Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-21 07:28

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/varlden/nathan-shachar-amos-oz-oppnade-dorren-till-en-ny-hebreisk-romankonst/

Världen

Nathan Shachar: Amos Oz öppnade dörren till en ny hebreisk romankonst

Amos Oz.
Amos Oz. Foto: Amit Shabi

Den israeliska författaren Amos Oz är död, efter en tids cancersjukdom. Han blev 79 år gammal. DN:s korrespondent Nathan Shachar tecknar ett porträtt av en författare som öppnade dörren till en ny hebreisk romankonst.

Nathan Shachar
Rätta artikel

På ett sätt liknade Amos Oz livsverk Strindbergs. Det hade funnits romanförfattare i den svenska och den israeliska litteraturen före dem, men det var de som lade grunden till en modern nationell romankonst där människor i böcker lät som de kunde göra i verkligheten.

Liksom Strindberg släppte in svenskar ur alla klasser i högkulturen och med dem det vitala vardagsspråket, så öppnade Oz dörren till en ny hebreisk romankonst, befolkad av nya aktörer, som talade landets levande språk.

Det hade funnits många viktiga hebreiska författare före Amos Oz. Nobelpristagaren Shmuel Agnon, som Oz lärde känna som liten och beundrade mycket, var en av dem. Men den hebreiska litteraturens grundargeneration hade ena benet i den gamla världens bildningskultur och idébrytningar, i det judiska östeuropa, i Talmud, i en värld som var dömd att försvinna innan den försvann rent fysiskt. 

När de talade hebreiska lät det som böcker. Skillnaden, i psykologi och erfarenheter, mellan dem som skapade Israel och de som blev de första inhemska israelerna, var som skillnaden mellan två folk. De levde i varsin värld och talade – nästan – varsitt språk. Den stora boken om den existentiella kontrasten mellan dessa bägge människoarter är Oz självbiografi "En berättelse om kärlek och mörker".

Amos Oz föddes i den gamla världen och bröt sig ur den på ett nästan våldsamt vis. Hemmet var en fortsättning på den intellektuella världen i Odessa och de andra metropoler där föräldrarnas och bekantskapskretsens livskänsla tagit form. Hans mor tog livet av sig när han var tolv, ett trauma han bara sent i livet förmådde närma sig litterärt. När han var femton år lämnade han hemmet i Jerusalem och flyttade till en kibbutz. ”Varför inte till Tel Aviv, hade det inte varit enklare?” undrade någon en gång under en pressträff med honom.

– Det var inte tillräckligt radikalt. Jag behövde ett totalt uppbrott. Bort från allt. Hemma var vi antisocialister, nu gick jag in i ett kollektiv. Jag vände ryggen åt min borgerlige bibliotekarie till far och gick lös på jordkokor med hacka och spade.

Israel före 1967 var ett fattigt och kaotiskt samhälle, men det var i en mening okomplicerat. Man hade lyckats, nu gällde det att hänga i och inte släppa taget. Allt berodde på israelerna själva, den stora frågan var om de skulle mäkta hålla stånd mot den yttre fienden. Oz var en av de första som förstod att kriget 1967 störtat det spelet över ända. 

Israels framtid var nu sammanlänkad med palestiniernas, och nyckeln till överlevande var inte längre den egna kraften. Utmaningen hade varit att besegra araberna, nu blev utmaningen att komma överens med dem. Detta imperativ gick som en röd tråd genom hela Oz offentliga gärning och lämnade honom ingen ro.

I hans genombrottsroman "Min Michael" (1968) blir femtiotalets delade Jerusalem en allegori över det svåra och symbolladdade förhållandet till araberna. Den unga lekskolefröken Hanna, på väg att mista förståndet av trist rutin och tunga plikter, drömmer – eller dagdrömmer – om de arabiska tvillingarna Khalil och Aziz, som hon lekt med i barndomen. Araben är på en gång demonisk fiende och mäkligt lockande. Ingen hade dittills närmat sig ämnet på ett så djärvt och subtilt vis.

Fädernas värld, som han en gång otåligt flytt, hamnade efter hand i ett annat ljus. Han beklagade att han trots sina mångspråkiga föräldrar vuxit upp som enspråkig, i ett land och i en värld som på vissa sätt var ett oskrivet blad, i en historia som just tagit sin början. 

Han brukade säga om den jiddishtalande världen i östeuropa att de var européer och inte nationalister – i ett Europa där nationalisterna blev allt fler och européerna allt färre. Judarna var till sist de enda européerna, trots att de uppfyllt alla nationalismens kriterier: ett folk, ett språk och en tro: ”Det enda de saknade var stridsvagnar, och det blev deras öde”.

Amos Oz spelade, tillsammans med sina nästan lika berömda kolleger i romangebitet David Grossman och A.B. Yehoshua, en roll som det är svårt att finna paralleller till i andra länder. Så snart de yttrar sig blir det automatiskt rubriker och debatt, och inte sällan bemöter regeringar deras kritik med kommunikéer och dementier. 

Det är ingen hemlighet att de lösningar och de kompromisser författarna anbefallt inte längre är aktuella. De sista gångerna DN träffade Oz gick det inte att ta fel på hans vånda, för att inte säga förtvivlan, över hur träffsäkra hans spådomar visat sig.

Amos Oz var ingen ”post-sionist”; han ansåg inte att konflikten gjort det ursprungliga programmet inaktuellt, och han vände sig med kraft mot tanken att judar och palestinier skulle upprätta en gemensam stat. Under en DN-intervju i oktober sade han att Israels värsta fiende inte längre finns utanför landet, utan i dess ledning:

– Det våra styresmän nu försöker göra är att skrämmas och stöta ut de som säger emot. Den som inte är 100 procent med oss är emot oss, ja rent av förrädare. Folk hör detta dagligen, i tv, i pressen; de hör sina ledare tala så och efterhand får de intrycket att det är så man diskuterar: Antingen är du med mig eller så är du min fiende! Det är mycket farligt.

Läs mer: Författaren Amos Oz är död 

Läs mer: ”Israels farligaste fiende är att vi berusas av vår styrka”