Joe Biden tycks ha överlevt sommaren. Han har utsatts för konstanta attacker från ett dussintal partikollegor som försöker besegra honom i partiets primärval. Dessutom får han ständig kritik från den energiska amerikanska vänstern, som längtar efter en mer progressiv kandidat. 

Trots det tycks Bidens ledning i opinionsmätningarna vara relativt stabil för tillfället. 

Det höga tonläget på demokraternas debatter speglar en ideologisk strid i partiet. Där står vänsterdemokrater som Elizabeth Warren och Bernie Sanders på ena sidan, och mer traditionella mittendemokrater som Biden och Kamala Harris på den andra sidan. 

Det ironiska är att det är just Harris och Biden som haft de mest högljudda konflikterna på debattscenen, vilket beror på att de slåss om precis samma väljare. Bidens starkaste stöd kommer från traditionella demokrater och svarta väljare som visade starkt stöd för Barack Obama. Det är precis samma väljargrupper som Harris behöver för att ha en chans att vinna. 

Bidens svagheter kan tyckas värre än de är i ett politiskt klimat som präglas av debatterna på sociala medier. Men det vore ett misstag att förväxla den amerikanska twittervänsterns kritik mot Biden med demokraternas bredare väljarkår. 

De flesta demokrater förknippar främst Biden med de åtta åren i Vita huset med Barack Obama. När partikollegorna gång på gång kritiserade Barack Obama i debatten i Detroit var det förstås ett sätt att indirekt kritisera Biden, genom att säga att det han och Obama åstadkom tillsammans i Vita huset var otillräckligt. 

Men Demokraternas kärnväljare älskar fortfarande Obama. Han är den i särklass mest populära demokraten i landet och den i särklass mest populära ex-presidenten just nu bland alla amerikaner. 

Det relativt stabila stödet för Biden förklaras också av de opinionsmätningar som visar att det allra viktigaste för Demokraterna är att hitta en kandidat som kan besegra Trump. En majoritet säger att det är viktigare än en kandidat med perfekt ideologisk plattform. 

Debatterna så här långt visar att det både finns fördelar och nackdelar med partiets historiskt breda startfält. En fördel är att det så tydligt speglar den mångfald som präglar demokraterna som parti, i kontrast till de allt mer homogena republikanerna. 

Läs mer: Biden stod emot hårda attacker från partikollegorna

Joe Biden inledde debatten i Detroit med att poängterade detta, när han vände sig till sina partikollegor på scenen, med familjer som kommit till USA från Indien, Jamaica, Mexiko och Taiwan.

– Mister president, det här är Amerika, sade Biden, i en uppenbar pik mot Trumps främlingsfientliga nationalism.

En nackdel med det breda startfältet är däremot att den hårda konkurrensen om uppmärksamhet tycks ha trissat upp tonläget och behovet av personangrepp, som tenderar att skära igenom mediebruset mer effektivt än sakpolitiska diskussioner.

Det drabbar framför allt Biden, som tydligt har befäst sin ledarställning under sommaren, men som därför också får utstå attacker från alla håll. Det problematiska för Demokraterna är att angreppen ofta handlar om personlig karaktär, snarare än sakpolitik. 

De tycks medvetet försöka bryta ner stödet för Biden bland kvinnliga väljare och svarta väljare, vilket kan ge hans nationella image en törn. Risken är att det inte räcker för att besegra honom i primärvalet, men däremot skadar honom inför ett potentiellt presidentval mot Trump.