Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-22 09:29

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/varlden/new-york-times-agare-vi-ar-inte-nagons-fiende/

Världen

New York Times publisher: Vi är inte någons fiende

Som 37-åring ärvde AG Sulzberger USA:s största och viktigaste tidning – och samtidigt ett krig mot USA:s president. Förra veckan möttes New York Times nye chef och Donald Trump öga mot öga.

– Vi har redan sett konsekvenserna av presidentens retorik mot journalister: fler dödas, attackeras, fängslas och hotas, säger AG Sulzberger i en intervju med DN:s Björn af Kleen.

Björn af Kleen
Rätta artikel

När AG Sulzberger förra året fick jobbet som New York Times högste chef skrev en kompis till honom: “gratulerar/beklagar!”.

Det dubbla budskapet blir begripligt när man vet hur det gick för företrädarna.

Familjen Sulzberger har ägt New York Times i sex generationer. Sedan slutet av 1800-talet har posten som publisher – ytterst ansvarig för innehåll och ekonomi –  ärvts i nedstigande led. 

Men att ansvara för världens ledande dagstidning är ett privilegium som sliter.

Adolph Ochs, som köpte den konkurshotade tidningen år 1896, drabbades av depressioner.

Hans svärson fick en hjärtattack, led av sömnbrist och missbrukade läkemedel.

Jag känner definitivt allvaret. Mot mina kollegor och hela industrin

Farfadern till den nuvarande chefen förstörde ryggen. Hans son, den nya publisherns pappa, pensionerade sig i fjol med axlarna uppe vid öronen.

Under 25 år hade han avverkat fyra chefredaktörer, närt en fuskare vid sin barm (Jayson Blair) och kompromissat med den journalistiska distansen under upptakten av Irakkriget.

Hur ska det gå för sonen, blott 38 år gammal?

– Jag känner definitivt allvaret, säger Arthur Gregg Sulzberger. Mot mina kollegor och hela industrin. New York Times uppgift är att visa på en väg framåt. Och i journalistik kan man inte ha 99 rätt. Man måste få 100 varje gång. 

AG Sulzbergers förfäder, Arthur Ochs Sulzberger Jr och Arthur Ochs Sulzberger Sr. Familjen har ägt New York Times sedan 1896, vilket gör det till en av USA:s mäktigaste dynastier. Foto: IBL

New York Times är den sista stora dagstidning i USA som ägs av en dynasti. Positionen är bokstavligen utrotningshotad.

AG Sulzberger utnämndes till publisher två veckor innan Donald Trump valdes till president. Det innebär att han ärvt ett tvåfrontskrig.

Han ska leda tidningen genom den mest genomgripande teknikomvandlingen sedan tryckpressens födelse. De nya teknikjättarnas grundare är inte bara världshistoriens rikaste män. Facebooks Mark Zuckerberg och Amazons Jeff Bezos drivs inte sällan av en önskan om att utmana, eller krossa, den gamla massmediala ordning som New York Times har representerat.  

jag är övertygad om att framtidens journalistik kommer att ta form under de kommande fem åren

Sulzberger ska även försvara tidningen mot en president som älskar att hata den, och som lyckats få en stor del av landets befolkning, och flera av världens despoter, med sig på sin sida.

New York Times är för Donald Trump sinnebilden av “fake news media”, ett liberalt flaggskepp vars massiva resurser och enorma journalistiska självförtroende utgör ett hot mot hans existens i Vita huset.

Som president hanterar han tidningen som en godsherre närmar sig en arrendebonde som han vill bli av med. Varje vecka trycker han till den med sin stövel, bussar sina hundar på den, från ett twitterkonto med nästan 58 miljoner följare.

New York Times huvudredaktion på mellersta Manhattan. Tidningen har sammantaget 1600 anställda. Foto: Beatrice Lundborg

Så på den skalan – från grattis till beklagar – hur har du det?

– Nä, jag är väldigt lycklig, säger AG Sulzberger. Detta är en så viktig tid, inte för media, det är fel ord, men för kvalitetsjournalistik. Den är under ekonomisk och politisk attack. Och jag är övertygad om att framtidens journalistik kommer att ta form under de kommande fem åren, beroende på hur medieindustrins ledare reagerar på nya affärsmodeller och den vittrande trovärdigheten.

– Men där finns också allt det roliga: hur ska vi använda alla nya verktyg som är mer kraftfulla än dem som våra föregångare hade tillgång till, för att berätta historier som betyder något? Det är spännande.

Är jobbet som du trodde, vad har förvånat dig mest?

– Jag har nog alltid tänkt att rollen måste vara anpassningsbar. Varje ögonblick kräver något litet annorlunda av en publisher. Jag hade ett hum om ramarna. Men innehållet är nytt. Kom ihåg att jag valdes två-tre veckor innan presidentvalet, på Hillary Clinton-regeringens tid.

En lärdom handlar om opinionsmätningarnas begränsningar

Ett skämt med självironisk innebörd. Likt många andra tidningar hade New York Times redan gjort ut sin förstasida när USA vändes upp och ned natten 8 november 2016.

“MADAM PRESIDENT” stod det över sex spalter.

Pressens underskattning av Trump, och övertro på Hillary Clinton, har gynnat presidenten. När han säger att systemet var riggat mot honom har han en poäng.

– Det finns definitivt lärdomar att dra, säger Sulzberger. Vi förstod inte att Trump var på väg att vinna. Vi var förvånade och det har vi berättat öppet om. I detta fall pekade de oberoende mätningarna tydligt på seger för Hillary Clinton, precis som båda presidentkampanjernas egna mätningar. Under valdagen, efter att röstbåsen stängt men innan resultatet stod klart, satt Trump i telefon med våra journalister och förklarade varför hans förlust inte var så stor som den såg ut att bli. En lärdom handlar om opinionsmätningarnas begränsningar, verkligheten bakom förutspåelserna.

AG Sulzberger hade inte tänkt gå i sin fars fotspår men blev förälskad i journalistik under universitetet, när han tog en kurs i att skriva feature. Foto: Beatrice Lundborg

New York Times skyskrapa ligger i hörnet av åttonde avenyn och 41:a gatan mitt i mellersta Manhattans gamla textilindustri. Grå, stökig storstad.  

AG Sulzberger styr skutan från sjätte våningen.

Pappan satt på plan sexton men sonen har stängt den gamla direktionsvåningen och flyttat tio plan ned, närmare nyhetsredaktionen.  

Moderna tidningsredaktioner är sällan som man tror.

Trots att New York Times ligger i krig med regeringen, en strid som ger eko över hela Amerika, är det tyst i själva högkvarteret.

Vid nio en onsdagsmorgon är det glest i bänkarna. De få reportrar som är på plats verkar sammanbitna. Nedslagna blickar, hämmade rörelsemönster. Som om decennier av deadlineångest satt sig i väggarna och förlamar all ansats till yvighet.  

Han smälter information i realtid och man ser den analytiska processen liksom avteckna sig i hans ansikte.

AG Sulzberger utgör inget undantag från den modesta redaktionsnormen. Han slogs om jobbet med två av sina kusiner. Den med mest alldaglig utstrålning vann. Sulzberger bär jeans och promenadskor till kavajen. Hans runda glasögon tycks ett nummer för stora, vilket ger honom ett aningen tafatt intryck, som en pojke som knutit cyklopet för löst innan han hoppat i simbassängen.

Det finns excentriker på New York Times, machoreportrar med svällande biceps och mobilen full av underrättelsekontakter. Självförbrännande tabloiddrottningar som ständigt tycks ett tangenttryck från en stroke.

Morgon på New York Times huvudredaktion – vid nio är det fortfarande glest i bänkarna. Foto: Beatrice Lundborg

Arthur, som han kallas av närstående, tillhör inte den skaran.

Han leder en digital förändringsprocess men privat är han en skogsmulle.

Miljömedveten. Vegetarian.   

Efter universitetet – statsvetenskap på Brown – reste han till Galapagosöarna och studerade parningsmönster hos humrar, enligt en tidigare universitetslärare.

När han gifte sig i fjol var det på en bergskulle ute på vischan norr om New York. Ett countryband underhöll en liten krets av familj och nära vänner. Efter vigseln snörde arvtagaren på sig kängor och vandrade med gästerna tillbaka till husen som de inkvarterats i. Hustrun, Molly Messick, är en lockig radioproducent som arbetat inom public service.

– Det var vackert men oglammigt, säger Tracy Breton, en närvarande gästprofessor på Brown som AG Sulzberger blivit god vän med.

 – Arthur är väldigt oglammig, säger hon.

Jim Rutenberg, mediekrönikör på New York Times, har arbetat nära både far och son Sulzberger.

– Deras personligheter är lite olika. Pappan kunde komma ned på redaktionen och röra sig bland oss reportrar på ett lite ryggdunkaraktigt sätt. Slängde käft om vad man hade på gång. AG är mer reserverad. Han kan släppa loss men då i form av debatt – vad tycker man om tidningens riktning. Hans personlighet är stoisk. Han smälter information i realtid och man ser den analytiska processen liksom avteckna sig i hans ansikte. Det är rätt fascinerande att betrakta.

I oktober intervjuades Sulzberger på scen under en välgörenhetsgala på Columbiauniversitetet. Utfrågaren Kara Swisher, teknikjournalist, hånade Sulzberger för att han kom dit i sällskap av sin mamma, klär sig som han vore “103 år gammal” och inte har twittrat sedan oktober 2010

Sulzberger flyttade direktionen tio våningar ned när han blev chef – nu är han närmare nyhetsredaktionen. Foto: Beatrice Lundborg

I dynastier ärvs makten på fädernet. Men mödrarna har ofta till uppgift att uppfostra arvtagarna.

I Sulzbergerfamiljen var det grundarens dotter Iphigene som överförde en anda av pliktmoral på barn och barnbarn.

Släktens unika överlevnadsförmåga utgår från Iphigene, säger Alex S Jones, tidigare föreståndare på Harvarduniversitetets medieforskningscenter Shorenstein och författare till släktsagan “The trust. The private and powerful family behind the New York Times”. 

Du vet, han är den totala motsatsen till vad man tror att han ska vara, någon med det arvet

Under sista året på Brown gick han en kurs i att skriva reportage och läraren Tracy Breton, själv Pulitzerprisbelönad reporter, tyckte att han var begåvad. En reportersjäl. Självutplånande. Iakttagande. Gnetig. Breton försökte övertala Sulzberger att pröva lyckan i familjegebitet. Han ville verkligen inte. Efter examen flydde han till Galapagos. När det dök upp en tvåårig praktikplats på lokaltidningen Providence Journal, där Tracy Breton skrev, försökte hon kontakta Sulzberger i öriket. Hon gick via mamman i New York, som förvaltade sonens arbetsprover. ( Sulzbergers egen version är något annorlunda. Han sade till tidskriften The New Yorker att Breton erbjöd honom praktikplatsen under sista året i skolan.)

Enligt Jones tog det bara en halvtimme för Iphigene att övertyga barn och barnbarn om vikten av att stoppa in familjesilvret i en stiftelse. Vilket rest en juridisk mur mellan privatpersonerna Sulzberger och själva företaget New York Times. Det är svårt för enskilda familjemedlemmar att sälja aktier med styrelseinflytande på öppna marknaden.

AG Sulzberger hade inte tänkt gå i pappans fotspår, vilket moderna arvtagare nästan aldrig har tänkt. 

New York Times kärnuppdrag är oberoende nyhetsjournalistik, baserad på originalresearch på fältet. Det säger AG Sulzberger. Foto: Beatrice Lundborg

Han fick jobbet och excellerade som kommunalreporter i fiskesamhället Narragansett. Han avancerade till The Oregonian, en  tidning på nordvästkusten (där en tidigare medarbetare på New York Times var redaktionschef). 

Efter den omvägen: hem. 2009 började han på New York Times, först som lokalreporter i New York och sedan som inrikeskorrespondent med Kansas City som utgångspunkt. Under de långa bilresorna över mellanvästerns slätter brukade han ringa sin gamla universitetsprofessor, vars make då var döende i cancer.  

– En ung man som tar sig den tiden, säger Tracy Breton. Du vet, han är den totala motsatsen till vad man tror att han ska vara, någon med det arvet.

Jag frågade mig själv: behöver New York Times ännu en reporter?

Sulzberger verkar älska journalistik. Hans ansikte spricker upp när han drömmer sig ut på fältet.

– Jag saknar det varje dag, säger han. Jag har alltid tänkt på journalistik som det roligaste en vuxen människa kan få ägna sig åt inom lagens gränser. Att lära sig halva dagen, undervisa andra halvan. Man får gräva i det viktigaste som finns och tala med de viktigaste människorna som finns. Och så den underbara kreativa sidan: där man får gräva i sig själv och dra fram en bra historia ur sitt inre. Jag saknar det definitivt.

Jag höjer lite på ögonbrynen över direktörens klockarkärlek till hantverket. Han märker det och vill distansera sig. 

Sulzberger påbörjar ett resonemang om att vara till nytta. 2013 fick han i uppdrag av den dåvarande chefredaktören Jill Abramson att sammanställa en internrapport om det digitala läget i branschen och New York Times position i förhållande till konkurrenterna. Slutsatsen: New York Times hade hamnat på efterkälken. Den 97-sidiga rapporten läckte och publicerades i sin helhet hos uppstickaren Buzzfeed. Den utlöste panik i branschen och medieföretag världen över initierade sina egna internrapporter, däribland svenska Aftonbladet.

Tidningens förra chefredaktör Jill Abramson anser att New York Times gjort sig beroende av Trump, genom att skriva så mycket om presidenten att tidningens ekonomi nu är avhängig Vita huset. AG Sulzberger håller inte med. Foto: Nell Redmond/AP

För Sulzberger måste innovationsrapporten ha varit ett elddop, en prövning av arvtagarens integritet i förhållande till ledning och anställda. Den resulterade i plågsamma åtgärder. Äldre medarbetare köptes ut och ersattes av ny digital kompetens. Den resulterade även i att beställaren Jill Abramson till sist fick sparken av Sulzbergers pappa. Abramson var kritisk till delar av sonens slutsatser; rapporten föreslog att affärssidan, teknikutvecklare och reportrar skulle närma sig varandra. En maktkamp som chefredaktören Abramson förlorade. 

– Efter innovationsrapporten var jag tvungen att ägna mig åt verkligt själasökande, säger han. Den innebar ett uppvaknande även för mig. En insikt om hur mycket en institution som The Times var tvungen att anpassa sig för att skydda en form av journalistik som jag tror starkt på. Jag frågade mig själv: behöver New York Times ännu en reporter?

Kompromissar man med kärnuppdraget riskerar man sin själ

New York Times har redan 1.600 journalister anställda på 46 redaktioner världen över. Under 2018 var tidningen på plats i 160 länder. Den har fyra miljoner prenumeranter i 200 länder; mer än någon amerikansk tidning hade under papperstidnings-eran. 

Hans arbetsrum speglar skiftet. I korridoren utanför står ett klumpigt brunt skrivbord med ornamenterade lådhandtag, en pjäs som tillhörde farfars farfar. Det ska bort. Redaktionen är inget dynastiskt skrotupplag. 

Men i rummet finns fortfarande plats för en pulpet, på vilken man kan läsa tidningen stående. Han verkar finna möbeln lite pinsam och säger att han bläddrar igenom pappersupplagan för att inte missa något. Nyheterna konsumerar han huvudsakligen på mobilen. 

På sitt rum har AG Sulzberger en pulpet där han kan läsa papperstidningen stående. Med han liksom de flesta läsare konsumerar nyheter på mobilen. Foto: Beatrice Lundborg

Hans uppdrag är att bibehålla auktoriteten i de digitala kanalerna, konvertera något av den strama elegansen från pappret till mobilen och nätet. 

– Jag har tillbringat de senaste åren med att fundera över hur the Times ska anpassa sig och det som har blivit tydligt för mig är detta: för att lyckas under perioder av uppbrott måste man vara helt klar över vad man inte ska förändra. Vilket är kärnuppdraget. För oss är kärnan djupt researchad ute-på-fältet-journalistik. Som är självständig och rättvis. Mer nyhetsförmedling än storytelling. Allt annat är föremål för diskussion. Kompromissar man med kärnuppdraget riskerar man sin själ.  

Sulzberger är USA:s mäktigaste släkt.

Det säger Alex S Jones, tidigare ansvarig för Harvards medieforskning.

Den makten går att likställa med en ministerpost i regeringen och de har suttit på den ministerposten i 120 år i sträck

Andra dynastier har haft mer makt vid enskilda tillfällen. Kennedy. Roosevelt. Rockefeller. Men ingen annan familj har haft lika mycket makt under lika lång tid som Sulzberger.

– De har haft absolut kontroll över New York Times sedan 1896, säger Jones. Det innebär att de har kunnat definiera redaktionspolicyn, tillsätta redaktörer och bestämt tidningens inställning till centrala händelser i det amerikanska samhället under alla de åren. Den makten går att likställa med en ministerpost i regeringen och de har suttit på den ministerposten i 120 år i sträck! De har varit i regeringsställning sedan 1896! Donald Trump kommer så småningom att försvinna medan New York Times och Sulzbergers kommer att finnas kvar.

Hur har makten manifesterats? Två exempel: USA:s beslut att engagera sig i andra världskriget. New York Times drev på för att “America First” inte skulle gälla. Påverkansarbetet fick ske med försiktighet eftersom Sulzbergers är judar och antisemitismen frodades, inte minst i antikrigsrörelsen. (Men Sulzberger har också kritiserats för att familjen inte använde tidningens slagkraft för att försöka få presidenten att stoppa Förintelsen. Rapporterna över mördade judar var många och genomarbetade men sällan förmedlade på förstasidan, av rädsla för att tidningen skulle framstå som "judisk".)

Publiceringen av Pentagondokumenten, hemliga försvarshandlingar om det utsiktslösa i Vietnamkriget, var ett av 1900-talets viktigaste utgivarbeslut. Familjen Sulzberger riskerade att skickas i fängelse men vann i domstol, och manifesterade därmed pressens självständighet gentemot regeringsmakten. Foto: Jim Wells/AP

Jones nämner även publiceringen av Pentagondokumenten i juni 1971, hemliga försvarshandlingar som visade att Vietnamkriget inte kunde vinnas och som kopierats och levererats till tidningen av försvarsanalytikern Daniel Ellsberg, visselblåsarnas grand old man. Publiceringsbeslutet blev prejudicerande: amerikansk massmedia manifesterade sitt oberoende gentemot regeringsmakten. Sulzberger riskerade fängelse och körde över sina egna advokater, men vann.

Dessa händelser bidrog till att New York Times är något mer än en tidning: en kroppsdel, en lunga i det amerikanska samhället.

Mot bakgrund av tidningens maktställning blir Donald Trumps krig mot den något mer förståeligt. Att störta gamla hierarkier tilltalar Trump. Förslava det självständiga. Hata det högtidliga. Fake news.

Ett av Trumps allra första studiebesök efter att han vann valet i november 2016 förärades New York Times. Tisdagen den 22 november, 16:e våningen, porträtt över tidigare presidenter på direktionsrummets väggar. Trump svärmar: ”The Times är en stor, stor amerikansk juvel”, säger han, “En världsjuvel”. Han nämner ett av sina mål med att bli president: “För mig skulle det innebära en stor bedrift om jag kunde komma tillbaka hit om ett år eller två, och en massa folk här skulle säga: ‘Du har gjort ett toppenjobb’.”

Bild 1 av 3 Trump besökte New York Times redaktion strax efter att han vann valet i november 2016. Han förklarade att New York Times är en "juvel".
Foto: Mark Lennihan/AP
Bild 2 av 3
Foto: Mark Lennihan/AP
Bild 3 av 3
Foto: Hiroko Masuike/AP

Förra sommaren fick Sulzberger ett mejl från Sarah Huckabee Sanders, Trumps pressekreterare. Presidenten ville ta sig en närmare titt på arvtagaren och bjöd honom till Ovala rummet.

Mötet den 20 juli i Vita huset var egentligen off the record – informationen skulle stanna i Ovala rummet – men Trump trumpetade ändå ut en recension tio dagar efteråt: “Hade ett väldigt bra och intressant möte i Vita huset med A.G. Sulzberger… Tillbringade mycket tid med att tala om de enorma mängder fake news som trycks ut av media… Sad!”

Givet hans retorik förväntade jag mig direkta klagomål på vår bevakning

Efter det referatet gav Sulzberger sin egen version av sammanträdet. Under mötet hade Sulzberger, skrev han i ett pressmeddelande, i själva verket varnat Trump för att presidentens hatattacker mot journalister kommer att resultera i våld mot kåren.

Lämnade du Vita huset med någon djupare förståelse av bakgrunden till hans missnöje med New York Times?

– Han tog inte riktigt upp några klagomål.  

Va?

– Ja, det var verkligen slående. Givet hans retorik förväntade jag mig direkta klagomål på vår bevakning. Han nämnde något i förbifarten.

Som?

– Han bakade in något på temat: ni är inte rättvisa mot mig och den och den reportern är för hård mot mig. Men vårt samtal handlade om… President Trump har i decennier läst och brytt sig om vad som står om honom i New York Times och jag tror att han ville träffa den nya publishern och berätta att han själv gör ett bra jobb.

Presidenten påstår att USA:s medier rapporterar "fake news". New York Times har sjösatt en annonskampanj där redaktionen står upp för sina ideal. Foto: Beatrice Lundborg

Det faktum att han inte förmedlade några klagomål i sak, innebär det att han inte har några?

– Jag kan inte gå in i hans huvud. Men du vet, han har sagt att han inte känner (reportern) Maggie Haberman men det finns en dokumentärfilm om the Times där han ringer Maggie på hennes mobil, vilket han har gjort vid många tillfällen. Så hans retorik om medierna stämmer inte alltid överens med verkligheten. Varför? Är han genuint upprörd eller försöker han göra en poäng för sina kärnväljare?

Hur ofta genomför du möten som det med Trump? Hur viktig måste jag vara för att få träffa dig och ha synpunkter på New York Times bevakning?  

– Jag är inte säker på att “viktig” är rätt ord. Jag är alltid som gladast när människor som vi bevakar kan ta upp sina bekymmer direkt med reportern. Det är det bästa. Men om någon är i tidningen konstant och föremål för väldigt tuff bevakning är det viktigt att lyssna på den personens bekymmer, förstå och avgöra, för mig själv, om det finns någon giltighet i deras klagomål. Men jag gör det alltid med fullständig öppenhet gentemot journalisterna och deras arbetsledare.

Om USA:s president vill träffas och förmedla sina bekymmer, kommer jag att träffa honom och ta upp min oro

Roar det dig? Jag har svårt att tänka mig en värre arbetsuppgift.

– Road är nog inte rätt ord. Det är en viktig del av jobbet.  

Skulle du träffa presidenten igen nu när du vet vad han har på hjärtat?

– Om USA:s president vill träffas och förmedla sina bekymmer, kommer jag att träffa honom och ta upp min oro. För hans retorik är väldigt farlig när det gäller hur världen uppfattar journalistik och journalister.

I förra veckan fick Sulzberger ett nytt mejl från Sarah Huckabee Sanders, där presidenten på nytt bjöd in honom till Vita huset, denna gång på middag, också den off record.

Sulzberger tackade nej, med hänvisning till hur Trump hanterade deras förra möte. Däremot erbjöd sig Sulzberger att komma i sällskap med två reportrar och sitta med under en regelrätt intervju. Vita huset gick med på det, och dagen därpå tog Sulzberger tåget till Washington DC och gick till Vita huset med Maggie Haberman och kollegan Peter Baker. 

Vid två tillfällen har AG Sulzberger träffat Trump i Vita huset, senaste för en dryg vecka sedan, då i sällskap med två av tidningens stjärnreportrar. Foto: Tom Brenner/The New York Times/TT

Presidenten bad om ursäkt till Sulzberger för att han brutit deras överenskommelse. Sulzberger tog upp tråden från förra mötet och sade till Trump att hans attacker på pressen tas i bruk av diktatorer för att inskränka pressfriheten. Han nämnde bland annat den mördade Jamal Khashoggi

Trump svarar Sulzberger att han inte har något emot kritiska artiklar om de är sanna. Om pressen återger ett skeende korrekt är det journalistik, en “viktig och vacker sak”. 

Han bönar också om en positiv artikel om sig själv. 

– Jag kom från Queens och blev president av Förenta staterna. Jag har gjort mig förtjänt av en bra artikel – bara en – från min tidning, sade Trump.  

Vi har redan sett effekterna av det: fler journalister dödas, fler attackeras, fler fängslas, hotas och utsätts för annan påverkan

Några veckor före det här mötet i Ovala rummet frågar jag AG Sulzberger vad han bedömer är resultatet av presidentens attacker på New York Times och andra medier.    

– Två saker oroar mig. Retoriken – fake news och inte minst enemy of the people – orsakar ett farligt klimat för journalister. Inrikes men framför allt internationellt. Diktatorer upptäcker nu förtjust att världens ledande förkämpe för yttrande- och pressfrihet backar från den positionen. Det sker i öppen dager på den internationella scenen. Vi har redan sett effekterna av det: fler journalister dödas, fler attackeras, fler fängslas, hotas och utsätts för annan påverkan. Det är kopplat till denna retorik, som vi aldrig tidigare har upplevt i detta land som räknat pressfriheten som en av våra mest omhuldade rättigheter.

 – Den andra konsekvensen är polarisering. Förtroendet för medierna har faktiskt ökat överlag i USA under de senaste två åren. 

Trumps krig mot journalistiken i allmänhet och New York Times i synnerhet har bidragit till ökade prenumerationssiffror för tidningen. Foto: Kathy Willens/AP

Men frågan om tillit är närmare knuten till politisk åskådning än någonsin tidigare. Skillnaden mellan vad demokrater och republikaner upplever är sant har inte varit så stor sedan 1970-talet, när mätningarna tog sin början, enligt Sulzberger.

– Det är väldigt problematiskt. Vårt arbete är till för alla. Vi följer sanningen oavsett vart den leder oss – som när den tog oss till Hillary Clintons mejlserver. En fri press är inget demokratiskt eller republikanskt ideal utan ett amerikanskt ideal. Därför måste vi hitta sätt att förklara för den bredare allmänheten vad vi gör.

Har polariseringen en kommersiell effekt? Avslutar människor i Trumpstater sina prenumerationer?

– Vi har inte märkt att det skulle vara så. Faktum är att vår tillväxttakt är högre i Södern och Mellanvästern än i nordost och väst.

Vårt uppdrag är att ge människor verktyg för att förstå sin omvärld

“Trump bump” är mediedirektörsjargong för den trafiktillströmning som artiklar om Trump började ge upphov till under valrörelsen 2016. Trump var en god ekonomisk affär för många mediehus, samtidigt som själva valresultatet äventyrade journalistikens rättigheter och reportrars säkerhet.

Fenomenet blottar en obekväm sanning om nyhetsindustrin: medier kan på kort sikt gynnas ekonomiskt av katastrofer, även när journalister själva står i skottgluggen. 

Bidrog denna medielogik till Trumps seger 2016? Hjälpte medierna honom till Vita huset genom att aldrig sluta chockeras över hans uttalanden? Jill Abramson, New York Times förra chefredaktör, anser att tidningen gjort sig ekonomiskt beroende av Trump. Det skriver hon i en ny bok, "Merchants of Truth". "Låt oss vara ärliga – president Trump är guld", sade Abramson nyligen i en intervju. Hon tvivlar på att de ökade läsintäkterna är permanenta. På konkurrenten Washington Post utreder en kommitté vad Trumps uttåg ur Vita huset skulle innebära för tidningens ekonomi.  

New York Times redaktion ligger mitt i Manhattans gamla textilindustrikvarter. Foto: Beatrice Lundborg

AG Sulzberger är optimistisk.

– Det har varit mycket snack om Trump bump, säger han. Ett försök att tillskriva den nuvarande presidentadministrationen det ökade intresset för journalistik. Jag tror inte att det är sant. Vår internationella tillväxt är snabbare än den inhemska. Våra korsords- och matlagningstjänster har en mer robust tillväxt än våra nyhetstjänster; det är svårt att tro att det skulle finnas en Trump bump för matlagning. Denna trend är bredare. Vi lever i en komplicerad tid och människor försöker förstå sin tid. Vårt uppdrag är att ge människor verktyg för att förstå sin omvärld.

Så alla läsare som ni har erövrat under senaste två åren kommer att stanna kvar när ni slutar skriva om Trump? Du delar inte Jill Abramsons oro över att ni surrat organisationen vid Trump?

– Det är värt att borra i den frågan: vad är det egentligen vi bevakar? Ta början av Trumpperioden. Vår metoo-journalistik startade en global rörelse för kvinnors rättigheter. Vår journalistik kring Facebook, Cambridge analytica, Twitter och Google har utlöst ett internationellt samtal om dessa plattformars räckvidd som drivit fram (statliga) utredningar och reformer. Vi är en av få organisationer som tog oss till fronten i Jemen. Inte en gång. Utan tre. Vi visade konsekvenserna på plats vilket bidrog till att senaten röstade för att upphäva stödet för det Saudiledda kriget. Föreställningen att vi har surrat oss vid en story är inte sann. Vår statistik visar att engagemanget för Trumpjournalistik faktiskt har sjunkit under året samtidigt som det ökat för annan journalistik.

Vårt jobb är att följa sanningen, vart den än leder oss

På soffbordet utanför Sulzbergers rum ligger New York Times internationella upplaga. Längst upp till vänster på förstasidan en kolumn av Paul Krugman med rubriken: “En president och hans gäng av idioter".

Krugman är Nobelpristagare i ekonomi och en av ledarredaktionens mest flammande Trumpmotståndare.

Har Trump bump fått New York Times att börjat tumma på sin opartiskhet för att sälja ännu prenumerationer? Jill Abramson skriver att tidningen är “omisskännligt anti-Trump”, ett svidande invektiv för en institution som gärna betraktar sig som kliniskt objektiv.

Sulzberger har inget emot att träffa makthavare och lyssna på deras klagomål om tidningens bevakning men han inskärper vikten av att vara transparent mot reportrar och redaktörer. Foto: Beatrice Lundborg

En president och hans gäng av idioter. Skulle du karaktärisera den rubriken som anti-Trump?

– Vår opinionsavdelning är inte densamma som vår nyhetsavdelning, säger Sulzberger. Den utgör en pytteliten del av vad vi gör, 100 personer av 1.550. Men skribenterna där är fria att uttrycka sina åsikter. Paul Krugman har varit en kraftfull kritiker av presidenten, men ledarsidan har också rymt försvar för presidentens politik.

Varför sätter ni en sådan rubrik på förstasidan?

–  Det gör vi bara i den internationella upplagan. En överväldigande majoritet av våra läsare läser oss digitalt. (Tre av fyra miljoner prenumeranter är enbart digitala.) De allra flesta på mobilen. Där tillbringar jag det mesta av min tid. Och den internationella upplagan har ett lite mer webbaserat angreppssätt: en större mix av nyheter, åsikter och feature. Men med tydliga etiketter. Vilket jag drivit på, aggressivt, eftersom det inte varit tydligt för alla läsare vad som är vad.

Det är viktigt att vi tar presidentens ord på allvar

New York Times vill inte utmålas som presidentens fiende. Samtidigt tävlar era politiska reportrar i Washington om att avslöja nästa Watergate och avsätta Trump. I den meningen är New York Times ett hot mot Trump. Vad är skillnaden mellan den drivkraften och att vara presidentens fiende?

– Vi är inte någons fiende. Vi är sanningens vän. Vårt jobb är att följa sanningen, vart den än leder oss. Och leder den oss till förseelser är det vårt jobb att berätta om dessa. Men leder det oss till slutsatsen att inget fel har begåtts är det vårt jobb att berätta även det. 

Och att återge Trumps uttalanden är inte att spekulera i sensationalism, säger han.

– Efter förra valet var det ett antal mediekritiker som bannade oss för att vi hade tolkat Trump för bokstavligt. Man antog att han inte ville bygga muren, förbjuda muslimer eller närma sig Ryssland. Det var retoriska verktyg, sade man. Nu har det visat sig att han ville göra allt det och försöka göra det. Det är viktigt att vi tar presidentens ord på allvar. 

Den nuvarande publisherns farfar, som styrde tidnigen under tre decennier och dog 2012. Foto: Ray Howard/AP

New York Times är inte en “liberal tidning”. Utan en neutral tidning med en liberal ledarsida. Det anser AG Sulzberger.

En vrångbild, säger Alex S Jones, familjehistorikern.

– Det har funnits tider när det varit mer sant än vad det är för tillfället. Tidningens urval av nyheter påverkas av dess liberala övertygelse. Ledarsidan är inte vad folk i allmänhet pratar om när de kallar New York Times för en liberal tidning. Vad folk talar om är blottläggandet av Donald Trump – som nog i och för sig inte främst drivs utifrån en liberal övertygelse, utan av en vilja att ställa USA:s president till svars. Det bekymrar mig inte. Historiens dom kommer att bli att Donald Trump var en förskräcklig president. De som stod upp mot honom kommer att betraktas som New York Times i samband med publiceringen av Pentagondokumenten. I strid med presidenten men rätt ute.

Enligt Jones är Sulzbergersläkten politiskt enig, vilket bidragit till att de hållit sams.    

– De är liberala demokrater, allihop, kanske med något undantag. Jag skulle bli oerhört förvånad om någon av dem röstade på Trump, också bland de ingifta. Politiken är inget man grälar om.

Om Trump försvinner, och vi fortfarande kan presentera nyheterna minut för minut, tror jag att vi kan behålla läsarna

Jim Rutenberg, tidningens egen mediekolumnist, säger att New York Times “absolut gynnats av ett Trump bump”.

– Han försåg oss med en enorm ökning av prenumeranter. Men en del av det handlar om att folk insåg att bra journalistik är betydelsefull, svår att göra och kostar pengar. Och något annat än det man får på Facebook där nyheter är uppblandade med konspirationsteorier. Sedan är nog ökningen på ett lite obehagligt sätt kopplad till folks mobiltelefonberoende. Om Trump försvinner, och vi fortfarande kan presentera nyheterna minut för minut, tror jag att vi kan behålla läsarna. Men jag skulle aldrig sätta pengar på det.

Såväl Jill Abramson som Jim Rutenberg säger att anställdas antipatier mot Trump "blöder över" i aggressivt twittrande. Han får journalister att agera som "oppositionsparti" på sociala medier.

– Där ligger min allra största oro, säger Rutenberg. 

Som anställd får man inte äventyra opartiskheten i något forum, säger Sulzberger.

Sulzberger är "oglammig", säger hans gamla universitetsprofessor. Han är född in i en av USA:s mäktigaste familjer men är själv nedtonad. Foto: Beatrice Lundborg/AP

Förmiddagen därpå deltar jag på det traditionsenliga 9.30-mötet, då New York Times redaktörer sätter det kommande dygnets nyhetsagenda.

Sulzberger är inte med – han engageras sällan i dagliga utgivarbeslut. Han dök upp inför redaktionen då tidningens reporter Glenn Thrush anklagades för att ha tvångshånglat med kvinnliga kollegor på fyllan. Thrush omplacerades men fick aldrig sparken. 

Sulzberger stod kvar till det inte fanns några fler frågor från redaktionen, säger Jim Rutenberg. 

– Jag säger inte att pappan inte hade gjort det, men det var en skillnad. AG signalerade att han ville lyssna. Ett viktigt ögonblick för honom, tror jag. 

På mötet går man laget runt mellan avdelningsredaktörerna, och morgondagens nyheter spänner från en artikel om tennisstjärnan Serenas dotters dockas "starka närvaro på sociala medier” till Trumps kommande besök i försvarshögkvarteret Pentagon. Chefredaktören Dean Baquet, en 62-årig afroamerikan från New Orleans, är klart bekymrad. 

– Nyhetsgudarna kom inte i dag. Vi får slå in några dörrar, säger han. 

Washingtonredaktionen, som är med på videolänk, har just avfärdat Trumps kommande utspel från Pentagon, som man fått i förväg, som något av en luftpastej. 

Baquet säger att det kan vara den största försvarsnyheten sedan kavalleriets dagar. 

En tidning måste fyllas och även New York Times har sina vardagar. 

Redaktionsmöten brukade vara slutna historier men det enda sättet att övertyga allmänheten om att ”fake news” är verkliga nyheter är att öppna dörrarna, säger AG Sulzberger. 

– Jag tror, på riktigt, att varje person med öppet sinne som kommer här och verkligen får möjlighet att förstå hur stället fungerar inser att vi varje dag eftersträvar att vara rättvisa och korrekta. Men eftersom jag verkar i ett land där en växande andel av befolkningen ställer sig skeptisk till vårt engagemang för sanningen måste jag förklara för världen vad vi sysslar med. 

Bild 1 av 16 AG Sulzbergers förfäder, Arthur Ochs Sulzberger Jr och Arthur Ochs Sulzberger Sr. Familjen har ägt New York Times sedan 1896, vilket gör det till en av USA:s mäktigaste dynastier.
Foto: IBL
Bild 2 av 16 New York Times huvudredaktion på mellersta Manhattan. Tidningen har sammantaget 1600 anställda.
Foto: Beatrice Lundborg
Bild 3 av 16 AG Sulzberger hade inte tänkt gå i sin fars fotspår men blev förälskad i journalistik under universitetet, när han tog en kurs i att skriva feature.
Foto: Beatrice Lundborg
Bild 4 av 16 Morgon på New York Times huvudredaktion – vid nio är det fortfarande glest i bänkarna.
Foto: Beatrice Lundborg
Bild 5 av 16 Sulzberger flyttade direktionen tio våningar ned när han blev chef – nu är han närmare nyhetsredaktionen.
Foto: Beatrice Lundborg
Bild 6 av 16 New York Times kärnuppdrag är oberoende nyhetsjournalistik, baserad på originalresearch på fältet. Det säger AG Sulzberger.
Foto: Beatrice Lundborg
Bild 7 av 16 Tidningens förra chefredaktör Jill Abramson anser att New York Times gjort sig beroende av Trump, genom att skriva så mycket om presidenten att tidningens ekonomi nu är avhängig Vita huset. AG Sulzberger håller inte med.
Foto: Nell Redmond/AP
Bild 8 av 16 På sitt rum har AG Sulzberger en pulpet där han kan läsa papperstidningen stående. Med han liksom de flesta läsare konsumerar nyheter på mobilen.
Foto: Beatrice Lundborg
Bild 9 av 16 Publiceringen av Pentagondokumenten, hemliga försvarshandlingar om det utsiktslösa i Vietnamkriget, var ett av 1900-talets viktigaste utgivarbeslut. Familjen Sulzberger riskerade att skickas i fängelse men vann i domstol, och manifesterade därmed pressens självständighet gentemot regeringsmakten.
Foto: Jim Wells/AP
Bild 10 av 16 Presidenten påstår att USA:s medier rapporterar "fake news". New York Times har sjösatt en annonskampanj där redaktionen står upp för sina ideal.
Foto: Beatrice Lundborg
Bild 11 av 16 Vid två tillfällen har AG Sulzberger träffat Trump i Vita huset, senaste för en dryg vecka sedan, då i sällskap med två av tidningens stjärnreportrar.
Foto: Tom Brenner/The New York Times/TT
Bild 12 av 16 Trumps krig mot journalistiken i allmänhet och New York Times i synnerhet har bidragit till ökade prenumerationssiffror för tidningen.
Foto: Kathy Willens/AP
Bild 13 av 16 New York Times redaktion ligger mitt i Manhattans gamla textilindustrikvarter.
Foto: Beatrice Lundborg
Bild 14 av 16 Sulzberger har inget emot att träffa makthavare och lyssna på deras klagomål om tidningens bevakning men han inskärper vikten av att vara transparent mot reportrar och redaktörer.
Foto: Beatrice Lundborg
Bild 15 av 16 Den nuvarande publisherns farfar, som styrde tidnigen under tre decennier och dog 2012.
Foto: Ray Howard/AP
Bild 16 av 16 Sulzberger är "oglammig", säger hans gamla universitetsprofessor. Han är född in i en av USA:s mäktigaste familjer men är själv nedtonad.
Foto: Beatrice Lundborg/AP