Katrine Marçal: Ted-föredrag är en intellektuell sekt som har spritt sig över världen

Vissa saker kommer bli svåra för framtida historiker att förstå. Som hur vi i miljontal, via våra datorer och mobiltelefoner, tittade på folk som stod på en scen på en röd cirkelformad matta och pratade framför powerpoint-bilder av jordklot, statistik och inspirerande citat. 

Ted talks är en intellektuell sekt som har spritt sig över världen sedan organisationen köptes av entreprenören Chris Anderson. Det hade börjat som en tvär­vetenskaplig årlig konferens i Vancouver. Men de senaste tio åren har det blivit så mycket mer: en del av tidsandan. 

En biljett till den årliga konferensen kostar 70.000 kronor. Hit kommer entreprenörer, författare, toppforskare och kändisar. 

Elitistiskt? Ja. 

Men alla föreläsningar läggs ut på nätet. 

Och det var så det kom sig att miljoner av människor hittade till Ted. Ute på internet och på jakt efter större intellektuell stimulans än vad porr eller videor av gulliga uttrar kunde ge dem fastnade de här. Hos Ted kunde man se drygt femton minuter långa föreläsningar av folk som hade något att säga. 

Företagsledare som lät som om de brydde sig om världen. 

Forskare som talade så att man förstod. 

Eller åtminstone som om de vore Steve Jobs. 

Det är själva poängen med Ted. 

Att få alla att prata som Steve Jobs. 

Om alla lär sig att prata som Steve Jobs kommer det inte finnas några krig mer. 

De mest populära Ted-föreläsningarna har setts av miljoner människor och Ted-konferensernas Mick Jagger var ingen mindre än vår egen Hans Rosling. Med sin pedagogiska statistik om hur världen blev bättre och bättre fick han publiken i extas.  

År efter år. 

Missförstå mig rätt. Jag gillar Ted. 

Jag försöker bara förstå vad fenomenet betyder. 

Själv brukar jag roa mig med att tänka på hur olika otippade människors Ted-före­läsningar skulle låta. Vad skulle Vladimir Putin säga? Bob Dylan?

Alla som undrar vart den politiska mitten har tagit vägen i västvärlden: Ted är den politiska mitten. 

Det som Bill Clinton och Tony Blair stod för på 1990-talet. Marknadsekonomi, men också rättvisa. Globaliseringen som skulle föra oss samman. Tanken att politik ska vara evidensbaserad. Att Bill Gates är häftig och Bono en stor tänkare. 

Det har blivit till Ted. Och förstås förändrats lite på vägen. 

Ted tror på entreprenörskap, globalisering, teknik och individer. Ted ser politisk förändring som en fråga om att en individ får en idé och sedan övertygar andra om den. Ted är folkpartist. 

Fast cool. 

Efter att någon har hållit ett föredrag på Ted går folk fram till talaren och säger saker som ”Thank you for your passion”. 

Det är viktigt. 

Så mycket har jag förstått. 

Själv brukar jag roa mig med att tänka på hur olika otippade människors Ted-före­läsningar skulle låta. Vad skulle Vladimir Putin säga? Bob Dylan?

Jimmie Åkesson som talare på Tedx Sölvesborg?

Ted har nämligen ynglat av sig i miljontals Tedx-konferenser som organiseras av idealistiska volontärer helt självständigt från det stora moderskeppet. Och som de flesta som har publicerat en fackbok internationellt har jag talat på ett par sådana tillställningar. 

Häromveckan i Barcelona.

Tedx är ofta fantastiska arrangemang som gör skillnad för den stad eller den skola där de hålls. Och eftersom glamouren från riktiga Ted smittar tar alla övningen på mycket stort allvar. Själv har jag dock alltid känt att det är de lokala eldsjälarna som arbetar med konferensen som verkligen förändrar världen. Inte någon idé som sådana som jag har presenterat från scen. 

De stora Ted-konferenserna bör nog i hög grad betraktas som en Silicon Valley-kapitalismens ideologiproduktionsmaskin. Och det är inget fel med det. De flesta ekonomiska maktcentrum har skapat hov med intellektuella. 

I dag kallas de bara för ”thought leaders” i stället. 

Att ledande entreprenörer känner att de ska engagera sig i samhället och hålla Ted-föredrag om hur deras solcellsdrivna sparkcykel kommer lösa tredje världens skuldproblematik, det är egentligen bra. När Wall Street, snarare än Silicon ­Valley, var navet i världsekonomin rådde ett mycket mer enögt ideal. 

”Girighet är bra. Eftersom girighet fun­gerar.” Den gamla devisen från Oliver Stones film ”Wall Street” hade inte fungerat som ett Ted-föredrag. 

Världen går trots allt framåt. 

Vilket förstås är precis vad Ted har hävdat hela tiden.

• Läs mer: Talarens bästa tips – så får du folk att lyssna