Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-25 12:08

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/varlden/lina-lund-berodde-den-skoningslosa-domen-mot-spds-andrea-nahles-pa-kon/

Världen

Lina Lund: Berodde den skoningslösa domen mot SPD:s Andrea Nahles på kön?

Bild 1 av 2 Andrea Nahles lämnar partiledarposten för de tyska Socialdemokraterna SPD.
Foto: Michael Sohn/AP
Bild 2 av 2 Andrea Nahles lämnar partiledarposten för de tyska Socialdemokraterna SPD.
Foto: Bernd von Jutrczenka/AFP/DPA

BERLIN. Få kvinnor når toppen i politiken, och ännu färre härdar ut särskilt länge. I Tyskland kapitulerade Andrea Nahles som ledare för de tyska Socialdemokraterna efter bara ett år. Hon lämnade politiken med en stämpel som pinsam, skränig och misslyckad. Men berodde den skoningslösa domen verkligen på hennes kön?

Det brukar heta att det är ensamt i toppen, och särskilt ensamt kan det vara för kvinnor. Det räcker med att kasta ett öga på gruppfotona som tas när EU:s stats- och regeringschefer samlas för toppmöte för att konstatera att färre kvinnor än män når toppen i politiken. 

Av de 27 stats- och regeringscheferna som träffades i Rumänien i maj var det bara Tysklands Angela Merkel och Litauens Dalia Grybauskaitė som var kvinnor (Storbritanniens Theresa May stannade hemma för att planera sin avgång).

Bild 1 av 2 Angela Merkel sticker ut bland andra regeringscheferna på EU-toppmöte i Bryssel, 19 oktober 2018.
Foto: Francisco Seco/AP
Bild 2 av 2 De europeiska regeringscheferna samlas för en gruppbild på EU-toppmötet i Sibiu i Rumänien den 9 maj 2019.
Foto: Vadim Ghirda/AP

Men hur är det för kvinnorna som lyckas nå toppen i politiken? Är de mer utsatta än sina manliga kollegor?

I Tyskland rasar just nu en debatt om huruvida kvinnors prestationer mäts efter en annan måttstock än män. Är den tyska politiken rentutav kvinnofientlig, som landets vicekansler Olaf Scholz (SPD) föreslog?

Upprinnelsen är Andrea Nahles plötsliga avhopp från posten som ledare för de tyska Socialdemokraterna SPD. När veteranpolitikern valdes till SPD-ledare för ett år sedan var hon den första kvinnan någonsin att leda landets äldsta parti, som åtminstone på papperet kallar sig för feministiskt.

– Nu spricker glastaket, ropade hon segervisst när rösterna var räknade.

Det var i april 2018 och beskrevs som en historisk dag. Men bara ett år senare är hon just det, historia. Det tog 155 år för de tyska socialdemokraterna att vaska fram en kvinnlig partiledare, men bara 13 månader att få henne att abdikera.  

Efter två valnederlag (i EU-valet och delstatsvalet i Bremen), miserabla opinionssiffror och en skoningslös intern kritik konstaterade Nahles att hon saknade det ”nödvändiga stödet”. Efter 30 år i partiets tjänst lämnade den annars kamplystna Nahles samtliga politiska uppdrag och tackade för sig, stukad och förödmjukad. 

Det var inte ett vanligt avhopp. Det var en kapitulation, skrev tidningen Frankfurter Allgemeine Zeitung. I flera veckor hade det cirkulerat rykten om att ett maktskifte förberetts i kulisserna, och hennes kritiker har turats om att skicka ut sylvassa nålstick via medierna.

Sällan har de högtravande parollerna om att ”visa solidaritet” och ”hålla ihop” ekat mer ihåligt. Domen mot hur brutalt partiet hanterat sin första kvinnliga partiledare har heller inte varit nådig. ”Jag skäms”, twittrade Kevin Kühnert, ungdomsförbundets ordförande och utpekad som ett framtidsnamn. ”SPD behöver avgiftas”, sade tidigare partiledaren Sigmar Gabriel. ”Sättet som partiet har betett sig de senaste veckorna har inte alls präglats av socialdemokratiska värden”, ansåg vice partiledaren Ralf Stegner. 

SPD:s härdsmälta är en sedelärande historia, men den som hävdar att Andrea Nahles fick avgå på grund av att hon är kvinna har inte läst på om hennes företrädares öden. Inget annat tyskt parti har under de senaste åren avverkat så många partiledare på ett lika brutalt vis.  

Martin Schulz. Foto: Odd Andersen/AFP

Nahles företrädare Martin Schulz hyllades först som en frälsare, men när han inte levde upp till de höga förväntningarna krossades han av partiet. Schulz blev hånad, utskrattad och ensam. Efter bara 11 månader var han ute i kylan. 

Även tidigare partiledaren Sigmar Gabriel blev hårt åtgången. Oälskad, ocharmig och överviktig, löd några av omdömena. 

Listan kan göras lång. De senaste 20 åren har SPD bytt partiledare i genomsnitt vartannat år och den ena har sparkats ut mer förbittrad än den andra. Andrea Nahles korta och smärtsamma sejour i toppen är snarare regel än undantag. 

Sigmar Gabriel. Foto: Matthias Balk/AP

Man skulle kunna hävda att hon inte alls utsatts för diskriminering, utan för likabehandling. Socialdemokratins problem är inte dess partiledare, utan att de går i otakt med väljarna. Män som kvinnor har misslyckats med att ge svar på de framtidsfrågor som sysselsätter vanligt folk: migration, välfärd och klimat. 

Inte heller tyska medier är kända för att gå varsamt fram med toppolitikerna. Andrea Nahles har beskrivits som skräning, vulgär och pinsam. Det är delvis självförvållat. En gång ställde hon sig förbundsdagens talarstol och gnolade ”Här kommer Pippi Långstrump” med falsk stämma. Det bedrövliga framträdandet har blivit ett klassiskt exempel på fremdschämen, att sekundärskämmas. 

Men en man hade inte kommit mindre smärtsamt undan. När veckomagasinet Der Spiegel nyligen beskrev maktkampen inom SPD gavs Martin Schulz ingen smickrande beskrivning. ”Det syns bara blod och pupiller i hans ögon”, skrev tidningen. 

Det är lätt att skylla egna misslyckanden på hatkampanjer, illsinta medier och interna fiender.

Nahles svenska systerparti då? Svenskarna har länge legat i framkant när det gäller jämställdhet. För Sveriges socialdemokratiska arbetareparti tog det bara 108 år innan man hittade en kvinna som passade i toppen. 

Mona Sahlin klamrade sig fast längre än vad Nahles gjorde, men hennes avgång efter valet 2010 blev nästan lika bitter. Kritiker hävdade att hon utsatts för en kvinnofientlig ”Mosa Mona-kampanj”. Andra skulle hävda att det var en västanfläkt i jämförelse med vad hennes efterträdare fick utstå. Få svenska politiker har upplevt ett hårdare fall än Håkan Juholt, som kallades för ”Åsa-Nisse” och hånades för att vara ”lantis”. 

Det är lätt att skylla egna misslyckanden på hatkampanjer, illsinta medier och interna fiender. Det misstaget gör inte Tysklands mångåriga förbundskansler Angela Merkel. Hon, som har suttit längst av alla nuvarande regeringschefer i EU, är kanske det bästa beviset på att kvinnor både kan nå makten och behålla den.

Merkel har alltid värjt sig mot att det skulle vara något särskilt med hennes kön, och hon vet att politik i grund och botten handlar om att vinna val. 

Att den som förlorar åker ut. 

Män som kvinnor. 

Att utmåla kvinnor som ett ömtåligt väsen som måste skyddas från kritik kan vara att göra dem en björntjänst.