Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Världen

Kriget äter sig in i Beirut

Dubbla uppdrag. På förmiddagarna driver han ett daghem för syriska flyktingbarn. Resten av tiden jobbar han på en underjordisk nyhetsbyrå, med ett nät av korrespondenter inne i Syrien.

Två år på flykt. I två år har 27-årige aktivisten Bashar Youssef från Syrien levt som flykting i Libanon. Men kriget kryper in även i Libanon, och Bashar känner marken brinna under fötterna. Han känner sig inte säker i Beirut utan vill till Sverige, ”ett fantastiskt land”.

Reportageserien. I dag fortsätter DN:s serie Drömmen om Sverige.

Vi åker i en taxi från Beiruts centrala delar, ut mot det gamla palestinska flyktinglägret Shatila, när Bashar Youssef plötsligt ber chauffören att stanna.

– Här blir bra!

Det är lögn, här blir inte bra. Vi är inte framme vid destinationen. Nyss pratade den 27-årige Bashar Youssef på i taxin: om protester mot syriska regimen, om gömställen, om underjordiska verksamheter.

Men så hörde han taxichaufförens sydlibanesiska dialekt. Omedelbart slog paranoian sina klor i honom. Sådan dialekt brukar betyda shiamuslim, kanske Hizbollahanhängare, tänkte Bashar. Kanske memorerar chauffören allt som sägs och rapporterar det vidare?

Bashar betalar chauffören och hoppar ut ur taxin.

– Säkrast så, säger han och tänder en cigarrett.

I flera år har han levt så här, med skräcken att bli påkommen. Först i Syrien, nu i Libanon. Inbördeskriget i Syrien förs här också, på en lågintensiv nivå. Bilbomber kopplade till kriget sprängs. Den Iranfinansierade Hizbollahmilisen, som skickar soldater över gränsen att slåss, är en stark maktfaktor i Libanon.

– Den syriska regimen blir starkare för varje dag genom Hizbollah. Även här i Beirut, säger Bashar.

Sommaren 2011 var Bashar Youssef nyutexaminerad ekonom i Damaskus. En ung man med ett bra jobb på ett dataföretag. Som många andra unga syrier drogs han med i protesterna mot diktaturen, mot al-Assads skräckvälde. När hans vänner i motståndsrörelsen greps och dödades tvingades Bashar Youssef att gå under jorden.

– Jag bytte gömställe var tredje dag. Levde gömd i sju månader.

Till slut flydde han från Syrien. Bashar Youssef anlände till Beirut full av uppdämd vilja att göra en insats. I dag är han med och driver en förskola för syriska flyktingbarn i Shatila.

– Den ligger här framme, kom med, säger han och går in i Shatilas smala gränder, mellan byggnader ärrade av kulhål sedan inbördeskriget.

För två år sedan fanns det några tusen syriska flyktingar i Libanon. I dag är de över en miljon. De flesta syrier är barn, men bara 40 procent av dem går i skolan.

– Ofta kan deras föräldrar inte betala skolavgifterna för en plats på libanesisk skola, säger Bashar.

Den lilla förskolan där Bashar jobbar heter Vårt hopp. Den ligger ett par trappor upp i ett vanligt flerfamiljshus. När vi kommer in håller en grupp sex- och sjuåringar på att lära sig veckodagarnas ordning.

– Tisdag! säger läraren.

– Tisdag! upprepar eleverna.

– Onsdag! säger läraren.

– Vi kan redan det här, säger en elev.

Läraren ler:

– Jag vet, men vi ska repetera det. Så att det verkligen sitter.

Några av barnen sitter stela, tysta. Bashar tar mig åt sidan och pekar diskret på en sjuårig flicka: Aya.

– Hon såg sin pappa dödas i Syrien. Alltså verkligen såg det. Det hände framför hennes ögon.

Bashar fingrar på en påse med pennskrin med Pokémontryck som en handlare skänkt till förskolan. Han fortsätter berätta om de syriska flyktingbarnen. 56 barn går på förskolan, som delvis finansieras av en tysk hjälporganisation.

Barnens familjer är fattiga, påpekar Bashar. En del barn måste arbeta för att få in pengar till familjen.

– De säljer saker på gatan eller hjälper till på byggen för en slant. Man ser syriska barnarbetare överallt i Beirut.

Förskolebarnen på Vårt hopp har det ofta tufft hemma. Nästan alla familjer har förlorat släktingar i kriget. Över 150.000 människor har dödats i Syrien de senaste tre åren.

– Så kommer de till Libanon, där syrier sällan är särskilt välkomna. Familjerna bor trångt och har svårt att klara sig.

När krigstraumatiserade familjer ska börja om i ett nytt land under fattiga omständigheter kan destruktiva mönster förstärkas, säger Bashar. Personalen på Vårt hopp får ibland gripa in.

– Vi säger till föräldrar: slå inte ditt barn, säger Bashar.

Det är en balansgång hur mycket förskolepersonalen ska lägga sig i. Om föräldrar upplever sig ifrågasatta kan de sluta skicka barnen till förskolan. Men ibland, säger Bashar, måste man säga ifrån.

– Vi hade en familj som ville gifta bort sin dotter, fast hon bara var nio år. Familjen var utfattig och extremt trångbodd. De tänkte på pengarna till hemgiften.

Förskolan lyckades avstyra giftermålet. Många föräldrar litar på personalen, säger Bashar.

– Vi har funnits här i två år. Föräldrarna vet att det är bra för barnen att komma hit. Det ger någon sorts normalitet i barnens liv.

I klassrummet frågar läraren sexåringarna vad de vill göra när de blir stora. Kock, svarar någon. Läkare, säger nästa. Pilot, svarar en tredje. Så kommer turen till Aya, flickan vars pappa dödades framför hennes ögon. Vad vill hon bli?

– Lärare, säger Aya.

- - -

Efter en snabblunch på piroger åker Bashar Youssef till sitt nästa arbete. Nyhetsbyrån där han jobbar har sitt kontor på en hemlig adress i Beirut. Genom ett nät av ett tjugotal medborgarjournalister inne i Syrien är nyhetsbyrån ofta tidigt ute med initierade rapporter om kriget.

Bashar är en av redaktörerna som håller kontakt med medborgarjournalisterna. Han använder Skype eller direktmeddelanden på Facebook.

– Skype är bäst. Det är säkrast och kan inte avlyssnas.

Bashar öppnar datorn och skannar dagens rapporter inifrån Syrien.

– Här är en story om att regimen tvingar folk att måla väggar i flaggans färger. Och här, från Raqqa, berättar en av läkarna för vår reporter att de sårade är så många att sjukhuset inte längre har möjlighet att vårda dem.

Reportrarna inne i Syrien riskerar livet för sitt arbete. Tre av medborgarjournalisterna i nyhets­byråns nätverk dödades av regimen förra året. Ytterligare en fängslades av islamistiska styrkor.

– Vi påminner våra journalister om att använda ett professionellt nyhetsspråk. De ska inte skriva ­”terroristen al-Assad”, utan ”president al-Assad”. Hans förbrytelser framgår ändå av rapporteringen.

Det är svårt att upprätthålla ett neutralt nyhetstänkande mitt i ett krig. Efterfrågan på hejaklacksjournalistik är stor. Nyhetsbyrån kritiseras av islamister för att de inte använder ordet ”martyrer” om människor som dödats. Att nyhetsbyrån inte enbart rapporterar om regimens brott, utan även om övergrepp som begås av islamistiska miliser som Jabhat al-Nusra och Isis, väcker också irritation.

– ”Ni är ateister”, får vi höra, ”ni tror inte på Gud”. Men vi är en nyhetsbyrå som bevakar alla sidor av kriget.

Bashar Youssef jobbar till sent på kvällen. Sedan åker han hem till sin fästmö Nour, som jobbar som revisor på ett kontor i Beirut. Nour är också från Syrien. Hon tvingades fly landet efter att hennes kusin hotat att ange henne för regimen.

– Det hade med min slöja att göra, säger Nour (som egentligen heter något annat).

Hon kommer från en traditionell muslimsk familj, och började bära slöja i tolvårsåldern. Men när hon blev vuxen kändes det alltmer fel.

– När jag såg mig i spegeln med slöjan så kände jag: det här är inte jag.

En dag tog hon av sig slöjan. Satte inte på sig den igen. Det kändes som en befrielse. Men familjen var inte glad. De ogillade även hennes kärleksförhållande med Bashar Youssef.

– De gillade inte att Bashar var kurd och dessutom aktiv i motståndsrörelsen, säger Nour.

Nours kusin, som arbetar åt regimen, var allra argast. Han skrek åt henne att han tänkte rapportera henne som landsförrädare.

– Det värsta är att min kusin och jag stod varandra nära. Det är vad regimen gjort med Syrien, fått familjemedlemmar att ange varandra, säger Nour.

På kvällarna pratar Nour och Bashar med varandra om framtiden. Beirut och Libanon känns ohållbart i längden, tycker de. På två år har Libanon, med fyra miljoner invånare, tagit emot över en miljon syriska flyktingar.

– Vi syrier är inte välkomna här. Man märker det varje dag: i taxibilar, i mataffärer, på kaféer, säger Bashar.

Både Nour och Bashar har börjat tala arabiska med libanesisk dialekt, för att dölja sitt syriska ursprung. Då minskar risken för glåpord och diskriminering i vardagen.

Rädslan för Hizbollah – Syrienregimens förlängda arm i Libanon – gör att Nour och Bashar inte vågar tala öppet om Syrien på kaféer i vissa delar av Beirut. De ständiga bilbomberna spär på känslan av hot. Ofta är bomberna direkt kopplade till kriget i Syrien.

– Jag känner mig inte säker här, sammanfattar Bashar och tänder en av dagens många cigarretter.

Förra året gick han till FN:s flyktingkontor i Beirut och ansökte om att få en av de få kvotplatser för flyktingar som vill till västländer. Han tvekar inte en sekund när jag frågar vilket land han vill till helst:

– Sverige.

Varför?

– Jag har tre vänner som tagit sig till Sverige. De säger att till och med killen som jobbar i mataffären har hört talas om Syrienkriget. Att poliser i Sverige bemöter dem med respekt och förståelse.

Bashar Youssef fortsätter prata om Sverige. Från sina vänner har han fått höra att människokärlek präglar landet. Alla barn får gå i skola. Samhället fungerar.

Kvotplatserna är få, Sverige vidarebosatte 750 syrier via FN förra året. Bashar Youssef vet att nåls­ögat är litet, men kan inte låta bli att drömma.

– Sverige verkar vara ett fantastiskt land.

Nästa del: Möt de syriska flyktingarna som sitter fast i Bulgarien. Kan EU-kommissionären Cecilia Malmström hjälpa dem ut ur misären?

Vad är Shatila?

Shatila är ett palestinskt flyktingläger i Beiruts västra, muslimska del.

Under Israels invasion av Libanon sommaren 1982, då den palestinska ledningen (PLO) drevs bort från Libanon, var falangisterna, en maronitisk rörelse, Israels allierade. I september 1982 utförde falangister en massaker på palestinier i Shatila och det närbelägna lägret Sabra.

En debatt om antalet offer rasar än i dag, buden pendlar mellan 450 och 3 500. En israelisk undersökningskommission tvingade Israels ÖB samt försvarsministern Ariel Sharon att avgå såsom indirekt ansvariga.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.