Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-17 13:20

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/varlden/nathan-shachar-ryska-missiler-kan-hota-turkiets-nato-medlemsskap/

Världen

Nathan Shachar: Ryska missiler kan hota Turkiets Natomedlemskap

Ryssland visar upp sitt S–400-system under en militärparad. Foto: Alexander Zemlianichenko/AP

USA vred under veckoslutet om armen ytterligare på sin Natoallierade Turkiet, som pressas att ge upp sina planer på att installera ryska luftvärnsrobotar. Turkiets val gäller inte bara det ryska S-400-systemet, utan på längre sikt landets framtid som en del av den västliga militäralliansen.

I amerikanska UD:s mycket skarpa brev till den turkiske försvarsministern Hulusi Akar på fredagen, viftar försvarsministern Patrick Shanahan med både piska och morot.

Väljer Turkiet att fullfölja sitt kontrakt med Ryssland och integrera det ryska S-400-systemet med sitt övriga flygvapen så kommer Nato omgående att utesluta Turkiet från dess roll i produktionen av F-35, Lockheed-Martins nya stridsflygplan, som är osynligt för radar. 

Samtidigt kommer de hundratals turkiska piloter, tekniker och ingenjörer som tränar och forskar inom ramen för projektet att bli ombedda lämna USA. Dessutom, varnar USA, så kommer Turkiet att drabbas av samma sorts sanktioner som Ryssland, Nordkorea och Iran.

Men, lovar USA, stora ekonomiska belöningar väntar för Turkiet om det tänker om, närmare bestämt beställningar och militärteknologiska kontrakt på upp till 75 miljarder dollar.

Även om detta är ett överdrivet löfte så spelar det roll för den trängda turkiska ekonomin, som gått på knä i drygt ett år. En öppen brytning och amerikanska sanktioner, å andra sidan, skulle ha förödande inverkan på landets kreditvärdighet och investeringsklimat.

Bakom grälet om robotar och flygplan döljer sig en djup, ömsesidig och växande misstro. Både hos den turkiska allmänheten och inom försvarsetablissemanget finns starka antiamerikanska opinioner. 

Turkiets president Erdogan. Foto: Pool

För president Tayyip Erdogan och hans viktigaste allierade, extremnationalistiska MHP:s Devlet Bahceli, var köpet av det ryska luftförsvaret inte bara en taktisk gimmick för att hämnas USA:s stöd åt Syriens kurder. Köpet skulle aldrig ha blivit av om inte viktiga delar av försvarsetablissemanget accepterat det.

Till själva sakfrågan tillkommer nu prestigeaspekten. Enligt uppgifter i Ankara befinner sig turkiska experter redan i Ryssland för inskolning i det ryska systemet. 

Att backa och foga sig i USA:s diktat mitt under Istanbuls laddade borgmästarvalkampanj vore olustigt och kanske omöjligt för Erdogan och Bahceli. 

Turkiets USA-skepsis är besvarad i Washington och Pentagon. På senare år har Turkiet snarare blivit en huvudvärk än en tillgång för Nato. USA:s försvarsplanerare har redan börjat göra upp ritningarna för hur Nato skall kunna kompensera för Turkiets utträde ur alliansen, till exempel genom att flytta baser och funktioner till Cypern, Grekland och Rumänien.

En turkisk strategisk forskare vid ett större universitet säger till DN:

– Det fanns en förhoppning hos den turkiska ledningen att man skulle kunna nå en kompromiss, där USA på vissa villkor finner sig att bägge systemen, F-35 och S-400, integreras i samma luftförsvar. Alla såna illusioner har nu krossats. Nato ser Ryssland som en rival och tänkbar fiende. Dess robotsystem har utformats för att överlista plan som F-35. Vår ledning måste välja, och det finns inget odramatiskt alternativ.

I bakgrunden finns Cyperns beslut, 1997, att köpa det ryska luftvärnssystemet S-300, i avsikt att rikta det mot de turkiska flygplan som dagligen tog sig friheter i Cyperns luftrum. Turkiets rasande reaktion efter att systemet levererats ledde till en USA-ledd kompromiss, där Grekland tog hand om de ryska batterierna och lade dem i malpåse på Kreta.

Med i bilden finns också den turkiska regimens trauma från kuppförsöket sommaren 2016. Den gången var flygvapnet det vapenslag där kuppmakarna hade störst närvaro. Utrensningarna efteråt var omfattande, en stor del av de turkiska stridspiloterna hamnade i fängelse och det sades inom Nato att Turkiet inte hade personal att patrullera sitt eget luftrum. 

Man har spekulerat över om det ryska luftvärnet, kanske bemannat av den turkiska underrättelsetjänsten, köptes in för att kunna riktas mot landets egna piloter, om de på nytt skulle svika regimens förtroende.

Läs mer: Turkiet ställs inför ultimatum av USA om ryska missiler