Bob Hawke var oerhört populär. Hans död tog udden av hela valrörelsen. 

– Det gav oss en värdigare ton från båda håll, säger Paul Strangio, statsvetare vid Monash universitetet i Melbourne.

Bob Hawke var den längst sittande premiärministern för Labor genom tiderna. Han regerade 1983-1991. Politiska milstolpar var bland annat införandet av det allmänna sjukvårdssystemet Medicare, förbudet mot könsdiskriminering på arbetsmarknaden.

Känd för sin gråa kalufs, sina cigarrer och sin stora kapacitet att dricka öl orsakade han även rabalder privat när han skilde sig från sin fru och gifte om sig med älskarinnan. Han var en folkets man.

Striden står nu mellan regerande högerpartiet Liberalerna, som får stöd av bondepartiet Nationalisterna, och vänsterpartiet Labor, med nuvarande ledare Bill Shorten, som brukar få stöd av miljöpartiet De Gröna.

Det spås bli ett tätt lopp, men Labor ligger några procentenheter före i opinionsmätningarna. Och nu spekuleras det i om Hawkes bortgång kan bli det draglok som Labor behöver för att definitivt ta hem valsegern.

Men Paul Strangio vill inte överdriva händelsens effekt på valresultatet.

– Vi har sett hur marginalen mellan höger och vänster minskat. Visst kan Hawkes bortgång ge Labor vissa fördelar när bilder av honom och Shorten vevas runt i media men jag tror att det kommer bli tight, säger han.

De viktigaste frågorna på agendan är skatterna, ekonomin, jobben, utbildning och hälso- och sjukvård. Som vanligt, skulle man kunna säga. Trots att klimatfrågan seglat upp som en av väljarnas absoluta toppfrågor är det flera politiker, särskilt på högerkanten, som håller den på en armlängds avstånd.

– Liberalerna vill helst inte befatta sig med klimatfrågan eftersom det slitit sönder partiet tidigare. Men det här är första gången sedan 2007 som den verkligen inte går att undvika och då har Labor ett tydligare alternativ, säger Paul Strangio.

Det har varit en kontrasternas valrörelse. Oppositionspartiet Labor har gått ut brett med ett stort program. Partiledaren har oftast varit omringad av sina närmaste medarbetare som alla väntas få ministerposter om de skulle vinna valet. 

Partiet har velat visa upp en enad front till skillnad från Liberalerna, med premiärminister Scott Morrison, som oftast rest runt i landet ensam. Flera av hans mer kontroversiella medarbetare har antingen medvetet hållit låg profil eller helt enkelt varit för upptagna med att behålla makten i sina egna valkretsar. Liberalerna präglas fortfarande av att de avsatt två premiärministrar de senaste åren, att de är oense inom partiet.

Förutom de större, etablerade partierna finns ett fyrtiotal små partier runtom på kontinenten som alla slåss om en plats i senaten.