Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-12 21:19

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/varlden/jeremy-corbyn-rebellen-som-vill-stopa-om-storbritannien/

Världen

Jeremy Corbyn – rebellen som vill stöpa om Storbritannien

00:57. Jeremy Corbyn har genom sin politiska karriär gjort flera avtryck – här är några av hans mest minnesvärda ögonblick.

Jeremy Corbyn vill höja skatten för de rika, utrota hemlösheten och satsa stort på förstatliganden och löntagarfonder. 

I opinionen finns ett växande stöd för en sådan vänstersväng. 

Men Labourledaren har två problem: partiets linje om brexit – och att han själv är så impopulär i breda folklager.

När Labour lägger fram sitt valmanifest på torsdagen ligger partiet mellan 8 och 15 procentenheter efter konservativa Tories i opinionsmätningarna, med mindre än en månad kvar till valet.

Det kan låta som en hopplös uppförsbacke.

Men partiledaren Jeremy Corbyn har inte gett upp. 

Tvärtom.

– Jag ser fram mot segern den 12 december. Det första jag vill göra när jag kommer till makten är att utrota hemlösheten i Storbritannien, förklarade han i helgen.

Jeremy Corbyn med supportrar efter ett kampanjmöte i Lancaster inför valet den 12 december. Foto: Oli Scarff/AFP

I det konservativa regeringspartiet Tories vågar ingen ta ut segern. För oavsett vad man tycker om den 70-årige Labourledaren, så har han visat att han inte är att leka med.

Jeremy Corbyn har drömt om en radikal omvandling av Storbritannien i mer än 40 år. 

Hans budskap är påtagligt likt det han förde fram på 1970-talet.

Hans anhängare menar att det är hans styrka, liksom för Bernie Sanders i USA.

Corbyns motståndare stämplar honom som en indoktrinerad marxist, som kommer att köra landets ekonomi i botten. 

En sak är säker. Insatserna har sällan varit högre i ett brittiskt val.

1. Aktivisten. 

Boris Johnson och Jeremy Corbyn är inte alldeles olika varandra. Åtminstone inte vad gäller social bakgrund.

Båda kommer från välbärgad övre medelklass. 

Båda har gått på privatskolor och tvingats hantera den hårda disciplin och kroppsstraff som länge var vanliga på brittiska läroinrättningar.

Men de gjorde det på olika sätt.

Medan Boris Johnson lade sig till med en excentrisk överklasspersona som han än i dag odlar framgångsrikt, valde den unge Jeremy Corbyn en annan strategi: rebellens. 

I det här huset, Tree Manor i Shropshire, växte Jeremy Corbyn upp. Foto: Jay Williams

Den unge Jeremy växte upp på en herrgård i grevskapet Shropshire i England. Hans föräldrar var Laboursympatisörer, och ska ha träffats på ett möte till stöd för den republikanska sidan i spanska inbördeskriget.

Hemmet var lantligt, bohemiskt och präglades av en frimodig uppfostran. Desto större kontrast när barnen hamnade i privatskolan Castle House School, och senare i Adams' Grammar School i Newport, där lärarna ofta pryglade elever för mindre förseelser.

Jeremy Corbyn gick bland annat i Adams' Grammar School i Newport. Foto: Jay Williams

Det var under de åren Jeremy Corbyn inledde sitt uppror. 

Det började med rävjakt.

– Det här var ett område där många jagade. Jag minns en lärare som frågade oss varje måndag hur helgens jakt hade varit. Jag svarade: ”Det där är bara dumt och grymt, det är inte en sport”. Det var jag ensam om då – och det blev en hel del bråk om det, har Corbyn sagt i en intervju.

Under Kubakrisen som skakade världen 1962 engagerade sig Corbyn mot kärnvapen, och senare också mot Vietnamkriget. Även det var han ensam om. Under gymnasiet var Jeremy en av två elever som stöttade Labour i skolvalet.

Efter studenten fann han betydligt fler likasinnade när han reste till Jamaica som volontär och sen vidare till Latinamerika – något han har sagt förändrade hans liv. 

Vid hemkomsten blev han aktiv i olika fackföreningar, och även i Labour. 1974 fick han sitt första förtroendeuppdrag i partiet.

Han gick in för det med liv och lust.

2. Politikern.

Tänk kopieringsapparater. 

Högar med flygblad.

Och fläckar av blått stencilbläck på manchesterbyxor. 

Så minns iallafall vänner till Jeremy Corbyn honom från de där tidiga åren. Han var en oförtröttlig aktivist som alltid satte politiken i första rummet, och som förstod betydelsen av propaganda – därav slitet med de pamfletter och flygblad som han delade ut vid demonstrationer.

Kom han till puben drack han sällan mer än en halv pint. Han deltog i de politiska diskussionerna, men gick hem tidigt – det fanns alltid en demonstration att förbereda sig för. 

Under Margaret Thatchers tid vid makten på 1980-talet engagerade sig Corbyn passionerat mot privatiseringarna och avregleringarna. 1983 blev han invald som vänsterradikal parlamentsledamot för valkretsen Islington North i London och gjorde sig ett namn som någon som stod upp för strejker och som krävde en fredsprocess i Nordirland.

Även internationella frågor engagerade. Kampen mot apartheid i Sydafrika. Revolutionen i Nicaragua. Palestinafrågan.

Bild 1 av 2 Tony Banks och Jeremy Corbyn på en anti-apartheid-demonstration i London 1989.
Foto: TT
Bild 2 av 2 Jeremy Corbyn i en demonstration mot kriget i Afghanistan 2012.
Foto: James Veysey, James Veysey

Ingen orättvisa var för avlägsen. Corbyns svar: organisera, organisera, organisera.

3. Rebellen inom partiet.

1997 vann Labour så slutligen makten. Men inte på det sätt som den då 47-årige Corbyn hoppats.

Det var Tony Blair och hans ”tredje väg” som segrade. Labour blev mer av ett mittenparti och ledningen manade medlemmarna att acceptera mycket av det som Thatchers liberaliseringsiver lett till. 

Men det vägrade Corbyn gå med på.

Han blev rebell i det egna partiet, och röstade sammanlagt emot partilinjen 428 gånger. Mest omtalat blev hans nej till invasionen av Irak 2003.

Det var få som trodde att Corbyn skulle kunna bli partiledare då. Men han skulle få hjälp av partiledningens arrogans.

Jeremy Corbyn talar under en demonstration mot kriget i Irak 2003. Foto: Nigel R Barklie/TT

4. Partiledaren.

När Labours ledning i början av 2010-talet införde nya regler med direktval av partiledare och lägre medlemsavgifter var det för att förankra den politik strax till vänster om mitten som sågs som enda vägen till makten. 

Den kunde inte föreställa sig att en så radikal vänsterkandidat som Jeremy Corbyn skulle få en majoritet av rösterna. 

Men finanskrisen hade skapat en bördig jordmån för vänsterpolitik – och fram steg Corbyn.

Antalet medlemmar har stigit snabbt sedan dess: från 194.000 i december 2014 till mer än en halv miljon i dag.

Den nyvalde partiledaren Jeremy Corbyn efter segern i partiledarvalet i september 2015. Foto: Ben Cawthra/REX

Corbyn är nu uppbackad av en armé av gräsrötter, som kan mobiliseras för dörrknackande, flygbladsutdelning och demonstrationer. Det kan låta ålderdomligt i tider när sociala nätverk lyfts fram som politikens centrum, men Labour är inte heller främmande för digitalt kampanjarbete.

Inför nyvalet 2017 fick Corbyns inofficiella kampanjorganisation Momentum hjälp av den amerikanske demokraten Bernie Sanders kampanjstab, och Labour gjorde då ett oväntat starkt val. Theresa May höll sig kvar vid makten, men förlorade Tories majoritet – något som i praktiken blev början på hennes fall.

Nu hoppas Labour upprepa tricket med Boris Johnson.

5. Att inte tala om brexit.

Två stora hinder finns för Labour.

Brexit.

Och Jeremy Corbyn själv.

Under årets brexitdrama i parlamentet har partiledaren stundtals sett rent plågad ut. Han leder ett EU-vänligt parti, men har själv aldrig varit någon EU-vän – han röstade nej till ett medlemskap i folkomröstningen 1975, och till Maastricht- och Lissabonfördragen som parlamentsledamot.

– Om vi får makten kommer vi inom tre månader förhandla fram ett nytt brexitavtal och sedan låta folket besluta i en ny folkomröstning, där alternativet blir att stanna i EU, förklarade Corbyn för BBC i helgen.

Jeremy Corbyn kampanjar i Skottland inför valet den 12 december. Foto: Andy Buchanan/AFP

Men han ville inte säga vad han själv skulle rösta på.

Då har Liberaldemokraterna en betydligt tydligare linje.  

De vill stoppa brexit. 

Punkt slut. 

När Corbyn lanserar Labours valmanifest på torsdagen lär han inte vilja prata om brexit mer än absolut nödvändigt. Förstatliganden däremot – det kommer vi få höra mer om. Här några av de punkter vi vet om:

• Labour vill förstatliga postväsendet, tågen, el- och vattenförsörjningen.

• Bredband ska nå alla britter genom ett annat förstatligande, finansierat av en ny skatt på it-bolag.

• Bolag med fler än 250 anställda måste avsätta 10 procent av aktierna till löntagarfonder.

• Studentavgifter på universitet och högskolor slopas.

• Satsningar på sjukvården, fria kontrollbesök i tandvården och på en grön omställning.

• Högre skatt för privatskolor och höginkomsttagare.

I den brittiska opinionen finns ett växande stöd för höjda skatter och mer statlig inblandning i ekonomin. Men frågan är om det kan få väljarna att helt glömma brexit.

Bara 20 procent av väljarna tycker att Corbyn gjort ett bra jobb som Labourledare på sistone. Sannolikt beror det i hög grad på brexit. Men det finns också en annan och minst lika besvärande förklaring: anklagelserna om att han blundat för antisemitismen i partiet.

6. Antisemitismen.

Den falang inom Labour som Jeremy Corbyn tillhör har länge stöttat palestiniernas kamp och kritik mot staten Israels agerande har förekommit vid många demonstrationer och partimöten. I vissa fall har den slagit över i hat mot judar som folkgrupp.

Jeremy Corbyn har aldrig beslagits med sådan öppen antisemitism. Men han har medverkat i sammanhang som varit problematiska. Han har träffat representanter för libanesiska Hizbollah, palestinska Hamas och andra organisationer kopplade till terrorism. Han hävdar att han gjort detta för att försöka åstadkomma fred i Mellanöstern. Men han har också beslagits med att inte alltid tydligt ha sagt ifrån när muralmålningar och banderoller med antisemitiska budskap funnits i hans närhet.

Ändå är det inte Corbyns eget agerande, utan hur partiet under hans ledning uppvisat slapphet i bestraffandet av antisemitism som oroar judar i Storbritannien mest.

Labour hävdar att partiet skärpt rutinerna och utreder alla anmälningar noga. Sedan i april förra året har 20 medlemmar uteslutits för antisemitiska uttalanden och ungefär lika många fått formella varningar av partiet. Men så sent som i förra veckan kom nya avslöjanden om att en av partiets kandidater varit med och grundat en Facebookgrupp som gett råd till medlemmar om hur de kan undkomma sanktioner – och det trots att några av gruppens medlemmar ska ha delat artiklar som förnekat Förintelsen.

Sådana skandaler har fått många judar att känna att Labour inte längre är ett parti som har plats för dem. Och Corbyn har inte lyckats stilla den oron.

7. Sista chansen?

Anklagelserna om antisemitism och otydligheten om brexit har fått Jeremy Corbyn att alltmer se ut som om en politiker som slingrar sig, snarare än som den revolutionär som utmanar etablissemanget som han vill framstå som.

Samtidigt har regeringspartiet Tories under Boris Johnson skrotat den sparpolitik som gjorde Theresa May till en så enkel måltavla för Labours angrepp i valet 2017.

Jeremy Corbyn och premiärminister Boris Johnson. Foto: Ben Stansall/AFP

Om Corbyn ska kunna övertala britterna att låta honom leda landet, kommer han därför troligen behöva hjälp av nya skandaler kring premiärministern. 

Corbyn är långtifrån uträknad. Men om han förlorar stort i detta val kan vänsterflygeln tappa kraft, och då kan en utmanare närmare mitten i Labour våga ta steget fram.

 

Läs mer:

Katrine Marçal: Det kommande valet blir avgörande – men de brittiska väljarna är utmattade 

Erik de la Reguera: Tvära kast i opinionen gör nyval oförutsägbart 

Boris Johnsons lärare: Hans tid som premiärminister blir inte lång 

Gunnar Jonsson: Britterna gör klokt i att rata både brexit och Corbyn