Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Världen

Sociala medier lär oss att betrakta oss själva som kändisar

En man tar en selfie i Philadelphia.
En man tar en selfie i Philadelphia. Other: Matt Rourke/AP

KRÖNIKA. Den perfekta spegeln är en modern uppfinning. Nu har den tagit steget in i våra mobiler. Vad gör det med oss?

I höstas levde jag i drygt en månad utan speglar. Vi hade precis flyttat in i vårt hus i byn. Byggdammet låg i drivor på golvet och som tunt flor över fönstren. I garaget fanns, till min sons förtjusning, en alldeles äkta grävskopa som tålmodigt tuggade sig igenom golvet samt resterna av den gamla viktorianska eldstaden.      

Speglar fanns naturligtvis ingenstans. 

Vår prioritet låg i att få värme på nedervåningen.

Jag hade förstås en fickspegel. Mascara lyckades jag sätta på mig de flesta dagar, men eftersom jag jobbar hemifrån gick det flera veckor innan jag såg hela mitt ansikte. 

När jag väl hamnade framför en spegel på väg in på en jobbmiddag i London stelnade jag till. 

Som Medusa. 

Slutligen konfronterad av min egen bild. 

Trots att vi i dag tar dem för självklara har speglar bara varit vanliga i hemmet i drygt 100 år. Att bibeln talar om ”dunkelt som i en spegel” beror på att speglar var just dunkla ting: polerade stenar, eller metallbitar. Först i slutet av 1500-talet lyckades man skapa speglar av glas, tenn och kvicksilver. Och de var hiskeligt dyra. Nog för att Emmanuel Macron stolt öppnar upp Versailles för allt från Vladimir Putin till direktörer som får komma hit på förfest innan World Economic Forum i Davos. Men när spegelsalen i Versailles invigdes av den verklige solkungen (Herr Macron får ursäkta) var den verkligen ett underverk. 

Professor Peter Gärdenfors skriver i boken ”Den svåra konsten att se sig själv” att innan spegeln kom in i var mans hem hade ditt utseende en underordnad roll för social status i samhället. 

För vanligt folk var det helt enkelt viktigare att ha ”ett gott namn” än att vara snygg. 

I dag är vi mindre hedersfokuserade. 

Och mer utseendefixerade. 

Det senaste decenniet har vi dessutom trätt in i en helt ny typ av spegelsal. I dag tittar sig många av oss inte bara i hallspegeln för att se om vi är tillräckligt presentabla för att gå till jobbet. Utan ifall vi är Instagrambara. Är din kappa tillräckligt färgglad för att sticka ut på bild? Har du haft den i sociala medier förut? 

Sociala medier har gjort saker som tidigare bara var flytande delar av vardagen till ögonblick att frysa.

En tandhygienist i Alingsås kurerar i dag sin offentliga bild med en nit som för femton år sedan bara kändisar gjorde. 

”Nej, du kan inte lägga upp den bilden på mig” vrålar vi som om hela vår karriär och vårt sociala liv stod på spel. 

Vilket den inte gör. Vi har ju bara hundra följare. 

Och vi känner kanske hälften. 

Men sociala medier lär oss att betrakta oss själva som kändisar. Se på våra liv som en serie bilder på en skärm. Och det där att gå ut i sin vardag, varje dag, med tanken, någonstans i bakhuvudet: hur kommer detta att te sig på bild? 

Det är ett nytt sätt att leva.  

Och det har fått återverkningar på den svenska friskolemarknaden. 

En gymnasieskola försökte nyligen locka elever med kurser som ska utbilda dem till ”influencer” och ”youtuber”. Alltså folk med många följare i sociala medier som får betalt för att göra reklam för olika produkter. 

I Sverige heter dessa ofta Schulman i efternamn. 

Utomlands saker som Kardashian. 

Svenska Instagramkändisar kan få upp mot 100.000 kronor för ett enda sponsrat inlägg. Och globalt lade företag över 500 miljoner dollar på den här typen av marknadsföring 2016. Det är stora summor. 

Men det är också så stora summor att det pratas allt högre om att det är en bubbla. 

Reklamföretaget Mediakix gjorde ett experiment. De skapade två helt fejkade Instagramkonton och fyllde dem med bilder på rätt sorts blondin som såg ut att ägna sig åt vad influencers brukar ägna sig åt: konsumtion, träning och ett väldigt högfrekvent intagande av brunch. Sedan köpte de följare till dessa konton. Fejkade följare kostar mellan 30 och 100 spänn för en bunt på tusen styck och fejkade kommentarer kan du skaffa dig för runt en krona styck. Hur enkel processen är visade den svenska sajten Breakit nyligen. 

Snart fick Mediakix fullständigt fejkade konton erbjudanden om att marknadsföra produkter mot betalning. 

De blev influencers. 

Helt utan att ha gått på svensk friskola. 

Och helt utan att vara verkliga personer. 

Bara en samling bilder.

Sociala medier har gjort saker som tidigare bara var flytande delar av vardagen till ögonblick att frysa. Något att visa upp och få bekräftat. Titta på min frukost! Se fostret i min mage! Beundra mina nya jeans! (Och om du är influencer: ”köp dem här!”)

Och det är väl i sak inget fel med detta. 

Men vi kollar mobilen i medeltal 80 gånger per dag. 

Och det kanske är att besöka spegelsalen lite för ofta.

Katrine Marçal

Katrine Marçal bor i en by norr om London. Hon är född i Lund och har bott i Storbritannien sedan 2012. Hon skriver intervjuer och reportage i Dagens Nyheter. Hennes bok ”Det enda könet” är översatt till sexton språk och blev utnämnd till en av årets böcker av tidningen The Guardian. Hon skriver krönika i DN Lördag varannan vecka.

Läs några tidigare krönikor här  

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.