Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-07-15 04:07

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/varlden/martin-gelin-om-lidandet-i-new-york-31000-av-mina-grannar-har-dott/

Världen

Martin Gelin om lidandet i New York: 31.000 av mina grannar har dött

Demonstration i Washington Square Park i New York den 9 juni.
Demonstration i Washington Square Park i New York den 9 juni. Foto: Richard B. Levine/TT

Tre kriser drabbar New York samtidigt – pandemin, en ekonomisk kris och en politisk kris. Vi vet att USA ofta visar vägen för resten av världen. Så då är frågan: Vad händer med New York efter krisen? DN:s Martin Gelin skriver om sin lidande stad.

Jag flyttade till New York i september 2001, så det här är inte den första gången jag sett min hemstad lida. Veckorna efter terroristattackerna var det ingen som trodde att New York skulle återhämta sig. Vem skulle någonsin vilja bo här igen? Vilket företag skulle vilja öppna kontor på nedre Manhattan? Vem kunde någonsin bygga något så vansinnigt som en skyskrapa igen? Vem skulle kunna skratta åt en komedishow? Men åren som följde blev i stället en period av välstånd i New York som saknat motstycke i USA:s moderna historia. 

Brottsligheten minskade drastiskt, förmögenheten vällde in, problemen som diskuterades blev i stället gentrifiering och den kulturella homogenitet som så ofta följer i dess fotspår. Det gick så långt att kulturtidskriften Harper’s nyligen publicerade en omslagsartikel som påstod att pengarna förstört New York. Om det var något som förenade New Yorks kulturelit det senaste året var det ett enat motstånd till lyxbostadsområdet Hudson Yards, vars sterila stålsiluett lade en iskall, dystopisk skugga över västra Manhattan. 

Nu lider New York än en gång av en historisk kris. 

Det har varit en vår av pandemi och protester, trauman och tragedier. Ingen stad i världen har drabbats värre av viruset.

Atmosfären präglas av motsägelsefulla känslor. Sorg och förtvivlan, vrede och frustration, men samtidigt en försiktig förväntan.

31.000 av mina grannar har dött sedan i mars. 40 procent av stadens latinamerikaner har förlorat sina jobb under någon period den här våren. Kravallerna under försommaren har fått många att förlora förtroende för New York-polisen. Längs avenyerna spikar restauranger och butiker upp plywoodskivor över skyltfönstren. Sent om kvällarna smattrar det från himlen, då polishelikoptrar rycker ut för att övervaka folksamlingarna som rör sig genom staden. 

Atmosfären präglas av motsägelsefulla känslor. Sorg och förtvivlan efter pandemin, vrede och frustration över rasismen och polisvåldet, men samtidigt en försiktig förväntan om att ett nytt, mer demokratiskt kapitel i stadens historia nu kan påbörjas.

Om New York var på väg att förstöras av pengar, som Harper’s påstod, så har de senaste månaderna gjort hela stadens invånare medvetna om problem med ojämlikhet, rasdiskriminering och polisvåld. 

Vita medelklasspar som tillbringat de senaste åren med att bråka om mandelmjölk och havremjölk tågar nu i stället längs Brooklyns avenyer med handskrivna skyltar där det står ”Fuck the police”. 

Att även kulturlivet här kommer att radikaliseras råder det nog inget tvivel om.

● ● ●

Författaren Adam Gopnik kan intyga att New York har dödförklarats som stad många gånger förut.
Författaren Adam Gopnik kan intyga att New York har dödförklarats som stad många gånger förut. Foto: Remo Casilli/TT
Jag tror inte det finns någon stad som dödförklarats så många gånger som New York, men staden kämpar sig alltid tillbaka.

Jag ringer upp författaren Adam Gopnik, som bott i och skildrat New York i fyra decennier. Sedan mitten av mars har han suttit instängd i sin lägenhet på Manhattan, men han övervägde aldrig att fly staden. Han kritiserar förmögna bekanta som lämnat Manhattan för att ”bete sig som Boccaccio”, den italienska 1300-talsförfattaren som flydde Florens under pesten.

Gopnik har hört berättelsen om New Yorks omedelbara död många gånger förut.

– Jag tror inte det finns någon stad som dödförklarats så många gånger som New York, men staden kämpar sig alltid tillbaka. New York dödförklarades under inbördeskriget, när det var upplopp här i flera år. Den dödförklarades under depressionen på 1930-talet, under 1960-talet när välbärgade vita familjer flyttade till villaförorterna, efter börsraset 1987, efter terrorattackerna 2001, efter finanskrisen 2008. Om det är något vi vet om kriser så är det att städer återhämtar sig bättre än nästan alla andra platser. Titta på Florens på 1350-talet, efter den värsta pesten i europeisk historia. Eller London efter andra världskriget, säger Gopnik.

– Jag är lite skeptisk mot bekväma teorier om kris och kreativitet, men jag tror att vi har gott om bevis för att städer hanterar kriser väldigt väl. Paris på 1870-talet var lamslaget av det fransk-tyska kriget och turbulensen i staden efteråt. Men det blev början på den bästa perioden någonsin i fransk kultur och konst. 

Gopnik tror att New York kommer föryngras och samtidigt återvända till mer lokalt förankrad kultur, i stället för att locka turister. Det kan inte minst förändra scenkonsten och Broadway.

– Vi har gott om bevis för att städer hanterar kriser väldigt väl, säger Adam Gopnik.
– Vi har gott om bevis för att städer hanterar kriser väldigt väl, säger Adam Gopnik. Foto: Remo Casilli/TT

– De senaste decennierna har Broadway sålt sin själ till Disney och Andrew Lloyd Webber. De gör inte längre produktioner för New York-bor utan för turister. Nu tror jag vi ser ett skifte där vi återgår till mindre produktioner som vänder sig till oss som bor här, en renässans för den verkliga, intima New York-teatern i stället för de här svulstiga jätteproduktionerna.

– Även kulturinstitutioner och universitet kommer att föryngras. Många av de mest eftertraktade jobben på NYU och Columbia kommer att gå till yngre talanger, eftersom det blir svårare att locka hit äldre, säger Gopnik.

Jag har pratat mer med mina grannar de senaste tre månaderna än de senaste tre åren tillsammans.

Det finns många orsaker att känna oro över framtiden i New York, men ingen jag pratar med som bott här längre perioder är särskilt bekymrad över att New Yorks kulturliv kommer att bli tråkigare, eller att ”allt kommer stänga” som en förtvivlad kompis sade i början av pandemin, när allt bara var rent mörker.

Den ekonomiska smällen mot konserthallar, Broadway-teatrar, biografer, komediklubbar och konstgallerier har varit oerhörd. Här finns inte heller de offentliga stödpaket som kulturarbetare ofta kan räkna med i europeiska städer. Men i samtal med författare, konstnärer, musiker, kockar och kulturjournalister i New York de senaste veckorna träder det ändå fram en bild av en sammanbiten hoppfullhet. Ingen säger att de funderat på att flytta under våren. I stället hoppas de att pandemin och protesterna blottlagt orättvisor som staden nu kommer tvingas ta itu med, både politiskt och kulturellt.

Parkliv i New York.
Parkliv i New York. Foto: Wang Ying/TT

En oväntad konsekvens av pandemin och protesterna är en demokratisering av offentliga utrymmen i New York. Vi går inte längre till restauranger och shoppinggator, till privata rum där vi måste betala för tillträde, utan vi tillbringar fritiden i parkerna, som aldrig varit så fulla av liv, eller på gatorna där biltrafiken ofta försvunnit helt.

Samma mönster syns över hela världen. I metropoler som Paris, Milano, Vilnius, Aten och Bogotá har lokalpolitiker expanderat trottoarer och gågator, stängt av biltrafik så att breda bilvägar förvandlats till öppna platser, med kaféer, restauranger eller allmänna sociala utrymmen. 

Demonstration på Fifth Avenue den 10 juni.
Demonstration på Fifth Avenue den 10 juni. Foto: John Marshall Mantel

I mina närmaste kvarter har tolv gator stängts av. Där det i vanliga fall bara var bilar är det nu pappor som lär sina barn cykla, sällskap av vänner som dricker vin i solnedgången och spontana kvarterskonserter som uppstår när någon kommer förbi med en gitarr.

Sommaren 2020 är New York en utopi och en dystopi på samma gång. Det är, som i Charles Dickens berättelse om två städer, den bästa och den sämsta perioden i stadens historia, samtidigt.

Jag har pratat mer med mina grannar de senaste tre månaderna än de senaste tre åren tillsammans. Vi kan namnen på varandra nu, vi vet vem som förlorat en morbror eller kusin. Sorgen har, precis som månaderna efter 11 september-attackerna, fört med sig en ny samhörighet.

● ● ●

Demonstration på Brooklyn Bridge i New York den 10 juni.
Demonstration på Brooklyn Bridge i New York den 10 juni. Foto: Mychal Watts/TT
Vi har tagit gatorna tillbaka. Det känns som att staden är vår igen.

Protesterna de senaste veckorna har resulterat i våldsamma kravaller med poliserna, som ofta initierat konfrontationerna. Men de flesta som bor här känner en djup ideologisk sympati med Black Lives Matter-rörelsen och verkar mest betrakta demonstrationerna som efterlängtade. På en av demonstrationerna träffar jag Terrence Watts, från Bedford-Stuyvesant i Brooklyn, som arbetar på en cateringfirma för karibiska bakverk och även spelar i ett reggaeband. Han oroar sig inte över att hans stadsdel, som länge varit det svarta och karibiska hjärtat av Brooklyn, kommer att klara sig genom krisen.

– Det är lite svårt att sova ibland, med polishelikoptrarna på nätterna. Men vi har tagit gatorna tillbaka. Det känns som att staden är vår igen, säger han.

Kulturjournalisten Jia Tolentino är 31 och bor i Brooklyn, men har tillbringat de senaste tre månaderna i ett litet sommarhus utanför Troy, tre timmar norr om staden. Hon ville inte alls lämna New York, men är gravid i sjunde månaden och såg även en chans att hjälpa en kompis i Brooklyn, som delar lägenhet med två vänner och tillhörde en riskgrupp för viruset, men nu har fått låna hennes tomma lägenhet. 

– Jag har aldrig tänkt tanken att flytta. Jag tänker bo kvar så länge jag har råd, säger hon.

Foto: Mychal Watts/TT

Att vistas utanför staden i tre månader har inte fått henne att se fördelarna med livet i naturen, utan tvärtom saknar hon mer intensivt än någonsin New Yorks kulturutbud.

– Det jag saknar mest är musiken. Den sociala upplevelsen av att gå på konserter är helt central för mitt liv i New York. Det är smärtsamt att gå miste om. Men jag tror att konsertscenen kommer tillbaka. I värsta fall tar det fem år, säger hon.

– Sen saknar jag även protesterna. Det är ett historiskt ögonblick i New York nu och det är synd att missa det, säger hon.

● ● ●

Det enda vi vet är att historien visat att städer oftast överlever den här sortens kriser. Vi vet också att ungefär 97 procent av invånarna kommer att bo kvar.

När jag frågar folk som bott i New York hela sina liv om stadens förändring är det mest ärliga svaret att ingen riktigt vet. Adam Gopnik poängterar att de flesta tenderar att komma med teorier som bara bekräftar deras eget önsketänkande. 

– Deras recept på hur staden ska förbättras är förvånansvärt nog precis samma idéer som de hade innan krisen, säger han.

Under de senaste veckorna har jag läst en artikel i The Atlantic om att bilarna nu kommer att återvända till New York, eftersom ingen vill åka tunnelbana längre, medan The New Republic publicerade en artikel med motsatt vinkel: bilarna kommer försvinna, eftersom gator och offentliga samlingsplatser blir bilfria. Det enda vi vet är att historien visat att städer oftast överlever den här sortens kriser. Vi vet också att ungefär 97 procent av invånarna här kommer att bo kvar, enligt den statistik som bostadsbranschen delat med sig av.

● ● ●

Konstnären och New York-profilen Christo avled i maj.
Konstnären och New York-profilen Christo avled i maj. Foto: IPA
Christo sade något om New York som jag tror fångar det som gjort staden unik det senaste århundradet.

Tidigare i våras, när pandemin var som värst, var det meningen att jag skulle besöka konstnären Christo i hans studio i Soho. Christo har arbetat i samma studio sedan han flyttade hit 1964, från Paris. Omständigheterna tvingade oss förstås att göra intervjun på telefon i stället, men 85-årige Christo var en så energisk och engagerad samtalspartner att det kändes som att vi satt i samma rum. I slutet av maj nåddes jag av nyheten att Christo lämnat oss för gott. Jag tänkte då särskilt på något han sade om New York, som jag tror fångar det som gjort staden unik det senaste århundradet, och som förhoppningsvis kommer att fortsätta hålla staden vid liv.

Jag hade frågat Christo varför han egentligen lämnat Paris, under de där ljuvliga åren i början av 1960-talet, då det måste ha känts som världens huvudstad. Varför flyga över Atlanten för att flytta till stökiga, högljudda, smutsiga New York? 

– Det här är skillnaden mellan Paris och New York. Jag talar jättedålig franska och det var ingen som kunde acceptera det i Paris. Jag talar jättedålig engelska också, men det är ingen i New York som bryr sig. Gå in på hörnbutiken eller snacka med taxichauffören och de kan knappt prata engelska de heller! Men vi är välkomna här ändå.

Läs fler texter av Martin Gelin och mer om New York 

Ämnen i artikeln

11-september
DN Story
Rasism
New York
USA
Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt