Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Världen

Hamas skrev den historiska dagens manus – till ett chockerande högt pris

En palestinier håller sin flagga samtidigt som bildäcken går upp i rök i närheten av gränsen till Israel i Gaza.
En palestinier håller sin flagga samtidigt som bildäcken går upp i rök i närheten av gränsen till Israel i Gaza. Foto: Thomas Coex/AFP

Israel var den stora vinnaren på måndagen, då USA:s nya ambassad invigdes i Jerusalem, och palestinierna de stora förlorarna. Men det var Hamas i Gaza, och inte Benjamin Netanyahus regering, som skrev den historiska dagens manus.

Palestinierna hade svurit att spoliera den israeliska festen, och de lyckades, i omvärldens ögon om inte i israelernas. Visserligen till ett chockerande högt pris av unga människoliv, men den stora nyheten på tisdagens förstasidor blev inte hyllningarna och hurraropen till Donald Trumps ära på den nya ambassaden i Jerusalem, utan de palestinier som strömmande in i Israel genom det sönderklippta gränsstängslet, väl medvetna om vad som väntade på andra sidan.

Scenväxlingen, i världens tv-kanaler, mellan de utblottade gazabor som sökte döden i ett spöklandskap av eld och svart rök, och de festklädda dignitärerna i Jerusalem, skapade en effekt som israeliska planerare ansträngt sig för att avstyra. Men, från sitt extrema underläge hittade de palestinska aktivisterna en blotta i Israels pansar. De israeliska värnpliktiga var tillsagda att inte på några villkor låta en enda palestinier tränga in i Israel. Med palestinier beredda att våga livet för just detta var allt upplagt för ett blodbad.   

En sak är att genera Israel på dess högtidsdag, en annan sak är att vända den trend som tumlat om maktrelationerna till palestiniernas nackdel.

Men det är ett maktlöst folk som måste låta sig skjutas ned för att bli hört, och vars enda segrar räknas i lik. Det är högst osäkert om den palestinska propagandaframgången kommer att omsättas i något konkret för Gazabornas del. En sak är att genera Israel på dess högtidsdag, en annan sak är att vända den trend som tumlat om maktrelationerna till palestiniernas nackdel. Den månadslånga protesten utmed Gaza-stängslet är ett försök att via opinioner i främmande länder förhindra den hastiga normaliseringen i relationerna mellan Israel och EU-länderna, och mellan Israel och sunnimuslimska arabregeringar. De kommande dagarna och veckorna får utvisa om någon i Europa, i Kairo, Amman eller Riyad sporrats att flytta upp Palestinafrågan ett enda pinnhål i sin lista över diplomatiska preferenser.

 – Kom ihåg detta ögonblick! Trump har gjort historia! utropade premiärminister Benjamin Netanyahu under ambassadinvigningen.

Mycket tyder på att detta är en riktig beskrivning. Ambassaden i Jerusalem är det synliga tecknet och symbolen för en förändring som går djupt. Det är väl känt att USA i snart femtio år varit Israels vän och välgörare. Mindre känt är att USA under samma tid varit palestiniernas diskrete beskyddare. Dess satelliter har varje dag skickat bilder till konsulatet i Jerusalem och låtit Washington övervaka israeliska myndigheters och kolonisters verksamhet på Västbanken. Oräkneliga gånger har ett kort meddelande, ”Vi ser vad ni gör”, räckt för att bromsa expansiva projekt. Under Trumps regim används denna broms inte längre. 1992 bidrog president George Bushs häftiga reaktion mot de israeliska bosättningarna till ett regeringsskifte i Israel. I dag är USA:s ambassadör David Friedman en hängiven bosättningssponsor.

Utanför den nya ambassaden protesterade hundratals israeliska araber och arabiska jerusalembor, som utgör fyrtio procent av stadens invånare. I deras ögon är flytten av ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem en förolämpning. Det betyder inte att de kommer att ta till våldsamma protester, de vill inte att östra, arabiska Jerusalems turiststråk ska förknippas med tårgas och skottlossning.

Inga israeliska politiker, utom arabernas parti ”Gemensamma listan”, kan kosta på sig att kritisera ambassadflytten.

Ambassadinvigningen var nästan helt och hållet symbolisk. Det finns ingen plats för någon ambassad på det omdöpta konsulatet – ett av USA:s tre i staden – och ambassadören kommer tills vidare att fortsätta operera från Tel Aviv. Inga israeliska politiker, utom arabernas parti ”Gemensamma listan”, kan kosta på sig att kritisera ambassadflytten. Detta skulle genast stämpla dem som svikare och opatriotiska. Förra utrikesministern Tsipi Livni välsignade "presenten från Trump" men tvivlade på att den skulle bana väg för fred:

– Jerusalem är vår huvudstad, så alla ambassader bör flyttas hit. Men nu gäller det att vår regering och USA:s vidtar kraftfulla åtgärder för att visa palestinierna att detta inte är dödsstöten för en politisk lösning. Inget tyder på att sådana initiativ är på väg.

Palestinska aktivister säger till DN att måndagens protester bara är början på vad som planerats under kommande dagar och dagligen fram till den 5 juni, årsdagen av Israels ockupation av Gazaremsan och östra Jerusalem.   

Den bibliske hjälten Simson dog i Gaza. När hans fiender firade segern över honom i sitt tempel ryckte han undan pelarna så att de alla krossades. Gazabornas belägenhet ter sig ännu mer hopplös än Simsons: de är förlorade, men det står inte i deras makt att dra med sig sina fiender i undergången; på sin höjd kastar de med sin död en lätt skugga över fiendens segerfest.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.