Oppositionspartiet CHP:s kandidat Ekrem Imamoglu segrade knappt i mars. Resultatet chockade regeringspartiet AKP och president Tayyip Erdogan, vars regim vant sig vid att betrakta staden som sitt självklara revir. Erdogans resa mot makten började 1994 då han valdes till Istanbuls borgmästare.

Valmyndighetens officiella statistik visade tydligt att Imamoglu besegrat AKP:s kandidat, förre premiärministern Binali Yildirim. Men sedan följde en gåtfull officiell tystnad, som turkar och omvärlden bara kunde tolka på ett vis: Bakom maktens kulisser rådde oenighet om huruvida man skulle acceptera resultatet.

Kruxet var inte bara förlusten av den inbringande staden, vars gigantiska byggprojekt gynnat både AKP:s kassa och dess ledande medlemmar. Ännu mer svårsmält, för det säkerhetspolitiska etablissemanget och för Erdogan-regimens minoritetspartner, högernationalistiska MHP, var att det var Istanbuls kurder som förde oppositionen till makten. Både Yildirim och Erdogan signalerade att de var redo att bita i det sura äpplet och erkänna förlusten. Erdogan antydde också att han ville försöka återupprätta sin ställning bland kurder och liberaler. AKP har haft många kurdiska väljare, men allt fler av dem har stötts bort på senare år, dels av den brutala förföljelsen av det kurdvänliga HDP-partiet; dels av aktionerna mot den terrorklassade PKK-gerillan på ömse sidor om den turkisk-syriska gränsen, dels av fördrivningen av kurder från den syriska staden Afrin.

Men knappt hade Erdogan ordat om detta förrän MHP:s patriark Devlet Bahceli höll ett häpnadsväckande programtal, där han avfärdade allt tal om ett närmande till kurderna och slog fast att nyval var oundvikligt. Två dagar efteråt fann sig Erdogan i Bahcelis ultimatum. Det var uppenbart att den stridbare och stridslystne presidenten aldrig skulle ha låtit sig regeras av Bahceli om han inte förstått att denne haft statsapparaten – det turkar brukar kalla ”den djupa staten” – bakom sig.

Läs mer: Valet i Istanbul ska göras om

Datum för omvalet har inte valts på måfå, säger regimkritikerna. Den 23 juni är Istanbuls medelklass på semester. En febril aktivitet pågår nu för att övertala folk att planera om sina ledigheter. Resebyråer och hotell har engagerat sig i en Twitter-kampanj där de som stannar för att rösta får boka om och boka av utan kostnader.

Men om regimen var redo att göra allt för att behålla Istanbul, skulle den då snällt avstå från staden efter ännu en förlust?

– Vi borde bojkotta valet för att visa omvärlden att demokratin är avskaffad här, säger en före detta CHP-parlamentariker till DN.

Men även aktivister utan illusioner vill ge AKP en match i juni. Om inte för att segra så för att tvinga regimen till ännu en pinsam redigering av valresultatet.

Regimen har själv knappast gjort några ansatser att underbygga sina anklagelser om valfusk. Vid samma valbord och i samma lokaler där oppositionens valfunktionärer ska ha fuskat sig till segern, segrade AKP i landstings- och andra val. Dessa val har inte annullerats. Valmyndighetens president Müberra Gürdal avgick häromdagen, till synes i protest mot de makthavandes hårdhänta inblandning.