”Turkiet agerade omedelbart”; ”Turkarna som inte fick vård i Sverige tillbaka i fosterlandet!” – förkunnade de stora dagstidningarna Sabah och Hurriyet efter att planet från Malmö landat i Ankara.

Fahrettin Koca, hälsovårdsministern som står president Tayyip Erdogan nära, beslutade skicka ett ambulansplan på statens bekostnad då det stod klart att Sverige vägrat mannen vård – allt detta enligt den turkiska versionen av det skedda.

Ministern Koca underströk att president Erdogan särskilt tackat mannens anhöriga, som vädjade om hjälp på sociala medier sedan familjen ”ringt flera sjukhus utan att få svar”. Till slut, säger dottern till den statliga nyhetsbyrån Anadolu, ”så kom en läkare och undersökte min far i hemmet. Läkaren ringde efter ambulans, och min far fördes till sjukhus. Där fick han diagnosen Covid-19 och skickades hem”.

Utan att känna till något om det aktuella fallet, så kan det ändå sägas att uppgifter av denna typ systematiskt rankas högt i regimtrogna turkiska medier. Nyheter om turkar som behandlas illa i europeiska länder sätts i prominent relief. Trakasserier mot turkiska moskéer i Tyskland, som ett anonymt brev eller klotter på en mur, föranleder indignerade ledarartiklar och politikeruttalanden.

Ofta underförstås det att hela samhället där sådant inträffat är inpyrt med turkhat och islamofobi. Presidenten själv har stämplat Nederländerna och Tyskland som nazistländer.

Den turkiska drömmen om EU-inträde, en gång ett viktigt motiv i turkiskt åsiktsliv, är i dag ett minne blott. EU vill inte ha med Turkiet, och Turkiet vill inte in i EU. Sverige, vars turkiska invandrare är de minst Erdogan-vänliga i Europa, är inte något populärt land i Ankara. Dels har Sverige i många år – fast allt mindre numera – tagit förföljda kurders parti; dels bedriver flera medlemmar av den i Turkiet terroriststämplade Gulen-rörelsen medie- och informationsverksamhet i Sverige.