Fyra dagar efter att den USA-stödde oppositionsledaren Juan Guaidó förklarade att Venezuela befann sig i ”slutfasen” av ett maktskifte sitter Nicolás Maduro fortfarande kvar vid makten. 

Militärledningen hörsammade inte uppmaningen att överge presidenten. Därmed framstod ”Operación Libertad”, oppositionens försök till maktövertagande – eller med Maduros ord ”kupp” – som ett bakslag.

Det betyder inte att Maduro sitter säkert. Tvärtom ser det ut som om hans ställning har försvagats ytterligare. Det finns inte heller något som tyder på att Vita huset har gett upp ambitionen att få bort Maduro. Några höga officerare har också gått över till Guaidó, men de folkliga protesterna har snabbt kunnat slås ner av regimens ännu lojala säkerhetsstyrkor.

James Stavridis, pensionerad USA-amiral och tidigare chef för U.S. Southern Command, sade i en intervju i Foreign Policy att Guaidó ännu inte ska räknas ut: ”Trenden går mot minskade chanser för Maduro att förbli vid makten. Landet befinner sig i en nedåtgående spiral, och oppositionen har ett strategiskt momentum”.

Så vad kommer då att avgöra utgången i maktkampen? Förutom hur den allt värre humanitära och politiska krisen utvecklas och hur militären ställer sig är det i hög grad USA:s och de rivaliserande stormakternas agerande som fäller utslaget. 

Men konflikten i Venezuela följer inga enkla scheman, särskilt inte när det gäller USA:s roll som imperium. Donald Trumps nationella säkerhetsrådgivare John Bolton sade nyligen: ”Monroedoktrinen lever och mår bra. Det är vår hemisfär”, om hela den amerikanska kontinenten, som Washington sedan 1800-talet betraktat som sin exklusiva intressesfär.

Den pågående krisen visar att Trumps administration inte talar med en röst. Presidenten själv – och det tycks vara en av hans få konsekventa uppfattningar – har alltid sagt sig vara mot att USA intervenerar för regimskifte i andra länder.

Den principen delas inte av de tre hökar som Trump satt att hantera Venezuela: John Bolton, utrikesministern Mike Pompeo och sändebudet för Venezuela Elliot Abrams.

Under de senaste dagarna har alla tre uttryckt sig oerhört offensivt om Venezuela. Mike Pompeo hävdade att Maduro var på väg att fly till Kuba i ett startklart plan, men att ryssarna i sista stund övertalat honom att stanna. Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov varnade sin amerikanske kollega för ”de allvarligaste konsekvenser” om USA fortsätter med sin ”aggression”. 

John Bolton och Elliot Abrams hävdade att det funnits en hemlig överenskommelse med tre höga venezuelanska makthavare (försvarsministern, Högsta domstolens ordförande och befälhavaren för presidentgardet) att byta sida, en deal som uppenbarligen inte fullföljts.

Enligt James Stavridis är det troligt att det avgörande skälet till att Maduro inte gav upp var ryska påtryckningar – och närvaron av kubanska säkerhetsmän. För några månader sedan landsattes också ett hundratal ryska spetsnazsoldater för att skydda presidentpalatset i Caracas.

Utöver Ryssland har även Kina starka intressen i detta världens oljerikaste land. USA har uttryckt bekymmer för att Peking försöker skaffa sig kontroll genom investeringar och krediter (”lån för olja”). Fram till 2016 hade Kina lånat Venezuela 60 miljarder dollar (motsvarande 570 miljarder kronor). Det är tre gånger mer än Ryssland, som har satsat 17 miljarder dollar.

Enligt Evan Ellis, en analytiker vid Center for Strategic and International Studies, finns det ingen aktör i Latinamerika, med möjligt undantag för Kuba, som har så stor kontroll över Maduros öde som hans tillskyndare i Kina har.

Läs mer:

Maduro till militären: Avväpna förrädarna

Spanien vägrar lämna ut oppositionsledare från ambassad