Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-17 17:18

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/varlden/michael-winiarski-iran-egentliga-maltavlan-for-protester-i-irak/

Världen

Michael Winiarski: Iran egentliga måltavlan för protester i Irak

Irakiska demonstranter sätter eld på bildäck utanför murarna till iranska konsulatet i Karbala. Foto: Mohammed Sawaf/AFP

De folkliga protesterna mot regeringen i Irak fortsätter att skörda dödsoffer. Slagorden mot korruption, förtryck och vanskötsel liknar på många sätt de som hördes under den arabiska våren 2011. Skillnaden är att demonstranternas egentliga måltavla denna gång är prästregimen i Teheran och de Iran-stödda miliserna.

Det kan tyckas oväntat att protesterna till stor del riktas mot det shiamuslimska Iran, då de främst förekommer i de södra och centrala delarna av Irak, som har övervägande shiamuslimsk befolkningsmajoritet. I shiamuslimernas heliga stad Karbala slet demonstranterna ner affischer med bilder av den iranske högste ledaren Ayatollah Ali Khamenei och satte eld på Irans konsulat.

Det som händer i Irak är ett tydligt tecken på att det politiska systemet som inrättades efter USA:s invasion 2003 för att konstruera en balans mellan landets tre stora etniskt-religiösa grupper – shiamuslimer (landets majoritet), sunnimuslimer och kurder – inte fungerar.

Ett liknande sammanbrott tycks pågå i Libanon, där landet sedan ett halvt århundrade styrs av en maktdelning mellan kristna maroniter, shiamuslimer och sunniter, men där alla grupper deltar i protesterna mot regeringen – som backas upp av den shiamuslimska milisen Hizbollah.

I Irak har regeringen alltsedan USA störtade sunniaraben Saddam Husseins välde varit dominerad av shiiter, vilket gav den stora grannen Iran ett stort inflytande. Demonstranterna, som till stor del är shiamuslimer, tycks denna gång inte bry sig om att iranierna är deras trosbröder. Det tyder på att den irakiska patriotismen överflyglar den religiösa tillhörigheten. Nationalismen är viktigare än sekterismen när protesterna riktas mot Iran. De av Iran stödda shiamiliserna beskylls för att ha stått för de värsta våldsinslagen.  

I veckor har de antiiranska ropen skallat på Tahrirplatsen i Bagdad: ”Iran bort, bort!” och iranska flaggor har bränts.

Många demonstranter betraktar Iran som den makt som upprätthåller premiärminister Abdul-Mahdis ställning bakom murarna till Gröna zonens regeringskvarter i Bagdad. Sedan USA har trätt tillbaka är det främst Iran som styr bakom kulisserna, men det har också betytt att regeringen i Teheran allt mer har kommit att betraktas som en fiende som man kan rikta sitt missnöje mot.

Det senaste dygnet har minst åtta människor i Bagdad och i södra delen av landet skjutits ihjäl av säkerhetsstyrkor, vilket innebär att över 260 personer har dödats på en månad.

Demonstrationerna har lamslagit stora delar av landet. I Bagdad har många gator blockerats av demonstranterna och många skolor och domstolar är stängda. I den sydliga storstaden Basra har myndigheterna infört nattligt utegångsförbud.

Den irakiske presidenten Barham Salih har meddelat att premiärminister Adel Abdul-Mahdi är redo att att avgå så snart det går att få till en politisk uppgörelse och ett nyval då kan hållas. En ny regering kan komma att ta lång tid att forma, så varken detta löfte eller de brutala våldsåtgärderna – där demonstranterna har mötts av tårgas, gummikulor och skarp ammunition – har fått protesterna att avta. 

Demonstranterna vidhåller sitt krav på Abdul-Mahdis avgång och på Tahrirplatsen i Bagdad krävde de i måndags kväll att regeringen måste avgå omedelbart, liksom att parlamentet ska upplösas och nya val hållas. De tänker inte gå hem förrän Irans inflytande har stoppats.

Abdul-Mahdi kom till makten för ett år sedan efter en uppgörelse mellan Iraks två stora shiamuslimska parlamentsgrupper som har varsin paramilitär milis; predikanten Muqtada al-Sadrs koalition och Fatah-koalitionen, som leds av Hadi al-Amiri, som är befälhavare för den Iranstödda Badr-brigaden. 

De båda har förhandlat om att byta ut premiärminister Abdul-Mahdi, men i veckan anlände den iranske generalen Qassem Suleimani till Bagdad för ett möte med Hadi al-Amiri. Suleimani, som är chef för Quds-styrkan, en elitenhet inom det iranska Revolutionsgardet, uppges ha sagt till al-Amiri att Abdul Mahdi ska sitta kvar och att Iraks regering inte ska böja sig för protesterna.

Därmed undergrävdes förutsättningarna en överenskommelse mellan al-Amiri och Muqtada al Sadr. Det fick till följd att en ilsken al-Sadr förklarade att om inte Abdul Mahdi avgår så kommer det bli fortsatt blodspillan i Irak.

Inget av detta politiska intrigerande har fått stopp på proteströrelsen, där demonstranterna inte tycks frukta säkerhetsstyrkornas våld och för sina egna liv. 

Irans hållning förklarar bedömare med att Abdul-Mahdi betraktas som lojal med Teheran och ett säkert kort, medan ingen vet hur en eventuell efterträdare kommer att agera. Jennifer Cafarella vid tankesmedjan International Centre for the Study of Radicalisation and Political Violence säger till webbsajten Foreign Policy att Suleimanis besök i Bagdad visar att Iran till varje pris tänker försöka behålla kontrollen över Irak. Det kan leda till mer dödligt våld.

Enligt vissa obekräftade uppgifter har Iran redan spelat en viktig roll när 150 demonstranter dödades i början av oktober; iranska prickskyttar från Quds-styrkan placerade på hustak ska ha beskjutit demonstranterna. Enligt en rapport från Amnesty International ska 70 procent av de dödade ha träffats av kulor i huvudet eller bröstet.