Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Världen

Miserabla flyktingläger växer fram i Europa

03:09. Intill den Engelska kanalen har ett parallellt samhälle vuxit fram.

Intill franska Calais vid Engelska kanalen har ett parallellt samhälle vuxit fram, i folkmun kallat Nya djungeln. Bland sanddynerna lever tusentals migranter i total misär. I väntan på att ta sig vidare har de byggt moskéer, en kyrka och öppnat butiker.

Nu fruktar hjälporganisationer en ny verklighet med stora, permanenta flykting- och migrantläger innanför EU:s gränser.

Wassir står bredbent över en pöl i leran och fyller den sista plastdunken med dricksvatten. Sedan lägger han dunken i en förlupen shoppingvagn tillsammans med de andra vattenbehållarna och börjar skjuta lasset framför sig på grusvägen. Han får hjälp av tre afghanska landsmän. Draghjälpen behövs när de ska ta sig in på de dammiga stigarna i samhället bakom den lilla jordvallen.

Lukten av bränd plast och fläder hänger i kvällsluften.


Den provisoriska kyrkan i Nya djungeln. Foto: Ola Torkelsson

Deras hem ligger på den andra sidan av den ortodoxa kyrkan byggd av plywoodbitar och förbi Baba Wal. Den eritreanska kyrkan är döpt efter ärkeängeln Mikael som leder själarna på deras väg till paradiset. Butiken och tesalongen Baba Wal är byggd av hopknutna pinnar och plastskynken. Den är döpt efter en välkänd marmorklädd gravbyggnad och ett populärt mål för picknick i Kandaharprovinsen i södra Afghanistan.

De fyra afghanernas hyddor ligger i snåriga buskagar hundra meter från motorvägen. Även deras hem är gjorda av presenning, pinnar och plast. En av hyddorna är ett campingtält, en annan är inte mycket mer än ett hål i jorden. Sina behov uträttar de bland bitarna av toalettpapper och avföring några meter längre bort på en stig.

På en lastpall under plastskynken lagar kamraterna dagens enda mål mat över en öppen eld. Den här kvällen blir det röda bönor på konserv, med potatis och lite tomater som en av migranterna krossar med botten av ett vattenglas.

 

Wassir bjuder på en kopp grönt te och berättar om sitt liv. Han är 22 år och har varit på resande fot sedan han fyllde 15.

– En dag när jag lyckats ta mig till Storbritannien ska jag studera för att sedan arbeta inom turistnäringen, säger han.

22 år verkar vara något av en medelålder i Nya djungeln. Så kallas det område som för bara några månader sedan fortfarande var spridda skjul och tält bland sanddynerna som vetter mot Englands vita klippor.


 Foto: Ola Torkelsson

I dag är det en mindre stad på runt 3 000 invånare. Calais har blivit som en sorts järnvägsknut i hjärtat av EU:s migrationsströmmar. Hit kommer många migranter bara en dryg vecka efter att ha landstigit på den italienska kusten. Andra vi möter under våra tre dagar i lägret har blivit ut- eller avvisade från ett annat EU-land.

Alla vill ta sig till England, vars kritvita kust man kan se från stranden i klart väder. Språket, band till landsmän och en florerande marknad för svartjobb lockar. För det målet är de redo att riskera allt.

På nätterna går migranterna i klungor utmed motorvägen eller kring parkeringar. Framför våra ögon kryper unga män upp i underredet på bussar och lastbilar i hopp om att ta sig över Engelska kanalen. Andra bryter sig in i lastutrymmena. Många hoppar upp på lastbilarna som saktar in i trafikstockningar nära färjeterminalen. Ju närmare man kommer färjeterminalen desto fler blir de splitternya staketen med taggtråd, elektricitet, övervakningskameror och starka strålkastare. Vid färjeläget är tullen utrustad med koldioxidmätare (för att se om någon andas), röntgen- och rörelsedetektorer.

– Nyligen erbjöd en migrant mig pengar för att gömma honom i min lastbil. Jag sade att jag inte är tokig nog att riskera fängelse och tusentals pund i böter. Däremot gav jag honom lite Cola och bröd, säger den rumänska lastbilschauffören Florian Ceausu som parkerat för natten vid den sista macken innan färjeläget.

Han fruktar att lasten förstörs när migranterna bryter sig in i lastutrymmet. Presenningen skär de sig igenom, de hårda fryslassen bryter de sig in i. Sedan gäller det att titta på etiketterna för att se vart lasten är på väg. En del tar fel och hamnar i Belgien i stället för i England.

– Om det finns kött i lastbilen så gömmer jag mig inte där. Det blir för kallt. Grönsaker är bra, förklarar 18-åriga Yassim från Etiopien.

Ibland skadar sig migranterna under sina försök att ta sig till England. Dödsfall förekommer.

Och ibland uppstår slagsmål med polisen, som härom veckan då en strejk i färjeterminalen skapade stora trafikstockningar. Hundratals migranter stormade då nästan stillastående fordon mitt på blanka dagen.

Vid en sjukstuga en dryg timmes promenad från Nya djungeln köar flera av dem varje dag för vård. En av männen i kön har örat i bandage, en sudanes har problem med synen sedan han blev misshandlad i Libyen. Aziz som bott några år i Norge har skadat foten i ett fall.

Den femåriga flickan Joande har fått ont i halsen av för många nätter utmed vägarna med föräldrarna. Men mamma Salam är ändå tacksam för att ha fått en av hundratalet platser i ett inhägnat läger intill Nya djungeln. Det är en tidigare, kommunal semesteranläggning som nu gjorts om till en dagöppen mottagning för migranter. Endast kvinnor och barn får sova inne i förläggningen i en byggnad som är inhägnad i sin tur. Många står i kö för en plats. På den andra sidan staketet, i sanddynerna, finns sexuellt våld, alkohol och prostitution. Inne i lägret kan kvinnorna sova i rum om tio personer med sina barn.

– Barnen är alldeles slutkörda på dagen av att släpas runt i natten när föräldrarna försöker ta sig över till England, säger lägerintendenten Philippe Glavieux.

Vardagslivet i Nya djungeln bjuder också på volleyboll- och tennismatcher (utan nät), på pashtunsk folkdans och på frisörsalong utan väggar.

Stéphane Duval är direktör för välgörenhetsorganisationen La Vie active som driver dagmottagningen intill Nya djungeln på uppdrag av franska staten och EU. Nu har lägrets resurser nått bristningsgränsen, hävdar han.

– Vi har gått från att dela ut 350 måltider per dag i januari till 2200 i dag, säger han.

Utanför hans fönster ringlar en flera hundra meter lång kö till dagens enda utdelning.


 Matköerna i centret är långa. Det kan ta upp till tre timmar innan migranterna får mat. Foto: Ola Torkelsson

Varje dag anländer allt fler migranter till hyddorna bland sanddynerna.

– Jag borde ha stannat i ett FN-läger i Tchad. Där respekterade man människorna mer än här. Vi tvingas leva som djur här. Det är inte värdigt, säger Kiyou Bollwo från Sudan.

Intill tunneln under Engelska kanalen har staten byggt ett komplex med häkte och en domstol där poliser, advokater och översättare helt ägnar sig åt uppgiften att slussa vidare migranter, alternativt att utvisa dem till hemländer i de fall det är möjligt.

– Varje gång vi flyttar på en migrant från en domstol i en stad till en annan måste vi vara två poliser som följer med, säger en uttråkad och uppgiven polis. Han har väntat i två timmar på att domaren ska infinna sig för att avgöra ödet för sju arbetslösa albaner och en koranlärare från Pakistan.

Pierre Henry är direktör för France terre d’asile, en organisation som hjälper migranter med asylansökan. Han har arbetat i tjugo år med flyktingar.

– I dag står vi i Europa inför en helt ny situation som kräver ett helt nytt tänkande. Eftersom myndigheterna inte vågar föreslå någon helhetslösning så får vi ställa in oss på att vi snart kommer att ha stora flyktingläger runt om i Europa, precis som de vi har sett på andra håll i utkanterna av världens stora konflikthärdar, säger han.

Det fruktar även Stéphane Duval på dagmottagningen i Calais.

– Men då måste också länder som Frankrike se till att dessa läger håller samma internationella standard som på andra håll i världen, vad gäller tillgång till vatten, avlopp och annat. Vi får inte lura oss själva: Det finns inga flyktingläger som inte har blivit permanenta, med allt vad det innebär av nya generationer barn som växer upp i dem, vid sidan av samhället, säger Pierre Henry.

Fotnot: nästan ingen migrant i Calais vill figurera med efternamn.

 

Enkät. Hur ser du som calaisbo på att ha ett sådant här läger i staden?

Faustine Douillard, hjälparbetare:

Med tre vattenställen för 3000 personer? Jag har arbetat i flyktinglägret Zaatari i Jordanien. Förhållandena är inte roliga där men här är det ändå värre. Det är hisnande att tänka att vi är i Frankrike här. De måste i alla fall få bostäder.

 

Martine Leleu, alltiallo på hotell:

 Folk är rädda. Vi har färre och färre turister. Ibland är jag rädd för att bli attackerad. Om lägret bli beständigt så skulle Calais inte längre vara Calais. Jag tycker att de andra, engelsmännen till exempel borde hjälpa oss.

 

Anne Sortino, musiklärare: 

 Det måste vara svårt för de att ha rest så långt och sen inte vara välkomna. Folk borde få röra sig fritt precis som vi låter kapital röra sig fritt över gränser. Låt folk slå sig ned var de vill. Om det bara är tillåtet så blir det inte så problematiskt.

 

Bruno Lemaire, föreningsaktiv:

 Det borde inte få finnas. Alla borde ha rätt till en bostad med en gång och få äta sig mätta. Var en borde få rätten att sova utan att vara rädda för våld. Vi måste respektera och hjälpa dem.

1,8 miljoner: antalet lastbilar

1,8 miljoner: antalet lastbilar som åkte genom hamnen i Calais 2014. Lika många bilar åkte genom under samma period.

1,4 miljoner lastbilar fraktades på tåg i tunneln under engelska kanalen 2014. 2,5 miljoner bilar tog den vägen. Eurotunnel bygger nu en ny ännu mer ”säkrad” terminal mot migranter.

Faktaruta:

2,1 miljarder kronor: budget för olika forskningsprogram i EU för att ta fram högteknologisk övervakningsutrustning. Till exempel robothundar, robottullare, drönare med mera.

2,1 miljarder kronor: EU-länders budget för inköp av övervakningsutrustning; helikoptrar, värmekameror med mera.

706 miljoner kronor: budget för att resa murar; 12 kilometer (sex meter hög) i Melilla och Ceuta (spanska enklaver i Afrika) i Grekland och i Bulgarien. Ungern står näst på tur.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.