Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-18 13:46

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/varlden/nathan-shachar-upploppen-i-irak-kan-vara-av-den-farligaste-sorten/

Världen

Nathan Shachar: Upploppen i Irak kan vara av den farligaste sorten

Demonstranter i Bagdad i Irak. Foto: Ahmad al-Rubaye/AFP

Irakiska demonstranter och säkerhetsstyrkor stötte samman på söndagmorgonen i utkanterna av huvudstaden Bagdad. Kring hundra civila har dödats under veckolånga kravaller i ett tiotal städer, och oroligheterna visar inga tecken på att avta.

I Bagdad försökte demonstranterna ta sig fram till Befrielse-torget i stadens centrum, en symboliskt laddad plats med många historiska minnen. Regimen, om det alls går att kalla den splittrade ledningen så, gör allt för att hålla de protesterande från stadens centrala delar. Under våldsamheterna har polisen skjutit skarpt mot demonstranter och para-militära enheter har gjort razzior mot oberoende medier, främst tv-kanaler.

Demonstranterna protesterar mot brist, arbetslöshet och korruption; mot den klan- och sektbaserade svågerpolitik som rått i landet sedan diktaturens fall 2003; mot Irans allt fastare grepp om Iraks politik och ekonomi, och mot USA:s närvaro – dess ambassad i Bagdad lär vara den största i världen.

Naturligtvis går demonstranternas åsikter isär beträffande många av dessa spörsmål, men det finns en gemensam nämnare: frustrationen över att vardagslivet i ett av världens – på papperet – rikaste länder hela tiden blir knappare och mer slitsamt. 2003, då de amerikanska invasionsstyrkorna störtade Saddam Husseins tyranni, upphörde Irak att vara en regelrätt stat. Under Saddams långa styre hade hans sunnimuslimska klan från staden Tikrit favoriserats. Men fram till det första Irak-kriget 1991, då västmakterna inledde sanktioner mot landet, så var Irak en av regionens mer välmående stater.

Stabiliteten under Saddam berodde dels på statens terror mot medborgarna, men också på att oljeintäkterna stimulerade ekonomin och inte hamnade några få privatpersoners fickor. I dag, när Iraks svaga centralregering måste dela med sig av oljan till den självstyrande kurdiska enklaven i norr, och många av de främmande oljebolagen betalar mutor i stället för skatt, så räcker intäkterna inte till att gjuta liv i ekonomin.   

För att naturtillgångar skall delas broderligt i ett land krävs ett minimum av politisk effektivitet. Iraks förvaltning rensades från Saddam-trogna efter USA:s invasion. De nya institutioner som upprättades under USA:s beskydd är svaga och infiltrerade av särintressen. Sedan 2003 har Irak dessutom tvingats utkämpa två nya krig, först mot al-Qaida och sedan mot terrorsekten IS. Bägge krigen vanns, med amerikansk hjälp, men till oerhörda materiella och medmänskliga kostnader.

Sunnimuslimerna dominerade Irak sedan det skapades av britterna 1921. Efter USA:s invasion 2003 gick initiativet över till shiitiska ledare och grupper, några av dem pro-iranska, andra inte. Den irakiska statens försvagning skapade ett vakuum som Iran utnyttjat på ett skickligt vis, ekonomiskt och militärt. Under den senaste veckans protester har de unga ropat ”Irak är inte till salu!” och ”Iran dra åt h-e!”. Irak, som var självförsörjande både ifråga om mat och enklare industrivaror, importerar i dag nästan allt från Iran, till och med mjölk, kyckling och grönsaker. Det energirika Irak importerar till och med el och naturgas från Iran. För Irans ekonomi, hårt pressat av sanktioner, är denna ”kolonisering” av Irak desto viktigare.

De flesta folkuppbåd skingras då de möts av skarpa skott. Men ibland, när historiska processer mognat, så kan effekten bli den motsatta, så att folkmassor växer trots livsfaran. Det var det som skedde i Teheran 1979 och i Kairo och Libyen 2011. Vissa tecken tyder på att dagens irakiska upplopp är av denna farligare sort, den som uppstår då människor känner att de inte längre har något att förlora. Över hälften av Iraks befolkning lever i dag i vad Världsbanken betecknar som ”fattigdom”.

Lösningen är dock mindre enkel än i Egypten, där diktatorns fall öppnade för nya politiska möjligheter. Varken den irakiske premiärministern Adel Abdel Mahdis avgång eller de nyval som nu diskuteras skulle ge någon plötslig och magisk lindring. Irak som det fungerar i dag är en nästintill omöjlig konstruktion - intimt lierad med både USA och Iran. Den kan i bästa fall hållas ihop, men knappast blomstra.