Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Världen

Klimatet i Alaska kan tvinga 31 byar på flykt

Många byar i Alaska lever numera på lånad tid. När som helst kan en storm orsaka en katastrof. Alla här kan berätta om de mildare vintrarna. Ursprungsbefolkningarnas språk har påverkats av vädret: alla ord som finns för att beskriva snö och is används inte längre.
Många byar i Alaska lever numera på lånad tid. När som helst kan en storm orsaka en katastrof. Alla här kan berätta om de mildare vintrarna. Ursprungsbefolkningarnas språk har påverkats av vädret: alla ord som finns för att beskriva snö och is används inte längre. Foto: Evelyn Hockstein

De nio månader långa vintrarna har nära nog halverats. Nu hotas 31 byar i Alaska av utplåning på grund av klimatförändringarna. Kraftiga stormar, smältande isar och tinande permafrost gör att marken äts upp, bit för bit.

DN:s korrespondent Sanna Torén Björling och fotografen Evelyn Hockstein har besökt den lilla byn Shishmaref i norra Alaska, en av de byar som kan tvingas flytta.

Strax före landning ser man bebyggelsen från luften. De små husen ligger i en liten klump tillsammans på den nästan helt platta ön – medan havsisen breder ut sig i en omgivande vit oändlighet.

Läs mer: Maria Gunther: Vi måste ta bättre hand om vår planet

Shishmaref är en ö vid Alaskas kust längst ut vid Berings sund, sexton mil från Ryssland och 96 mil från Anchorage. 4,9 meter hög, med viken på ena sidan, havet på den andra.

Foto: Evelyn Hockstein

Här bor omkring 600 personer, de allra flesta inuiter.

De har levt här i tusentals år, och även om de i dag har mobiltelefoner och paraboler är säljakten avgörande. Inte bara är den importerade maten från fastlandet så ohemult dyr att självhushåll är nödvändigt. Jakten på valross och säl är också en central del av den kultur som inuitstammens identitet vilar i.

Traditionerna går i arv mellan generationerna.

Men i takt med att klimatet förändras hotas hela Shishmarefs existens. I Arktis stiger temperaturen dubbelt så fort som i övriga världen – isarna smälter och permafrosten tinar. Erosionen äter den lilla ön – bit för bit.

Förra året röstade invånarna för att flytta byn. Jasidan vann med 89 röster mot 78.

– Jag vill inte flytta, jag är trött, säger Dennis Sinnok medan han vänder hamburgare så det osar vid utomhusgrillen.

– De kan flytta när jag inte längre finns. Det här är mitt hem. Jag vill jobba några år till och sedan gå i pension.

Han är född och uppvuxen här och fyller 50 nästa år. I tjugo år har han varit de lokala flygbolagens representant – behöver man en biljett kontaktar man Dennis som reserverar en plats. Betalar gör man först när man vet att man kommer iväg och har landat i staden Nome, en knutpunkt där flygtrafiken går vidare till Anchorage.

En kraftig storm kan bli förödande. Tolv av 31 hotade byar har planer på att flytta.

Dennis Sinnok gör annat också, de flesta har flera sätt att försörja sig på. Och alla jagar, fiskar och plockar bär.

Erosionen, där öns kanter bit för bit nöts ned i havet, har folk oroat sig för sedan Dennis Sinnok var väldigt ung, ”men det var Al Gore som började prata om den”.

Han bor i ett av de finaste husen i Shishmaref, och till skillnad från de flesta andra har hans familj rinnande vatten och vattentoalett. Torrdass är betydligt vanligare, och nästan alla hämtar vatten vid den stora tanken i byn, ”the washeteria”.

Som dricksvatten föredrar många att ge sig ut efter is och snö som de smälter. För smakens skull.

Husen är små och enkla, en del har plywood i stället för glas i fönstren. Några, som Sinnoks hus, är uppbyggda på pålar på ett sätt som påminner om byggnader i översvämningsdrabbade områden – som i New Orleans, där arkitekturen förändrades efter orkanen Katrina. I Shishmaref handlar det om att undvika att husvärmen tinar permafrosten – ännu mer.

Det är inte brist på kunskap om vad som händer som gör att Dennis Sinnok vill stanna i byn.

Alla vet vad som händer här.

Foto: Evelyn Hockstein
Diana Nayokpuk och hennes familj är tveksamma till om en flytt är rätt – trots att de lever mitt i klimatförändringarna. Förr om åren syntes spår av isbjörn i byn varje vinter.

Inne i huset sitter Dennis sambo Diana Nayokpuk, deras dotter Hillary, och några vänner. De faller varandra i talet:

– För två år sedan var det första gången det var isfritt den första juni.

– Jag röstade för att bli kvar. ”Stanna och skydda”-alternativet. Jag tror inte att någon har bråttom härifrån. Särskilt inte de som är över 35.

– När jag var liten brukade vi leka på snöhögarna. Så är det inte längre.

– Det skulle vara om det kom en katastrof. Som tvingade oss. En höststorm.

Dennis kusinbarn Esau Sinnok har blivit byns berömdhet. Han utsågs till ungdomsambassadör och representerade sin by och sitt folk vid de förhandlingar som ledde fram till Parisavtalet, och är nu – bara 19 år gammal – en berest ung man som försöker sprida kunskap om de arktiska byarnas belägenhet.

Han bloggar och skriver: när jag träffar honom i samband med Arktiska rådets möte i Fairbanks ett par dagar tidigare har han deltagit i såväl en protestmanifestation som den flotta lunch där också sju utrikesministrar närvarade.

Esau Sinnok säger att han är glad över att människor lyssnar på honom, och att han alltid längtar hem.

I Shishmaref berättar en av Esaus gamla lärare att han som barn ville bli petroleumingenjör som sin bror, för pengarnas skull, men kom på andra tankar.

***

Foto: Evelyn Hockstein
När isens skydd försvinner och stormarna blir fler ökar erosionen. Flera hus befinner sig på kanten.

31 byar i Alaska anses av myndigheterna som omedelbart hotade av klimatförändringarna. Tolv har konkreta planer på omlokalisering.

I takt med att temperaturen stiger ger väderförändringarna starkare och förändrade vindar. Utan isarnas skydd ökar erosionen, som äter marken, decimeter för decimeter. År 2006 rasade ett bostadshus av kanten i Shishmaref. Ett tiotal hus har redan flyttats, från ena sidan av byn till den andra. En lekplats har försvunnit. Flygplatsen, som ligger ett par hundra meter från närmaste bostadshus, har flyttats längre in från kusten.

Det är stormarna som utgör det största hotet mot byns existens.

Många av byarna i Alaska befinner sig i ett ovisst läge, där status quo kanske kan bestå i ett par decennier, men där en kraftig storm redan i år lika gärna skulle kunna bli förödande.

Invånarna ser vad som händer. De berättar, ofta med korthuggna meningar om att isen inte beter sig som förr. Den brukade ligga fast och stark i november. Nu hörs vågorna i januari, det är mycket märkligt. Känns inte rätt.

Och isen kunde vara kvar i juli, nu spricker den upp i april. De nio månaderna långa vintrarna har nära nog halverats.

Foto: Evelyn Hockstein
Barnen lär sig jaga tidigt, och ger sig ut för att öva på fågel och smådjur. När de blir äldre vidtar säljakten. Självhushållet är centralt i inuiternas kultur.

Isens egenskaper styr jakten på säl. När isarna börjar brytas framåt vårkanten åker Shishmarefs invånare ut med snöskoter och släde, och jagar med pistol och harpun. När isen blir opålitlig måste man vänta, och sedan åka ut med båt i stället. Det är kostsamt – Alaska är rikt på olja men bensinen är dyr – och omständligt. Förändras vindarna riskerar man att bli instängd mellan isflaken.

Och det är farligare nu, det händer att jägare går igenom isen på skoter. Åtminstone en person har dött när isar brustit, som sett till årstiden borde ha varit tjocka.

De sälar som jagas tas noga om hand, de flås och rensas, köttet torkas och räcker i månader, skinnet behandlas, av späcket tillverkas sälolja, av valrossbetarna snidas souvenirer.

Man behöver inte gå många minuter på Shishmarefs små vägar förrän någon vill sälja smycken och prydnader i elfenben.

***

Folkomröstningen i augusti om att flytta byn var inte den första. Också tidigare gånger, senast 2002, fick jasidan majoritet. I februari följdes omröstningen upp med klara alternativa platser för byn.

– Diskussionen om att flytta har pågått sedan 1960-talet, till och från. Vi har försökt skydda byn: sandsäckar, vallar, stenmurar. Om och om igen, på olika sätt. Allt sveps bort, säger Fred Eningowuk, som försöker samla invånarnas intressen i förhållande bland annat till myndigheterna, ett lokalt förtroendeuppdrag.

Foto: Evelyn HocksteinHan sitter på en pall i sitt kök (bilden) och plockar bokstavligt talat en gås när vi knackar på. Han torkar av händerna, ursäktar sin bara överkropp och drar på sig en t-shirt.

– Egentligen är Shishmaref en perfekt plats för vårt sätt att leva. Vi har havet här – där de marina däggdjuren finns. Vi har också lagunen, mot fastlandet till, där det finns fisk och säl, och vi har fastlandet nära, där vi kan plocka våra bär, hjortron, björnbär, blåbär. Allt finns inom räckhåll. Just nu längtar alla efter att ge sig ut på isen och havet, för sälarna. Det är en stark drivkraft.

Fred Engingowuk talar långsamt, han säger att tiden som går att jaga på krymper.

De särskilda omlokaliseringsgrupper som har inrättats tidigare gånger har så småningom runnit ut i sanden. Det finns ju inga pengar för en flytt: enligt myndigheternas beräkningar skulle den kosta minst 180 miljoner dollar. Å andra sidan kostar det stora pengar också att vara kvar.

– Nu har vi som har med flyttprojektet att göra slutat prata om ”omlokalisering”. Vi föredrar att kalla det ”expansion”.

Det låter mindre dramatiskt, och inbjuder till att tänka på flytten som mindre absolut. Shishmaref skulle kunna behållas som ett läger.

– Jag kommer att be för den yngre generationen. Vi har en mycket stark kultur som förs vidare. Jag tror att vi riskerar att förlora vår identitet om vi flyttar. Vårt sätt att leva.

Fred Eningowuk tänker en stund. I det kombinerade köket och allrummet äter den tvååriga sonsonen Blake nudlar med hela ansiktet, medan pojkens far filar på en ring av elfenben.

Fred Eningowuk brukar fånga fem sälar per säsong.

– Men det är klart. Det finns fördelar med att flytta. Vi får närmare till bären.

***

Foto: Evelyn Hockstein
Basket är Shishmarefs största sport: alla spelar. Under det ljusa halvåret är barnen överallt. Skolan måste bygga ut, detta är ingen avfolkningsbygd.

I maj försvinner aldrig ljuset – byn ligger strax under polcirkeln. Små barn leker utomhus fram till elva på kvällarna, de cyklar, åker skateboard och spelar basket och ”eskimåbaseball”, som påminner om brännboll. De leker ”manamana”, ett slags kull.

De vuxna åker fyrhjuling till de två livsmedelsbutikerna, där färskvarorna är få men där man kan köpa konserver, fryst mat, juice och snacks till höga priser. Läsk är billigare än vatten på flaska, tandhälsan i byn är usel.

Slädar och snöskotrar står parkerade framför husen. Man ser spår av djur överallt – skinn från säl och caribou, en sorts ren; horn och ben ligger på farstukvistarna. Här och var ligger kadaver av säl. Då och då känns en lätt doft av förruttnelse. Den kommer också från soporna, överallt står sopor.

Foto: Evelyn Hockstein
I Shishmaref finns få bilar. Med fyrhjulingarna kan man ta sig långt ut på isen, på snö och på sank mark.

En man säger att en flytt, jobbig eller ej, skulle kunna ge en ekonomisk skjuts, med nya arbetstillfällen och en chans att bygga bättre.

Andra längtar tillbaka hit – som Meghann Piscoya, som vi träffar i Nome. Hon tillbringade sina skolår i Shishmaref och längtar dit så att hjärtat värker.

– Jag tror att allting kommer att spolas bort. Om 50, kanske uppåt 80 år, då kommer byn inte att finnas kvar. Jag tror att de måste flytta, de har pratat om det så länge. Men det kommer att betyda slutet för gemenskapen, för samhället.

Hon är också en av de unga som har fått möjlighet att föra ut berättelserna om Arktis, bland annat genom ett stipendium från Världsnaturfonden, och hon är vän med Esau Sinnok.

Foto: Evelyn Hockstein
Meghann Piscoya tror att byn kommer att försvinna. En gång blev hennes pappa fast långt ut på isflaken när han jagade. Med ett annat klimat ökar risken för att osäker is drivs bort av vindarna.

Meghann Piscoya säger att hon tyckte så mycket om det lilla samhället: att på långt håll känna igen den som kommer gående.

Och det finns de som nästan aldrig har lämnat ”Shish”, säger hon. När hennes moster reste till Anchorage för ett läkarbesök hade hon inte varit utanför sin by på 40 år.

– Jag hade älskat att få visa mina barn och barnbarn var jag bodde, men jag tror inte att det kommer att bli så, säger Meghann Piscoya medan tårarna rinner nedför hennes kinder.

Det som sker i Arktis är relevant för fler än de närmast sörjande.

Samhällena i Alaska har kontakt och utbyte med både universitet och andra platser som drabbas akut av erosion och stigande havsvattennivåer, från Louisiana till Polynesien.

Trumps klimatpolitik oroar. Presidenten har öppnat för ökade utsläpp och oljeborrning.

– Arktis är en viktig region om man vill förstå hur klimatförändringarna påverkar ett samhälle, befolkningens hälsa och vardag. Även om just smältande isar och tinande permafrost är ganska unikt, är konsekvenserna desamma för till exempel infrastruktur och bostäder. Det gör hälsofrågorna mer brännande – tänk till exempel på vad en kraftig storm kan betyda för ett skört avloppssystem, säger Victoria Herrmann, chef för Arctic institute, en politiskt oberoende organisation med säte i Washington DC.

Hon fortsätter:

– Vädret blir allt mer oförutsägbart. Effekterna av temperaturökningen, av de förändrade vindarna och nederbörden är liknande såväl i fastlands-USA som i Europa och i Arktis.

Michael Sfraga, chef för Polarinitiativet vid tankesmedjan Wilson Center, med många år bakom sig som Arktisforskare vid University of Alaska i Fairbanks, säger att mer forskning behövs, men att det är politiken som släpar efter, och att den stora frågan är vem som ska betala: federala bidrag för omlokalisering är sällsynta och inget att räkna med.

– Det finns inte 100 miljoner dollar för varje by. Och hur ska man gå till väga? Alla kan inte flytta till lite större orter som Anchorage eller Fairbanks – det skulle vara som att beordra halva New Jersey till Missouri. Vi kan inte sticka huvudet i sanden: detta är ingen framtidsfråga. Det händer nu.

Foto: Evelyn Hockstein
Vad som sker med byarna är mycket osäkert. Pengar för omlokalisering saknas, och Arktisforskaren Larry Hinzman befarar att en katastrof slutligen raserar husen här i Shishmaref och tvingar bort familjerna.

Men de oklara förutsättningarna har fått byarna att anta olika strategier. I Shaktoolik, en annan av de hotade byarna, har befolkningen valt att stanna kvar, medan ytterligare en, Newtok, har ansökt om federala bidrag trots allt.

De oöverblickbara kostnaderna hade funnits där oavsett administration, men oron har stigit för följderna av president Donald Trumps klimatpolitik, som nyligen kröntes av beslutet att lämna Parisavtalet. Även om alla andra länder håller fast vid avtalet blir följderna dramatiska, menar Larry Hinzman, som är chef för ett internationellt forskningscenter om Alaska vid universitetet i Fairbanks. Inte bara kastar USA ledartröjan på läktaren, man verkar helt lämna spelplanen.

Vad Trump själv anser om orsaken till klimatförändringarna är fortfarande oklart, men en rad beslut talar för att han inte fäster någon nämnvärd vikt vid dem. I stället har han öppnat för utvinning av fossila bränslen – inklusive oljeborrning i de arktiska haven, och upplättade regler bland annat för utsläpp. I budgeten finns aviserat stora nedskärningar för klimatforskning och -anpassning.

När jag frågar Larry Hinzman vad han tror kommer att hända med Alaskas hotade byar är han tyst en kort stund innan han säger:

– Jag vet inte.

Han fortsätter och menar att byborna måste ta fram egna strategier för framtiden, och hitta pengar. Fast, medger han:

– Du har rätt, det finns inga pengar. Jag är rädd för att många helt enkelt kommer att förlora sina hem en dag, i samband med en katastrof, och ta sig dit de kan. Till stan, antagligen.
När den dagen kommer är omöjligt att säga: en ödesdiger storm kan komma nu i höst - eller om tjugo år."

I Shishmaref är de luttrade. Trots att en bestämd plats har utsetts att flytta till, verkar få tro att det kommer att ske. På lokalkontoret för inuitstammens bolag, som äger och kontrollerar mycket av den gemensamma verksamheten, sitter visserligen en utlysning av en tjänst som ”klimatförändringssamordnare” på anslagstavlan, men på kontoret tror man inte att flytten blir av.

Ett beslut om omlokalisering riskerar också att strypa bidrag för andra investeringar på orten. Den smala huvudgatan i Shishmaref, där en och annan bil sicksackar sig fram mellan fyrhjulingar och barncyklar, asfalterades visserligen förra året, men det satt hårt inne.

Nu tycks det ändå som om skolan i Shishmaref ska renoveras och byggas ut, i dag är det så trångt att flera klasser sitter i provisoriska paviljonger.

Och i skolan går nästa generation. Barnen springer ut på rast, en klass sitter kvar, fastnaglade framför en film. På en vägg i korridoren förklarar redovisningar vad en flykting är, med teckningar och pratbubblor som föreställer barn från Syrien.

Foto: Evelyn Hockstein
Läraren Ken Stelek har helt förändrat sin undervisning om klimatförändringarna. Han säger att framtiden vilar i barnens händer.

En av lärarna i Shishmarefs skola är Ken Stelek. Han är uppvuxen i Washington State, men har bott här i 18 år.

– Jag känner mig hemma här. Jag gillar tempot på Alaskas glesbygd, säger han och ler.

Han är inte den enda som talar om att man kan bli biten av Alaska – många varnar bara halvt skämtsamt för att landskapet är svårt att slita sig från.

Ken Stelek undervisar i naturvetenskap och berättar att lektionerna har förändrats de senaste åren. Genom ett särskilt projekt har undervisningsmaterial om klimatförändringarna tagits fram i samarbete med University of Alaska.

– Det handlar om att lära eleverna vad som sker runt om dem. De ser klimatet förändras, de vet vad erosion är. Har ni sett den lutande elstolpen vid kanten av byn? Den lutade inte härom året – det sker som följd av att permafrosten tinar och inte längre håller fast den i marken. Jag går ut med eleverna för att titta på den.

Foto: Evelyn HocksteinSamma sak sker i Alaskas skogsområden, där vissa trädsorter har börjat luta – de kallas ”tipsy trees”, ”onyktra träd” (bilden).

– Jag förklarar för dem, fortsätter Ken Stelek, att det är de som är framtidens ledare och att det här är problem som de måste hitta lösningar på. Evakuera eller stanna? När erosionen slår till så går det fort. Om de inte löser det här står liv på spel.

Han ser ut genom fönstret. På håll ser man barn som leker och jagar fågel ute på isen. Några ekipage av skoter och fyrhjuling är på väg längre ut, där sälarna är.

Foton: Evelyn Hockstein

Fakta. Alaska

Alaska är USA:s största delstat och nästan 2,5 gånger så stort som Texas och nära 4 gånger så stort som Sverige.

År 1867 köptes Alaska av USA från Ryssland, som behövde pengar efter Krimkriget och som ansåg att Alaska var svårexploaterat och svårt att försvara. Köpet var till en början inte populärt hos fastlandsamerikanerna. 1959 fick Alaska status som egen delstat.

Alaska har cirka 700 000 invånare, varav ungefär hälften bor i Anchorage. Administrativ huvudstad är Juneau.

Alaska har stora naturresurser, framför allt i form av olja och naturgas, men också kol, guld och andra metaller.

Cirka 15 procent av invånarna tillhör ursprungsbefolkningen.

I presidentvalet 2016 röstade 51,3 procent på Donald Trump, 36,6 procent på Hillary Clinton.

Arktis och klimatet:

Temperaturen i Arktis stiger snabbare än den globala medeltemperaturen, och har under de senaste 50 åren stigit dubbelt så fort.

Inte sedan mätningarna inleddes kring år 1900 har Arktis varit så varmt som under 2011-2015.

Förändringarna tycks fortsätta: januari 2016 var fem grader varmare än medeltemperaturen 1989-2010, och två grader varmare än det tidigare rekordet, från 2008.

Riktigt kallt väder förekommer allt mer sällan.

Havsisarna i centrala Arktis förlorade 65 procent av sin tjocklek 1975-2012.

Permafrosten tinar sakta, med en temperaturhöjning på över 0,5 grader 2007-2009.

Enligt de senaste prognoserna kan Arktiska havet vara isfritt sommartid om cirka 20 år.

Isarna smälter snabbare än man tidigare trott, med större väntad effekt av havsnivåhöjning.

Det förändrade klimatet får stora konsekvenser för allt levande i Arktis, men också för resten av jorden, bland annat i form av stigande havsnivåer.

Även med stora åtgärder och minskade utsläpp kommer Arktis inte att återgå till tidigare förhållanden under innevarande sekel.

Källa: Arctic Monitoring and Assessment Programme (AMAP).

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.