Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-16 07:42

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/varlden/nazarbajev-i-kazakstan-vill-inte-sluta-som-gorbatjov/

Världen

Nazarbajev i Kazakstan vill inte sluta som Gorbatjov

Bild 1 av 3 Tidigare presidenten Nursultan Nazarbajev.
Foto: Alexei Nikolsky/AP
Bild 2 av 3 Tillförordnade presidenten Kasym-Zjomart Tokajev.
Foto: Alexei Nikolsky/AP
Bild 3 av 3 Reklam för kandidaten Kasym-Zjomart Tokajev i huvudstaden Nursultan.
Foto: Stanislav Filippov/AFP

På söndag håller Kazakstan sitt första presidentval någonsin där diktatorn Nursultan Nazarbajev inte deltar. Men bakom kulisserna håller härskaren alltjämt i tyglarna. Valet är en slags imitation av demokrati med många kandidater, men ett på förhand klart resultat.

Den 1 maj i Kazakstans huvudstad kräver hundratals människor att Nursultan Nazarbajev ska lämna makten. Huvudstaden har precis döpts om från Astana till Nursultan. Presidenten namn ska bli evigt.

Men beslutet är inte populärt. 

– Shal ket! skanderar folksamlingen. 

Det betyder ”Ut med den gamle” på kazakiska. 

Personlig kritik riktad mot självaste Folkets fader. Det är någonting oerhört. 

I själva verket hade han redan avgått. Presidentval är utlyst i Kazakstan den 9 juni. Men de här människorna protesterade därför att Nazarbajev i själva verket inte alls är på väg ut.

Han tänker behålla kontrollen.

I tjugoåtta år har Nursultan Nazarbajev, en före detta kommunistpamp, kontrollerat det rikaste landet i Centralasien. 

Kazakstan, till ytan lika stort som Västeuropa, har enorma naturgasresurser och är bland de femton oljerikaste länderna i världen. Bnp per capita ligger skyhögt över de övriga centralasiatiska ländernas. Kazakstan var det första före detta sovjetlandet som återbetalade alla sina skulder till Internationella valutafonden, sju år före tidtabellen.

I den närmaste rymdlika huvudstaden Nursultan kan turister beskåda gigantiska torn prydda med gyllene kulor, guldfärgade skyskrapor och hus byggda efter modell av det traditionella kazakiska nomadtältet.

Men Kazakstan är också en stelbent diktatur som i praktiken leds av en familjeklan. Nazarbajevs dotter Dariga Nazarbajeva är ordförande i senaten. Hon ställer inte upp i presidentvalet, men hennes inflytande är stort. I likhet med sin far är hon orörbar – Nazarbajev är den enda personen i Kazakstan som bär titeln Folkets fader, Elbasy. Det är förbjudet i lag att förolämpa familjemedlemmar till Folkets fader. Dessutom är de immuna inför lagen och kan inte ställas inför rätta.

Däremot hotas den som ”svärtar ner” en Nazarbajev med ett maximistraff på fem års fängelse. 

Vidare har Nazarbajev låtit utnämna sig till ordförande för Säkerhetsrådet på livstid. Säkerhetsrådet är en statlig myndighet med stort inflytande över Kazakstans utrikes- och säkerhetspolitik. Tidigare hade det en rådgivande funktion, men för några år sedan ändrades grundlagen och rådet blev ett beslutsfattande organ. 

Nazarbajev har naturligtvis inte tänkt sig något annat än att det är han som bestämmer vem som vinner presidentvalet.

Sju kandidater ställer upp i presidentvalet på söndag. Att den tillförordnade presidenten Kasym-Zjomart Tokajev vinner valet i första omgången är så gott som klart på förhand. Han är Nazarbajevs utsedda kronprins och har hela den administrativa resursen bakom sig. Det betyder till exempel att han inte behöver föra någon kampanj, eftersom han ständigt visas i de statliga tv-kanalerna.

Valet är en slags efterapning av demokrati. De flesta formella kriterier uppfylls. Det finns flera kandidater, rentav oppositionens Amirzjan Kosanov (som i likhet med Nazarbajev är en före detta sovjetisk partitjänsteman). Kazakstan har till och med haft sin första tv-sända valdebatt.

Men nästan inga oberoende medier bevakar valet. Kandidaterna debatterar inte med varandra. I stället profilerar sig var och en efter bästa förmåga, än på det ena, än på det andra sättet. Oberoende Novaja Gazetas Vjatjeslav Polovinko beskriver det som att varje kandidat lever i sitt mikrokosmos. 

Avsaknad av gemensam debatt är ett typiskt postsovjetiskt fenomen. När den första tv-debatten någonsin skulle äga rum valde tre kandidater att inte dyka upp. Till exempel huvudkandidaten Tokajev sände in en ersättare. Det gjorde även valets enda kvinnliga kandidat, Danija Espajeva. Hennes valspråk är ”Där kvinnor finns är ordning”, men i tv-debatten representerades hon av en man. 

Nationalistkandidaten Sadybek Tugel lovar att rensa landet på gayklubbar, bastubordeller och kasinon – som veterligen knappt existerar i Kazakstan. 

Det verkliga problemet är den sociala ojämlikheten.

Nyligen samlades ett femtiotal kvinnor i Nursultan och demonstrerade mot fattigdom, låga löner och dåliga bostäder. Det är en fortsättning på omfattande demonstrationer i början av året, då fem barn dog i en lägenhetsbrand i huvudstaden. Barnen brann inne medan bägge föräldrarna var på nattskifte. 

Tragedin upprörde hela landet på ett sätt som är ovanligt i det auktoritära Kazakstan. Alla former av proteströrelser har konsekvent stoppats med brutalt våld. Men de fem innebrända flickorna mellan ett och tretton år gjorde tusentals mödrar rasande. 

Barnen hade lämnats ensamma eftersom bägge föräldrarna måste arbeta dygnet runt för att kunna försörja familjen. Familjen bodde i ett illa byggt, tillfälligt hus som värmdes upp med vedspis. Det visade sig vara en dödsfälla.

Många kazaker kände igen sig. Trots att olje- och naturgasinkomsterna strömmar in i landet är fattigdomen fortfarande stor. Det finns inte tillräckligt med förskoleplatser och de sociala hissarna är obefintliga eftersom systemet är genomkorrupt. Kazakstan har blivit ett klassamhälle där en liten grupp i samhället ständigt får det bättre utan att välståndet sipprar nedåt. 

I början av året lovade Nazarbajev att tusen förmånliga hyresbostäder ska byggas årligen i landets tre största städer Nursultan, Almaty och Sjymkent. Efter omfattande protester lovade arbets- och socialministern Madina Abylkasymova fler satsningar på både bostäder och socialhjälp. 

Makthavarna är pressade att agera. Men kronprinsen Kasym-Zjomart Tokajev framstår knappast som någon särskilt handlingskraftig person. Hans uppgift är att vara lojal med Nazarbajevklanen, inte att komma med några egna idéer. 

Som ställföreträdande president har han blivit en nästan komisk figur, hittills känd för två saker: Att han drev igenom att huvudstaden Astana skulle döpas om till Nursultan (vilket enligt experter kan stå honom dyrt) och att de officiella bilderna på honom är hårt fotoshoppade

I all synnerhet den som genom ett trollslag försvunna dubbelhakan har skapat stort munterhet på sociala medier. 

I snart trettio år har Centralasien utgjort ett slags fortsättning på Sovjetunionen. Kazakstan, Uzbekistan, Tadzjikistan och Turkmenistan har alla varit olika varianter på samma modell – en samling auktoritära regimer ledda av gamla kommunistpampar. Samma ledargarnityr, samma envälde, samma personkult. Bara Kirgizistan har haft fria val. 

Nu försöker de två största länderna – Kazakstan och Uzbekistan – reformera sig. Det går sådär. 

Problemet är inte att ambitionerna fattas. Det är att den gamla regimen vägrar släppa greppet och hoppas att folket ska nöja sig med en halvmesyr.

När Michail Gorbatjov blev generalsekreterare i Sovjetunionens kommunistparti år 1985 sade han till sin fru Raisa: Tak dalzje zjit nelzia, så här kan vi inte ha det längre. Han insåg att systemet måste reformeras. Men när han öppnade upp rasade hela bygget.  

Nu vet både Nazarbajev och Uzbekistans president Sjavkat Mirzijojev: Så här kan vi inte ha det längre. 

Men de vill inte sluta som Gorbatjov.  

Därför går bägge regimerna in för något annat: De härmar demokrati. Deras länder behöver utländska investeringar, utbildad, proffsig arbetskraft, effektivare administration, bostäder, meritokrati. Allt detta hoppas de få genom en imitationslek. 

När den legendariska ryska teaterregissören Konstantin Stanislavskij följde med en misslyckad repetition av en pjäs ska han ha utbrustit: Ne verju! Jag tror er inte!

Kazakstan är fortfarande ett land där en stor del av folket är för rädda för att protestera. 

Men mycket tyder på att allt färre tror på spektaklet.