Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 11:39

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/varlden/michael-winiarski-tovader-pa-vag-mellan-ryssland-och-vastlander/

Världen

Michael Winiarski: Töväder på väg mellan Ryssland och västländer

Franska försvarsministern Florence Parly och utrikesministern Jean-Yves Le Drian träffade ryska försvarsministern Sergei Shoigu under måndagen. Foto: Alexander Nemenov/AFP

Är Europa och USA på väg att släppa tillbaka Ryssland in i stugvärmen, drygt fem år efter den olagliga annekteringen av Krim och trots pågående väpnad intervention i östra Ukraina? Flera tecken tyder på ett töväder, men en av orsakerna till vindkantringen kan sökas utanför Europa.

Under den tid som gått sedan Ryssland i februari-mars 2014 roffade åt sig en del av Ukrainas territorium har det rått enighet i Väst - alltså främst EU, USA och försvarsalliansen Nato - om att upprätthålla sanktionerna mot Moskva.

Men nu är den tidigare enigheten om att isolera Ryssland på väg att lösas upp.

Sedan en tid har USA:s president Donald Trump insisterat på att Ryssland ska få återkomma i rikemansklubben G7, och därmed blir ett G8. 

Tyskland, som är starkt energiberoende av rysk gas och olja, har nyligen signerat ett avtal om en ökning av tysk teknologiexport till Ryssland.

Frankrikes president Emmanuel Macron - som enligt fransk tradition gärna kör sitt eget lopp - på väg att tina upp relationerna mellan Paris och Moskva. På måndagen möttes de ryska och franska försvars- och utrikesministrarna för ett så kallat 2+2-möte i Moskva, vilket var första gången det skett sedan 2014.

Den ryske ledaren Vladimir Putin besökte i somras Macron i hans residens i Provence, och premiärminister Edouard Philippe förklarade senare: ”Sanktioner är inte för evigt; de kan återkallas när som helst”.

Vladimir Putin och Emmanuel Macron. Foto: Gerard Julien/AP

Det följdes i söndags upp med att Macron överlade med Putin i telefon, och de båda presidenterna var ense om att ett nytt toppmöte om konflikten i Ukraina ska hållas i Paris inom kort. Förhandlingarna ska föras inom det så kallade Normandie-formatet, där Frankrike, Tyskland, Ukraina och Ryssland ingår. 

De tidigare ”Normandie”-avtal som har slutits, Minsk-I i september 2014 och Minsk-II i februari 2015, har stadgat vapenvila och att rysk militär dras bort från östra Ukraina. Men de har inte uppfyllts, utan dödandet har fortgått.

Nu står hoppet till att helgens utväxling av fångar mellan Ryssland och Ukraina kan ha öppnat en dörr på glänt för ett nytt försök att nå en fredsuppgörelse. Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj betecknade fångutväxlingen som ”ett första steg” på vägen att avsluta konflikten. 

Eftersom det är den ryska interventionen i Ukraina som ledde till isoleringen av Moskva är en lösning av konflikten nyckeln till en återgång till läget innan sanktionerna infördes.

Det skulle förutsätta att Ryssland släpper kontrollen över de delar av Donetsk- och Luhansk-länen som rysk militär ockuperar. Och att Krim återlämnas till Ukraina. Att Putin skulle gå med på något av dessa villkor är närmast uteslutet.

Därför står EU:s och USA:s kollektiva sanktioner fast, åtminstone ännu en tid. Men det utesluter inte att många västländer var och en för sig är mer öppna för att mjuka upp relationerna till Ryssland.

Här finns olika nyanser, allt från pragmatism till rent prorysk politik. 

Den första representeras sådana som den finländske utrikesministern Pekka Haavisto, som sade till Financial Times att det är ”svårt att föreställa sig en lösning” på en del kriser, som Libyen och Syrien, utan att Ryssland är en del av den.

Den senare attityden finns hos tongivande europeiska extremhögerpolitiker som Marine Le Pen och Matteo Salvini, som öppet samarbetar med Putins maktparti Förenade Ryssland. 

Bland europeiska statsledare är Macron särskilt aktiv, inte minst i bygget av en personlig relation till Putin. Han kan operera i det vakuum som har skapats av att EU är allt mer oenigt och fragmenterat och att de andra tongivande makterna är upptagna med annat:

* USA vänder Europa ryggen med Trumps oförutsägbara och isolationistiska ”America First”-linje. 

* Det tidigare ledande Tyskland har tappat kraft i och med att Angela Merkel är på väg att dra sig tillbaka.

* Storbritannien befinner sig i ett oavbrutet Brexitkaos.

Den strategiska frågan är vilken roll Ryssland ska tillmätas i den ekvationen. Få hyser några illusioner om Kremls beteende. Den förändrade synen på Ryssland beror mer på globala faktorer, främst att det allt starkare Kina betraktas som det stora framtida hotet.

Enligt detta synsätt är det inte motsättningen mellan Väst och Rysslands imperialism som är viktigast, utan rivaliteten mellan USA och Kina om det politiska, ekonomiska, teknologiska och militära världsherraväldet.

För USA blir i det perspektivet den ryska aggressionen i Ukraina och hoten mot grannländer i östra Europa en andrahandsfråga. I stället kan det hända att USA och Ryssland, som oroar sig över att bli allt mer blir tekniskt och ekonomiskt beroende av Kina, en vacker dag faller i varandras armar. 

Då blir Krim ett billigt växelmynt och länder som Ukraina, Polen och de baltiska staterna hamnar i kläm.