Det är den 10 december 2009 och tre veckor återstår tills 2010-talet bryter in. Barack Obama, som ett år tidigare valts till USA-president på slagordet ”hope and change”, har landat i Oslo där han ska ta emot Nobels fredspris.

Detta utspelar sig för bara tio år sedan, och i västvärlden råder en försiktig optimism. De utvecklade industriländerna är på väg att kravla sig upp ur den värsta globala finanskrisen sedan den stora depressionen på 1930-talet.

Inför prisceremonin i Norge har Obama markerat att han inte anser sig vara värd priset, han har ju knappast hunnit med att göra något. Men han tar ändå emot det. 

I sitt tal i Oslos rådhus låter han allt annat än pacifistisk. I stället chockerar han de norska värdarna när han förklarar att krig och våld ibland kan vara nödvändigt. Men krig, betonar han, ska inte vara ett sätt för USA att påtvinga världen sin vilja utan ett sätt att söka en bättre framtid för alla folk.

Obama hade segrat i valet 2008 på löften om att bättra på landets image i utlandet, reparera USA:s relationer med den islamiska världen, nystarta förbindelserna med Ryssland, ta steg mot en kärnvapenfri värld, avsluta pågående krig (Afghanistan och Irak) och bekämpa klimatförändringarna.

Egentligen lyckades Obama bara på den första punkten. Hans presidentskap blev mycket populärt i omvärlden efter den nedgång som inträffat under George W Bush och de folkrättsstridiga metoder och tortyr som CIA tillämpat i ”kriget mot terrorn”. 

Obama vann ytterligare några poäng när han redan under sin första dag i Vita huset gav order om att stänga fängelset i Guantánamo. Det skedde dock inte - på grund av att republikanerna i kongressen förbjöd en stängning.

Men när det gäller de flesta andra av sina utrikespolitiska vallöften måste Obama sägas ha missat målet när han åtta år senare överlämnade nycklarna till Vita huset till sin efterträdare Donald Trump.

Den islamiska världen hade gått igenom våldsamma konvulsioner i spåren av den arabiska våren 2011. Revolten utvecklades snart till ett antal blodiga krig - allra värst i Syrien, Libyen och Jemen - med makter som Saudiarabien, Iran, Ryssland och USA direkt och indirekt inblandade. Och terrorsekten IS etablerade sig på en stor yta i Irak och Syrien.

Mot mitten på decenniet, då Ryssland invaderade Ukraina och annekterade halvön Krim kastades förbindelserna mellan USA och Ryssland tillbaka ner till en ny bottennivå.

Den kärnvapenfria världen har inte kommit närmare. Tvärtom är flera avtal om rustningsbegränsningar på väg att löpa ut, samtidigt som USA, Ryssland och Kina har satsat på moderniseringar av sina kärnvapenarsenaler. 

Inte heller de två stora krig i Irak och Afghanistan som USA hade inlett under 2000-talet avslutades.

Och trots Parisavtal och en rad FN-konferenser om blev det ingen dämpning av klimatförändringarna. 

Därför är stämningen tio år senare inte lika optimistisk, i varje fall inte i den demokratiska delen av världen.

När decenniet går mot sitt slut sker det oerhörda att Obamas efterträdare Donald Trump ställs inför riksrätt. Enligt representanthusets åtal anklagas presidenten bland annat för maktmissbruk - han har begått förräderi mot USA då han har försökt påverka nästa val i maskopi med en främmande makt.

När decenniet går mot sitt slut sker det oerhörda att Obamas efterträdare Donald Trump ställs inför riksrätt. Enligt representanthusets åtal anklagas presidenten bland annat för maktmissbruk - han har begått förräderi mot USA då han har försökt påverka nästa val i maskopi med en främmande makt.

Men alldeles oavsett utgången av riksrättsåtalet mot Trump har USA:s ställning i större delen av omvärlden kraftigt försvagats. 

Det har delvis orsaker bortom den amerikanska politikens räckvidd.

Stormakter som ett allt mer expansivt Kina och ett allt mer aggressivt Ryssland har tagit sig större och större friheter, utan att vare sig USA eller EU har hittat något enhetligt och effektivt sätt att kontraslå. 

Men USA:s nedgång - en process som inleddes redan under Bush och Obama - är till stor del självförvållad. Obamas grundsyn på världen var att USA:s försvagade globala ställning inte nödvändigtvis behöver vara något negativt.

I boken ”World Order”(2014) skrev förre utrikesministern Henry Kissinger att USA:s försvagade ställning inte enbart beror på att den faktiska styrkebalansen har förskjutits från ”Väst” till ”Öst”, utan också därför att själva legitimiteten i efterkrigsordningen hade utmanats.

Enligt Kissinger var Obamas svar på det att slå till ”strategisk reträtt” från ett antal krishärdar, främst i Mellanöstern.

Det är också vad Trump har strävat efter åtminstone sedan han lanserade sin presidentvalskampanj. 

Till skillnad från Bush och de neokonservativa ideologerna ansåg Obama inte att USA har en särskild mission i världen, och hyste en motvilja mot interventioner i utlandet och ”regime change” och nationsbyggande i andra länder. I det avseendet befann sig egentligen Obama inte så långt från Trump.

Ingen av dem anser att USA ska vara världspolis.

Den stora skillnaden mellan de två presidenterna är att Obama till skillnad från Trump tror på behovet av internationella organisationer som FN, på multinationella handelsavtal på nedrustningsavtal och på folkrättsliga principer.

Det är just detta internationella regelverk som Trump instinktivt motsätter sig och vill riva sönder i enlighet med sitt slagord ”America First”. Och det har han till stor del redan lyckats med. Vilket har fått till följd att andra krafter i världspolitiken har fyllt tomrummet och har getts ökat spelrum.

Ett talande exempel är Trumps upphävande av kärnenergiavtalet med Iran. Trumps motivering till att riva upp avtalet var bland annat att det inte hindrade den iranska regimen från att fortsätta att expandera sitt inflytande i regionen med ”krig via ombud” på platser som Libanon, Syrien, Irak och Gaza.

Men det som hände var tvärtom att när USA backade ut från regionen - genom att överge sina kurdiska allierade i norra Syrien och trappa ner i Irak - fick mullorna i Iran betydligt friare händer i regionen och utrymme för shiamuslimska miliser som Hizbollah. 

Ett motsvarande större spelrum har Trump gett Turkiets president Recep Tayyip Erdogan med tillbakadragandet av USA:s militär från Syrien.

Under decenniet tog också Ryssland klivet från att vara en en regional maktspelare genom invasionen i Ukraina våren 2014 till att hösten 2015 demonstrera sina globala ambitioner med hjälp av ett massivt bombkrig i Syrien som gav Moskva en geopolitisk triumf.

När Ryssland annekterade Krim protesterade USA:s utrikesminister John Kerry, bland annat med argumentet: ”På 2000-talet kan man bara inte bete sig på 1800-talet, och invadera ett land med en totalt påhittad förevändning”.

Men Kerry hade inte riktig koll på samtiden (förutom att även USA, elva år tidigare, hade invaderat Irak under en falsk förevändning). 

Den gamla stormaktspolitiken var i själva verket tillbaka.

Den gamla USA-ledda ”liberala världsordningen” som dominerat sedan andra världskriget nådde vägs ände under 2010-talet. Det demonstrerades tydligt i samband med Natos 70-årsfirande i London i början av december, då de västallierade mopsade upp sig mot den amerikanske presidenten.

Inte ens drömmen om ett enat, demokratiskt Europa kunde längre hållas levande, i och med att det under decenniets sista veckor stod klart att Storbritannien snart kommer att lämna EU.

I takt med att USA:s inflytande blev allt mindre hann därmed verkligheten till slut ikapp Moskvas och Pekings mantra om att världen är ”mångpolig”. Bush-administrationens drömmar om att USA var ”ensam supermakt” i all evighet låg i spillror.

Det är inte bara Kina och Ryssland som har höjt sin profil på världsscenen. En av de största förändringarna är att högernationalister i många andra länder - ibland i opposition, ibland i regeringsställning - har satt prägel på den globala politiken.

Denna ”populistiska international”, som den ibland kallas, består av så vitt skilda företeelser och personer som Recep Tayyip Erdogan i Turkiet, president Rodrigo Duterte i Filippinerna, Viktor Orbán i Ungern, Frankrikes nationalistledare Marine Le Pen, Nigel Farage från Brexitpartiet i Storbritannien, Jair Bolsonaro, president i Brasilien och Jaroslaw Kaczynski från de regerande högernationalisterna i Polen - och en stark inspiratör för många av dem är Trump.

Även Rysslands president Vladimir Putin - som Trump aldrig har sagt ett kritiskt ord om - har sett till att uppmuntra dessa rörelser i Kremls propaganda och ekonomiskt. Allt i syfte att luckra upp den politiska och ekonomiska enigheten inom EU - en union som ofta funnit sig vara ett mål också för Trumps verbala attacker.

Den populistiska internationalen har egenheten att skära tvärs över de traditionella allianserna. Det är därför Natolandet Turkiet köper ryska luftvärnsrobotar och Ungerns ledare Orban - som Trumps tidigare strateg Steve Bannon har kallat för ”Trump före Trump” - står mycket nära Putin.

På den politiska skalans andra sida - där det finns ledare som Emmanuel Macron i Frankrike och Angela Merkel i Tyskland - är enigheten mindre. Var och en har sin egen agenda. Macron aspirerar på att bli Europas starka man, medan Merkel, den tidigare symbolen för EU:s stabilitet, är på väg ut i kulisserna.