Sprängdåd i Jalalabad – flera döda. Fängelseuppror i huvudstaden Kabul med dödsoffer. Bilbomb i Kabuls diplomatkvarter riktad mot internationella hjälporganisationer. Och så mordet på den kvinnliga tv-personligheten Mina Mangal, som sköts på öppen gata i huvudstaden.

Det är fel att säga att Sima Samar verkar oberörd inför de dystra nyheterna. Men hon är inte heller chockad eller ens förvånad. 

– Jag är nu 62 år. De senaste fyrtioen åren har Afghanistan ständigt varit konfliktdrabbat. Man kan säga att jag har levt i krig hela mitt vuxna liv, konstaterar hon.

Ungefär lika länge har Sima Samar arbetat för att förbättra levnadsförhållandena för sina landsmän och kvinnor.

Sima Samar, som tillhör den hazariska minoriteten, föddes i Jaghori ett tjugotal mil söder om Kabul, som ett av elva syskon. Hon drömde om att bli läkare men behövde sin fars medgivande. Fadern gav sitt godkännande – på villkoret att Sima gick med på ett arrangerat äktenskap. Hon accepterade motvilligt, men det påtvingade äktenskapet blev kort. År 1978 fördes Sima Samars make bort av beväpnade män och försvann, det var i samband med sovjetkommunisternas maktövertagande i Afghanistan.

År 1982 tog hon läkarexamen vid Kabuluniversitetet, som den första hazariska kvinnan i Afghanistan. Två år senare ökade oron i landet, Afghanistan var på väg mot inbördeskrig och Sima Samar flydde till grannlandet Pakistan med sin lille son.

I ett flyktingläger i Quetta i norra Pakistan startade hon en mottagning för kvinnor och barn, något som blev fröet till frivlligorganisationen Shuhada (ungefär: ”välsignelse”), som i dag driver tolv kliniker och tre sjukhus i Afghanistan.

Efter talibanernas fall i Afghanistan år 2001 återvände Sima Samar till sitt hemland. En kort tid var hon minister för kvinnofrågor i övergångsregeringen, men tröttnade på myglet och maktspelet och avgick självmant. Sedan femton år tillbaka leder hon en nationell människorättskommission i Kabul som är oberoende av regeringen.

Under alla dessa år har Sima Samar stirrat ned i gapet på övergrepp, kvinnovåld, godtyckliga arresteringar och kränkningar begångna av konfliktens alla parter: regeringsstyrkorna, de amerikanska trupperna, talibanerna, jihadistgrupper som IS och diverse krigsherrars härar.

Och brutaliteten avtar inte, tvärtom. Förra året dödades fler civila av vapenvåld i Afghanistan än i Syrien. Sima Samar är naturligtvis oroad och bedrövad över säkerhetsläget, men påpekar samtidigt att det finns motkrafter.

– Det har faktiskt skett en rad framsteg inom människorättsområdet i Afghanistan de senaste åren, speciellt för kvinnor. För tjugo år sedan var kvinnorna i princip rättslösa. De fick inte gå i skola, de fick inte röra sig utomhus utan slöja, de behövde manlig eskort i alla sammanhang. I dag går över nio miljoner barn i skolan, en tredjedel av dem är flickor. Vi har en fått en lag som förbjuder kvinnomisshandel.

Respekteras lagen?

– Det går inte att förneka att det är ett utbrett problem i Afghanistan att lagar inte efterföljs. Men om tio män av hundra avstår från att slå sin partner för att de känner till att det är straffbart, så har ju lagen ändå haft effekt, svarar Sima Samar och fortsätter:

– I dag finns det också samhällsstrukturer som ska skydda medborgarna: en armé och en poliskår. Ingendera är på långa vägar perfekt, men det här är institutioner som inte existerade i början av 2000-talet.

Amerikansk trupp har funnits på Afghanistans territorium sedan i slutet av 2001. Då ledde USA-styrkorna en internationell koalition som störtade talibanregimen i kölvattnet av 11 september-attackerna. USA invaderade eftersom talibanerna vägrade att lämna ut al-Qaidaledaren Usama bin Ladin. Denne utpekades som huvudansvarig för terrorattackerna den 11 september.

Nyligen bestämde sig USA:s president Donald Trump för att avveckla den amerikanska militära närvaron i Afghanistan – för närvarande cirka 14.000 man. Samtidigt pågår samtal i Qatars huvudstad Doha mellan talibanerna och USA:s ansvariga för insatsen i Afghanistan. Dialogen kan förhoppningsvis leda fram till en fredsuppgörelse. Men inga påtagliga resultat har uppnåtts hittills, och den afghanska regeringen står tills vidare utanför förhandlingarna.

Sima Samar tror att ett snabbt och totalt militärt tillbakadragande av USA-styrkorna vore förödande för Afghanistan.

– USA har ju tagit på sig ett ansvar när de förlagt militär till Afghanistan. Tillbakadragandet måste grunda sig på hur det ser ut på marken, och dessvärre ligger våldet på en hög nivå. De afghanska säkerhetsstyrkorna gör framsteg men behöver fortsatt stöd i en övergångsfas.

Vad är det som driver dig att fortsätta arbeta för ett bättre Afghanistan?

– Jag försöker att fokusera på de framsteg som ändå sker i det lilla. Jag ser ljuspunkterna hellre än motgångarna. Och ja, jag är optimist inför framtiden. Trots allt.