Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-20 19:29

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/varlden/khaddafis-ande-svavar-over-den-blodiga-maktkampen-i-libyen/

Världen

Khaddafis ande svävar över den blodiga maktkampen i Libyen

01:20. Det rasar ett inbördeskrig i Libyen, bara femtio landmil från Europas yttre gräns – DN beskriver Libyens kaos och arvet efter Khaddafi.

Det rasar ett inbördeskrig i Libyen, bara femtio landmil från Europas yttre gräns. De stridande parterna är Khalifa Haftar, en krigsherre och självutnämnd terroristjägare, och en FN-stödd regering som skylls för att ta stöd av islamister.

Men vad ligger bakom kaoset i Libyen? DN:s Mellanösternkorrespondent Erik Ohlsson beskriver ökenlandets tunga arv, där Italiens fascistdiktator Mussolini och den storhetsvansinnige despoten Muammar Khaddafi är några av huvudaktörerna.

Rätta artikel

Muammar Khaddafis döda kropp låg på en smutsig madrass i ett illaluktande kylrum. Liket var insvept i en noppig blåvitmönstrad filt. Ansiktet var vanprytt av blånader och skrapsår, huden av samma färgton som dammig marsipan. Det yviga svarta håret, en gång hans stolthet och särmärke, såg trådigt och perukaktigt ut.

För sju och ett halvt år sedan, den 21 oktober 2011, förevisades fotografen Anders Hansson, tolken Rad Addala och jag Muammar Khaddafis kvarlevor i ett övergivet köpcentrum i den libyska staden Misrata.

Likparaden illustrerade brutalt att Khaddafis tid vid makten var över. Mannen som enväldigt styrt Libyen i 42 år – en längre regeringstid än någon annan arabisk statsman. Som närt storslagna planer om att bilda Afrikas förenta stater och som skapat en närmast nordkoreansk kult kring sin person.

Men i mars 2011 började hans välde att vackla, efter uppror från en väpnad opposition som fick stöd av bombplan från Nato. Dryga halvåret senare var Khaddafi störtad och död. Han hade flytt från palatset i huvudstaden Tripoli till sin hemstad Sirte. Men inte fått någon hjälp och ingen nåd. Den 69-årige Khaddafi hittades av oppositionsstyrkor, försökte fly via en avloppstrumma men blev upphunnen och dödad. 

Från Sirte fördes han till sin ömkliga lit de parade i Misrata, revolutionsstyrkornas starkaste fäste. Hela familjer köade utanför det trånga kylutrymmet där Khaddafi förvarades. De tog mobilbilder av liket och ropade glåpord - ”Mördare!”, ”Tyrann!”.

Khaddafi sköts till döds av rebellstyrkor. Hans lik plaerades i ett kylrum i köpcentrat Africa i halvmiljonstaden Misratas utkanter. Foto: Anders Hansson

Nu kunde nästa kapitel i Libyens historia ta vid. Men det blir ingen bra början när landets förre ledare skjuts som en kanin i sitt hål, i stället för att rannsakas och dömas för sina eventuella brott. 

Och det är som om den rättsstridiga och ociviliserade behandlingen av Khaddafi hänger kvar som en förbannelse över det stora ökenriket Libyen. Den nya tiden efter Khaddafi har nämligen inte lett till den övergång till demokrati och ekonomisk utveckling som libyernas hoppades på. I stället: kaos, splittring, samhällskollaps. Mörka år. Rivaliserande fraktioner slåss om makten och civilbefolkningen får sitta emellan.

Sedan en månad tillbaka har det libyska inbördeskriget rasat in i en ännu våldsammare fas. Den 4 april annonserade krigsherren Khalifa Haftar, som kontrollerar östra Libyen, ”Operation frigöra Tripoli”. Ett militärt fälttåg mot huvudstaden Tripoli i den västra delen av landet. 

Haftar figurerade i ett spektakulärt videoklipp i samband med att operationen inleddes. Hans fältuniform har tunga röda epåletter och han talar med hög, befallande röst rätt in i kameran:

– Att inta Tripoli kommer att ta två veckor, högst... Ingen får retirera. Den som slår till reträtt blir skjuten i huvudet.

Men den självsäkra och blodtörstiga utsagan har kommit på skam. Haftar, en 75-årig före detta general i Libyens armé, har kört fast i sin militäroffensiv. Ett blodigt utdraget inbördeskrig kan stå för dörren

Sedan Operation frigöra Tripoli inleddes har 300 civila dödats och över 1.300 skadats, enligt FN:s världshälsoorganisation WHO. Över 40.000 människor i Tripoli har flytt sina hem. Haftar som har tillgång till både stridsflyg och missiler har angripit huvudstadens ytterområden. 

I stridszonen befinner sig också hundratusentals migranter från länder i Afrika söder om Sahara som färdats till Libyen med det desperata hoppet om att ta sig till Europa över Medelhavet, en färd som oftast görs med gummiflottar eller sjöovärdiga småbåtar. 

Ingen vet riktigt hur många migranterna är – en halv miljon, 600.000, 800.000? En del av dem utnyttjas som slavarbetare, andra lever i flyktingläger där människor packas ihop i överfulla baracker. Även flyktingförvaren har beskjutits under de pågående striderna.

Hundratusentals migranter från Afrika befinner sig i Libyen och försöker ta sig till Europa. Människorna på bilden har räddats från en kapsejsad båt ute på Medelhavet. Foto: Anders Hansson

Hur kunde Libyen hamna i denna djävulska belägenhet? Hade det varit bättre om Khaddafi fått fortsätta regera? Vad gör det så kallade världssamfundet åt saken?

För att besvara frågorna måste man börja med att gå dryga hundra år bakåt i tiden, då de europeiska kolonialmakterna erövrade landområden i Nordafrika från det sönderfallande osmanska riket. Frankrike lade beslag på Tunisien 1881 och Storbritannien tog kontroll över Egypten 1882. 

Mellan Tunisien och Egypten låg provinserna Cyrenaika och Tripolitanien i nuvarande Libyen. De erövrades av Italien i ett krig 1911–1912. Efter den fascistiske diktatorn Mussolinis maktövertagande i Italien 1922 intogs också ökenområdet Fezzan. Det var först på 1930-talet som regionerna fick namnet Libyen, som kommer av ”Libia”, det antika namnet på denna del av Nordafrika. 

Libyen har med andra ord inga traditioner som nationalstat. Landet är helt och hållet en kolonial konstruktion med godtyckligt dragna gränser. Motsättningarna mellan landsdelarna Cyrenaika i öst och Tripolitanien i väst går djupare än någon nationalkänsla.

Libyen föddes fram i krig och terror. Berberna och de arabiska stammarna som befolkade regionen gjorde motstånd mot den italienska kolonialmakten. Men protesterna slogs ned brutalt. Libyerna utsattes för några av historiens första flygbombningar, och Mussolini inrättade på 1930-talet fånglägret El Ageila där närmare en kvarts miljon libyer dog av svält och tortyr.

Under andra världskriget blev Libyen slagfält i striderna mellan Nazitysklands och Storbritanniens pansartrupper. Efter kriget hamnade Libyen under brittiskt och franskt mandat. Landet blev självständigt år 1951, efter en omröstning i FN. Idris al-Senussi, från en av de äldsta stammarna i regionen, utsågs till kung.

Vid tiden för självständigheten var Libyen en av världens fattigaste nationer. Ett väldigt land – drygt fyra gånger större än Sverige – till största delen bestående av oländiga ökenområden och befolkat av över hundra olika stammar. 90 procent av libyerna var analfabeter. Landets främsta exportartikel var järnskrot från andra världskrigets stridsvagnsvrak. 

År 1959 gjorde amerikanska Esso de första oljefynden i Libyen och några år senare inleddes produktionen. Libyen blev snabbt en av de ledande oljeexportörerna. Det var främst bolag från USA och Storbritannien som stod för utvinningen.

Tio år senare, 1969, skakades kungadömet Libyen av en militärkupp. En revolutionär officersrörelse intog kungens palats när denne var på statsbesök i Turkiet. I spetsen för kuppmakarna stod Muammar Abu Minyar Khaddafi, en en blott 27-årig arméofficer av beduinsläkt. Khaddafi var inspirerad av palestiniernas motståndskamp och av den arabiska variant av socialism som predikades av president Gamal Abdel Nasser i grannlandet Egypten.

Khaddafi utsågs till ordförande i Revolutionsrådet och befordrade sig själv till överste. Tack vare oljeinkomsterna kunde han sätta i gång diverse välfärdsprogram, främst inriktade mot bostadsbyggande och sjukvård. Men reformerna kunde inte dölja att Libyen under Khaddafi formades till en lätt maskerad militärdiktatur som alltmer kom att präglas av ledarens bisarra och storhetsvansinniga idéer. Politiska partier var förbjudna, det fanns inget parlament och inga fackföreningar. 

Arabiskspråkig utgåva av Muammar Khaddafis ”Gröna boken”. Foto: Wikipedia

År 1977 utropade han Libyen till Jamahiriyya – folkmassornas stat – och tog sig själv titeln ”revolutionens vägledare”. Samma år fick också landet en grön flagga, världens enda enfärgade, och Khaddafi började ge ut Gröna boken, en skrift i tre band som innehöll den självutnämnde överstens visioner om en ”tredje väg” för världen, mellan kapitalism och socialism. Folkkommittéer bildades för att driva det revolutionära arbetet och landets ambassader förvandlades till ”folkkontor”.

Under 1980-talet blev Khaddafi alltmer konfrontativ mot omvärlden. Den libyska armén ockuperade delar av det södra grannlandet Tchad. Statsstödda libyska terrorister anklagades för en bombattack mot diskoteket La Belle i dåvarande Västberlin i april 1986, ett etablissemang som var populärt bland amerikanska soldater på permission. Tre människor dödades och över 200 skadades i attentatet.

I december 1988 sprängdes ett passagerarplan från det amerikanska flygbolaget PanAm när det befann sig ovanför den skotska staden Lockerbie. 270 personer dödades. Libysk säkerhetstjänst kopplades till attentatet.

DN den 23 december 1988, efter Lockerbieattentatet som Libyen senare tog på sig skulden för. Foto: DN

Libyen drabbades av hårda sanktioner och även av flygbombningar från USA. År 2003 bestämde sig Muammar Khaddafi för att försöka normalisera relationerna med västvärlden. Han erkände att Libyen låg bakom Lockerbiedådet och den libyska staten betalade ut ett rekordskadestånd på motsvarande 25 miljarder kronor till de efterlevande.

Khaddafi backade också från Libyens planer att skaffa sig kärnvapen. Eftergifterna ledde till att Libyen ströks från FN:s sanktionslista och Khaddafi släpptes in i det internationella finrummet.

Men inrikespolitiskt gick det sämre. Khaddafis förmåga att spela ut rivaliserande regioner och stammar mot varandra började nå vägs ände. Alltmer av hans tid och möda kom att ägnas åt överlevnadstaktik och ränkspel för att hålla familjen – hustrun Safia Farkash Khaddafi och de nio barnen – kvar vid maktens köttgrytor.

Massdemonstrationerna i grannländerna Tunisien och Egypten vårvintern 2011 blev en tändande gnista också för missnöjda libyer. Protesterna som började i Benghazi i öst möttes av övervåld från Khaddafis säkerhetsstyrkor. Militärregementen i östra Libyen anslöt sig till de revolterande. Protesterna trappades snabbt upp till ett inbördeskrig.

Under sina år vid makten hade Khaddafi kunnat fängsla och förtrycka oliktänkande utan nämnvärda protester från omvärlden. Men nu mobiliserade försvarsalliansen Nato, med Frankrike och USA som drivande krafter, för ett militärt ingripande i Libyen som skulle stoppa Khaddafis styrkor från att massakrera civila.

Muammar Khaddafi i slutet av sin långa regeringstid. Han tog makten i Libyen vid 27 års ålder i en militärkupp och behöll den Foto: Pier Paolo Cito/AP

Den 17 mars 2011 antog FN:s säkerhetsråd resolution 1973 som öppnade för militär intervention mot Libyen med syfte att skydda civilbefolkningen. De ständiga säkerhetsrådsmedlemmarna Kina och Ryssland lade ner sina röster men avstod från att lägga in veto.

Det Natoledda bombkriget – där Sverige bidrog med spaningsinsatser – inleddes redan den 19 mars, med attacker mot de Khaddafitrogna truppernas stridsvagnar och pansarfordon utanför Benghazi. De kommande sju månaderna utförde Natoalliansen över 26.000 stridsuppdrag i Libyen. Stridsflyget stödde de miliser och beväpnade klaner som ställt sig bakom Nationella övergångsrådet (NTC), det interimsstyre som oppositionen, ”rebellerna”, upprättat.

Resultatet av Natos aktion beskrivs i textens början – Khaddafi flydde sitt palats och huvudstaden Tripoli intogs av NTC:s miliser. Den 31 oktober 2011, elva dagar efter att Khaddafi dödats, avslutade de Natoledda styrkorna sitt uppdrag. Militäralliansens dåvarande chef, dansken Anders Fogh Rasmussen, kallade insatserna i Libyen ”en av de mest framgångsrika i Natos historia”.

Men i efterhand har Natooperationen kommit att omvärderas kraftigt. När USA:s president Barack Obama i en BBC-intervju hösten 2016 såg tillbaka på sitt åtta år långa presidentskap kallade han hanteringen av krisen i Libyen ”sitt största misstag”.

– Att intervenera var rätt. Problemet var att vi inte hade någon plan för hur Libyen skulle styras efter Khaddafis fall, sade Obama till BBC.

Bekymren för det nya Libyen visade sig redan från början. Det fanns ingen grund att bygga på.  Khaddafis vision om ett land helt styrt av folket hade ju aldrig fungerat i praktiken. Besluten i folkkommittéerna delegerades till Khaddafi och hans nätverk av lojalister. 

Inledningsvis såg utvecklingen åtminstone acceptabel ut, även om det fanns splittringstendenser mellan Libyens olika regioner. I juli 2012 hölls val till ett tillfälligt parlament som skulle utse regering och stifta lagar. En valallians bestående av sekulära partier fick en majoritet av de 200 platserna i parlamentet. En kommission med uppgift att skriva en ny grundlag skulle utses i ett senare val.

Men ganska snart uppstod sprickor i den demokratiska fasaden. De miliser som varit med om att störta Khaddafi vägrade att lämna ifrån sig sina vapen. I stället krävde de sin del av politisk makt och resurser. Mest missnöjda var milismännen från kuststaden Misrata som vände sina vapen mot andra grupperingar.

Libyen hamnade snabbt i en spiral av eskalerande kaos. Två regeringar propsade på att styra Libyen: den internationellt erkända regeringen med säte i Tobruk i den östra delen av landet, och den så kallade Nationella folkförsamlingen (GNC) i huvudstaden Tripoli.

FN:s medlare försökte samla de bägge parterna i en enhetsregering, kallad GNA, förkortning av engelskans Government of national accord. Enhetsregeringen installerades i Tripoli i mars 2016, men den har haft svårt att skaffa sig legitimitet utanför huvudstaden. 

Regeringschefen, Ferraz al-Serraj, var tidigare en högt uppsatt tjänsteman under Khaddafis regim. Han anses relativt okorrumperad men svag. al-Serraj har också fått kritik för att åtminstone tidvis ha stött sig på väpnade grupper med en klart islamistisk agenda.

Libyen av i dag påminner om ett medeltida Europa. Ett virrvarr av stadsstater, krigsherrar, klaner och rövarband som med vapenmakt försöker kapa åt sig så mycket makt, inflytande och pengar som de bara kan. Terrorgruppen Islamiska staten (IS) utnyttjade anarkin och hade en period kontroll över kuststaden Sirte med omgivningar, innan regeringslojala styrkor lyckades driva IS-terroristerna söderut.

Khalifa Haftar, en 75-årig före detta general, försöker med vapenmakt lägga under sig hela Libyen. Foto: Mohammed El-Sheikhy/AP

En person som fått allt större inflytande i våldets Libyen är den tidigare nämnde Khalifa Haftar. Han är en gammal vapenbroder till Muammar Khaddafi och ingick i den revolutionära officersrörelse som störtade kung Idris år 1969. Haftar blev i början av 1980-talet befälhavare över de libyska styrkor som förde ett hemligt krig i grannlandet Tchad. Emellertid greps Haftar och fängslades i Tchad 1987. 

Khaddafi vägrade hjälpa sin före detta bundsförvant, varpå Haftar bytte sida. Han skapade en väpnad motståndsrörelse mot Khaddafi, Libyska Nationella Armén (LNA), som påstods få support av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA. I början av 1990-talet sökte han och fick politisk asyl i USA. Haftar slog sig ned i Falls Church, en förort till Washington DC. Han bodde i en villa värderad till motsvarande sex miljoner kronor och levde ett gott liv med sin familj, men ingen visste var han fick sin inkomst ifrån.

I samband med Khaddafis fall återvände Khalifa Haftar till Libyen där han snabbt etablerat sin ”gamla” rörelse LNA. Haftar säger sig kämpa för ett enat Libyen och för att utrota islamismen i landet. Hans väpnade gruppering får stöd från bland annat Egypten och Förenade Arabemiraten. Haftar har också knutit band med ryska intressen och har flera gånger besökt Moskva.

Men är Khalifa Haftar verkligen mannen som kan bringa ordning i det libyska kaoset? Om detta råder det ytterst delade meningar. Det är ingen tvekan om att 75-åringen har ett starkt folkligt stöd i den östra delen av Libyen. En av dem som hoppas att Haftar ska lyckas med sin fälttågsplan är Mohannad al-Ferjani, universitetslektor som hör hemma i Benghazi.

”Jag har stort förtroende för Haftar”, skriver al-Ferjani till DN via meddelandeappen WhatsApp. ”Han kunde ha stannat i USA och levt ett bekvämt liv, eller fortsatt att styra i östra Libyen för den delen. I stället riskerar han allt för att uppnå ett enat Libyen, fritt från terrorism. Jag tycker att det är beundransvärt”.

Han riskerar allt för att uppnå ett enat Libyen, fritt från terrorism

Andra är inte lika säkra på Khalifa Haftars goda uppsåt. DN kontaktar Mahmoud som bor i huvudstaden Tripoli, som just nu attackeras av Haftars styrkor. Mahmoud - som inte vill uppge sitt riktiga namn av hänsyn till sina anhöriga - arbetade tidigare på en FN-stödd organisation. Men de lade ned verksamheten för några år sedan, av säkerhetsskäl, och sade upp sina lokalanställda. Nu lever Mahmoud och hans familj på pengar som kommer från släktingar i Europa.

”Jag litar inte på Haftar”, skriver Mahmoud. ”Det är inte mer vapen och våld som behövs i Libyen. Haftar är bara ute efter mera makt, han struntar i civilbefolkningen”.

Haftar är bara ute efter mera makt, han struntar i civilbefolkningen

Mahmoud beskriver vardagslivet i Tripoli som en besvärlig, farlig tillvaro. Det är ständiga strömavbrott, och samhällsservice som postgång och bankväsende fungerar ytterst opålitligt. Trots att Libyen är ett av världens tio mest oljerika länder är det ofta svårt att få tag på bensin.  ”Men det värsta är laglösheten”, skriver Mahmoud. Vanliga fredliga invånare lever under ständigt hot att utsättas för rån eller kidnappning av beväpnade gäng.

Jag frågar Mahmoud om han vill tillbaka till tiden då Khaddafi styrde.

”Det är många i Libyen som längtar tillbaka”, skriver han. ”Men hur fruktansvärt det än är nu kan jag inte ta sådant prat på allvar. Jag tänker på systemet som rådde under Khaddafi. Det var helt surrealistiskt. Det libyska samhället var som en kuliss som brakade ihop när han försvann”.

Många bedömare är skeptiska till Khalifa Haftars ofta framförda anti-islamism och pekar på att han har ett nära samarbete med de så kallade madkhalierna, en gruppering av djupt konservativa muslimer som avvisar politisk islam och demokrati. Grupperingen har fått sitt namn efter en saudisk skriftlärd, shejk Rabee al-Madkhali, och antas också få ekonomiskt bidrag från Saudiarabien.

Haftar har också splittrat både FN och EU i de respektive organisationernas syn på Libyenkonflikten. Ryssland och Frankrike har avstått från att ställa sig bakom fördömanden av Haftars militäroffensiv mot Tripoli. Frankrike har till och med specialstyrkor förlagda i östra Libyen, där Haftar styr. EU-kollegan Italien har en mindre truppstyrka i Misrata, på den FN-stödda regeringens territorium.

En av de FN-stödda regeringens miliser försvarar sina ställningar söder om huvudstaden Tripoli mot de anfallande LNA-miliserna som kommer österifrån. Foto: Alessio Romenzi

Ett annat EU-land, önationen Malta, har i skarpa ordalag varnat för den flyktingvåg som kan utlösas om det libyska inbördeskriget förvärras. Malta ligger bara femtio landmil från den libyska kusten och utgör EU:s yttre gräns mot Libyen.

”Varför vänder FN och västvärlden ryggen åt den mänskliga katastrof som just nu utspelas i Tripoli i Libyen. Det kommer att kosta oss dyrt!”, skrev Maltas president George Vella i ett twittermeddelande häromdagen.

– Jag är mycket upprörd över det internationella samfundets passivitet, säger Vella till The Sunday Times of Malta. Presidenten påpekar att vid en massflykt från Libyen ligger Malta närmast till – ”men hela EU kommer att påverkas”.

Inga Kristina Trauthig är konfliktforskare vid The International Centre for the Study of Radicalisation and Political Violence i London. Hon har specialiserat sig på utvecklingen i Libyen efter Khaddafi. Trauthig tycker att omvärlden ska satsa på att backa upp FN:s fredsansträngningar i första hand.

– Det pågår ju en process där FN försöker få till en nationell konferens med målet att uppnå en politisk lösning i Libyen som innefattar alla parter. Och det har faktiskt hållits några lokala val trots att kriget rasar. Men för att den utvecklingen ska ha en chans att komma vidare måste våldet upphöra, framför allt beskjutningen av Tripoli, säger hon.

Inga Kristina Trauthig, forskar om Libyen vid The International Centre for the Study of Radicalisation and Political Violence i London.

– Många ser Haftar som det främsta hoppet att skapa stabilitet i Libyen. Men i själva verket riskerar Libyen att dras in i en förvärrad konflikt om Haftar får hållas. Hans ”armé” är ju främst ett hopkok av olika miliser, varav många har krigsbrott på sitt samvete. Samtidigt är det ju problematiskt att ensidigt backa upp den FN-stödda regeringen som ju också stöds av miliser med tveksam agenda. Därför är det så viktigt att omvärlden sätter press på parterna att förhandla i stället för att kriga, säger Inga Kristina Trauthig.

Strax innan Anders Hansson, Rad Addala och jag lämnade Misrata den där oktoberkvällen för över sju år sedan, med Khaddafis nödtorftigt svepta och skändade lik som en bild på våra näthinnor, stötte vi av en slump samman med en ung man från Göteborg. Han hade återvänt till Misrata, staden där han föddes, efter revolutionen.

– Nu när Khaddafi är borta blir det fred. Det kanske kommer hit turister så småningom, sade den unge mannen trosvisst.

Jag tog aldrig reda på hans namn och har ibland undrat vart han tog vägen, libyensvensken. 

Han har ju rätt i att det finna många saker för turister att se och uppleva i Libyen – milslånga, orörda sandstränder, fornlämningar från det romerska och det bysantinska riket, städernas palladianska arkitektur. Men någon turism är inte i sikte i Libyen. Inte på länge än.