Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Världen

Nordkorea — en rapport inifrån världens mest slutna land

02:11. DN:s Torbjörn Petersson och Roger Turesson har rest en vecka i Nordkorea - här är deras exklusiva rapport om kulten, vardagslivet och den framväxande kapitalismen.

• De dyrkar, tillber, beundrar och hyllar. Tillsammans bildar de ett hav av undersåtar i världens mest isolerade land.

• Samtidigt har spänningen mellan Nordkorea och omvärlden trappats upp. Envåldshärskaren Kim Jong Un varnar för att landet är redo att försvara sig med kärnvapen.

• DN:s Torbjörn Petersson och Roger Turesson har rest en vecka i Nordkorea – här är deras exklusiva rapport om kulten, vardagslivet och den framväxande kapitalismen.

Foto:  Pyongyang–Wonsan. Blomförsäljning är en av Nordkoreas mest lönsamma affärsidéer. Vi köper en bukett i ett stånd. Och lägger den på platsen dit vi anvisas nedanför monumentet av de 22 meter höga bronsstatyerna av Kim Il Sung, nationens grundare, och hans son Kim Jong Il på Mansuberget i Pyongyang.

Dynastin Kim styr fortfarande efter snart 70 år, nu i tredje generationen. Vi är i världens mest avskärmade land på rundresa under en vecka.

Till monumentet kommer denna tidiga eftermiddag tusentals nordkoreaner för att hängivet visa sin uppskattning. Alla har de blommor i händerna. Alla bugar de djupt inför de gigantiska avbilderna av presidenten och generalen som byggt deras nation. De har tagit på sig sina finkläder och i höjd med hjärtat har de fäst nålar med bilder av ledarna. De dyrkar, tillber, beundrar och hyllar.

Tillsammans bildar de ett hav av undersåtar.

Till vänster om monumentet befinner sig anställda som ser ut att komma från en arbetsgrupp på ett statligt företag. Ett sällskap med brud och brudgum står just nedanför slagorden som säger: ”Ned med imperalismen!” De firar sin lyckligaste dag i livet. Alla brudpar i Pyongyang kommer till bronsstatyerna dagen då de gifter sig. 

Till höger syns ett annat slagord: ”Länge leve Kim Il Sung!”

Kim Il Sung grundade nationen Nordkorea 1948 och var dess envåldshärskare i 46 år till sin död 1994.

– Roger, utbrister fröken Lee, en av våra två ständiga följeslagare under resan.

– Bara bilder på hela monumentet!

Uppmaningen är riktad till DN:s fotograf Roger Turesson och ska ses som en mild påminnelse om att varje staty av de tidigare ledarna måste avbildas i sin helhet, inte bara huvudet eller en enskild del, för att göra dem full rättvisa.

Foto:
En grupp nordkoreaner på väg för att lägga ned blommor och buga framför de 22 meter höga bronsstatyerna av landets tidigare ledare Kim il sung och Kim Jong-il på Mansu Hill. Den högst belägna punkten i Pyongyang. Foto: Roger Turesson

Varje skolbarn i Nordkorea får lära sig att Kim Il Sung inte bara var en modig soldat och en fantastisk fältherre, han hade många talanger. Bland annat var han landets ledande författare, filosof, designer, litteraturkritiker, jordbruksexpert, industriutvecklare och bordtennistränare.

Hans son Kim Jong Il hyllas för att ha skrivit hundratals böcker under sin tid på universitetet och senare minst sex operor. Han var en framstående arkitekt och enligt gängse uppfattning i Nordkorea en filmexpert ut i fingerspetsarna. Han ska ha haft förmågan att kunna påverka vädret med sin viljekraft.

Det finns också uppgifter om att Kim Jong Il skulle ha lärt sig att gå vid tre veckors ålder och börjat tala vid åtta veckor. Liksom om hans övermänskliga förmåga att hantera en golfklubba. Vissa utsagor luktar sydkoreansk underrättelsetjänst, ett försök att förlöjliga grannen i norr.

Efter fem år vid makten är Kim Jong Un på god väg att skaffa sig ett grundmurat rykte av liknande slag som farfar och far hos befolkningen. Numera lär sig nordkoreanska skolbarn även att landet behöver kärnvapen för att avskräcka fienden från att invadera.

Under besök på en sommarskola vid östkusten, en fotbollsskola, ett mönsterjordbruk, en lyxig skidort och vid gränsen mot Sydkorea uttalas många lovord om den enastående ledaren Kim Jong Un.

Han tycks ha gett instruktioner i stort som i smått. Tittat in i sovsalar på internatskolor och gett sitt gillande. Legat bakom byggena av akvarium, nöjesfält och 70 våningar höga bostadshus, en ishall och en vetenskapspark, en flygplatsterminal och ansiktslyftningen av hela den nordkoreanska huvudstaden. Han har gett bort bordtennisbord i gåva och muntrat upp barn med sin närvaro. Framför allt har han övervakat missiluppskjutningar och utvecklingen av kärnvapen. Fotografierna visar den enastående ledaren alltid blottande vita tänder i ett stort lyckligt grin.

Foto:
En av de kvinnliga guiderna på Victorious Fatherland Liberation War Museum i Pyongyang. Foto: Roger Turesson

Viktigast av allt är kanske insikten som aldrig slog ledarens far och farfar: behovet av en marknadsekonomi. Välståndet har ökat i Pyongyang. Biltrafiken växer. På gatorna bildas det numera kö framför trafikljusen. Vissa restauranger erbjuder rätter ur en internationell meny som kostar långt mer än en genomsnittlig månadslön. På Koryo Hotel smids affärsplaner i kaféet till höger innanför entrén. I lobbyn kommer kvinnor trippande med märkesväskor på armen.

På lång sikt, tycks Kim Jong Un kommit fram till, är kärnvapen och ekonomisk utveckling villkoren för att han ska kunna sitta säkert vid makten. Kapitalism ger mer pengar i plånboken hos fler nordkoreaner, men den skapar också olika samhällsklasser.

Just detta ska under vårt besök visa sig vara ett känsligt ämne att ta upp. Spåren av marknadsekonomi och företagande syns överallt, men den framväxande klassen av entreprenörer, donju på koreanska, är tabu.

– Företagare? säger våra följeslagare och tittar på varandra. Vad är det?

Officiellt finns de inte.

Foto:
Dansuppvisning framför monumentet för bildandet av Nordkoreas arbetarparti. Foto: Roger Turesson

På Mansuberget vid foten av de två gigantiska statyerna i brons blåser det kallt. Namnet betyder att detta är den mest hälsosamma platsen att befinna sig på i Pyongyang. Utsikten är magnifik. Två kilometer bort nedför backen och på andra sidan Taedongfloden står monumentet över Arbetarpartiets födelse: hammaren symboliserar arbetare, skäran är sinnebilden för bönder och penseln betecknar intellektuella, som använder penseln för att skriva.

På en internationell tv-kanal på hotellrummet i Pyongyang rapporteras om de senaste hoten från Nordkorea i den stegrade konflikten med USA. Donald Trump ryter på Twitter långt bort.

Sent på kvällen står jag på balkongen på 24:e våningen och tittar ut på siluetten av den nordkoreanska huvudstaden fyra kilometer bort. Konturen liknar en storstads, det lyser i mörkret. För mer än tio år sedan, när jag senast var här, var det becksvart på kvällarna. Gatorna låg öde dag och natt. Rök stiger nu ur flera industriskorstenar. Omvärldens sanktioner verkar hittills varken bita dagtid eller på nätterna. Stoppad import av militär materiel, lyxbilar och fransk konjak, förbud för export av nordkoreanskt guld och kol samt frysta internationella penningtransaktioner, är några av straffen mot den bångstyriga nationen på en lista som bara blir längre för varje år. 

Vi får bara se platser som våra värdar, fröken Lee och herr Jong, vill att vi ska se.

Förutsättningarna för vår resa är glasklara från myndigheterna: vi får resa på egen hand och besöka under en vecka. Naturligtvis med följeslagare som hänger oss tätt i hasorna. Vi får bara se platser som våra värdar vill att vi ska se.

Med våra ledsagare kan vi aldrig diskutera de arbetsläger med mellan 80.000 och 120.000 fångar som den totalitära regimen, enligt en FN-rapport från 2014, håller instängda. Vi får inte tillfälle att träffa något av de barn, nästan hälften i landet, som FN rapporterat lider av kronisk undernäring – ett tillstånd som förutom fysiska skador riskerar att påverka deras intellektuella utveckling.

Men vi kan intervjua vissa invånare som vi själva väljer ut om vardagliga ting. Och vi reser runt, även på landsbygden.

Våra följeslagare är den 25-åriga fröken Lee, en snabbtänkt, nyfiken, principfast kvinna utbildad vid ett toppuniversitet i Pyongyang. Hon stöttas av den erfarne och sympatiske herr Jong, 40 år gammal, som har nära till skrattet och ett ledigt sätt i umgänget med oss utlänningar.

Foto:
En trafikpolis står sysslolös längs en av Pyongyangs gator. Trots att det är rusningstid är det få bilar, spårvagnar och bussar är de enda som rullar på gatan. Foto: Roger Turesson

Vi åker bil genom Pyongyang i morgonrusning. Invånare är ute och svabbar fasaderna på sina bostadshus. De förbereder för ommålningen som alltid sker så här års och som de boende själva ansvarar för. Husen får ny färg: ljusblått, rosa, grönt, gult eller rött.

Lägenheterna distribueras av arbetsgivaren, ofta till familjefadern. Ytan på bostaden är beroende av familjens storlek, men egentligen har det inte så stor betydelse, upplyser fröken Lee.

– Nästan alla lägenheter i Pyongyang är mellan 100 och 200 kvadratmeter stora. Utbildning, sjukvård och värme är också gratis, säger hon.

Vi åker tunnelbana. Från första dagen har vi bett om att få träffa nordkoreaner, vem som helst, som vi kan fråga om vardagens småsaker. Följeslagarna förstår poängen, men idén med spontana intervjuer bryter bryskt mot ordningen, och med vanan att allt ska arrangeras i förväg.

Vi kliver på på stationen Välstånd och åker djupt ned i underjorden. I krigstid ska tunnelbanan fungera som skyddsrum. Det är en vacker tunnelbana byggd i sovjetisk stil. I taket hänger ljuskronor, på väggarna finns mosaikbilder av ledarna. På stationerna trängs folk för att läsa de statliga tidningarna som hängts upp i ställningar.

Vi åker till stationen Ära, där vi går av för att titta oss omkring. Sedan fortsätter vi förbi stationen Facklan och Seger och kliver av vid Triumf.

Foto:
I händelse av krig kan tunnelbanan användas som skyddsbunker. Foto: Roger Turesson

Foto:
Flera stationer i Pyongyangs tunnelbana pryds av socialistisk konst. Foto: Roger Turesson
 

Foto:
Nordkoreaner på väg hem efter arbetsdagens slut via Pyongyangs tunnelbana. Foto: Roger Turesson

Tunnelbanan består av de två linjerna Chollima och Hyoksin med sammanlagt 17 stationer. Chollima är den ”tusenvingade hästen” som tillryggalägger 400 kilometer på en dag. Den antyder att det är med den hastighet som det koreanska folket avancerar framåt, viskar fröken Lee i örat.

En av ändhållplatserna heter Paradis och vid stationen Vapenbroder kan man byta linje till stationen Seger i krig.

Kim Gum Sun, en cirka 40-årig kvinna, talar om mer jordnära saker. Hon är på väg hem för att laga middag, Pyongyangs kalla nudlar, till sin man och tioårige son. Hon kommer från arbetet, där hon jobbar med dator för att färdigställa serieteckningar för barn på cd-skivor.

– Sedan ska jag hjälpa min son med läxorna. Det tar nog en timme. Därefter tittar jag på tv, Pyongyangkanalen med både nyheter och underhållning. Vid tio lägger jag mig, säger hon.

Hon har en balkong där hon har blommor och en kruka med kimchi, den jästa koreanska nationalrätten, som kan varieras på ett dussin sätt.

Alla familjer har olika recept, lite mer rödpeppar, lite mindre chili, kål, jäsning – och sedan ska det hela stå en månad för att bli som bäst.

Kimchi anses bra för matsmältningen och är, enligt folktron, känd för att kontrollera kolesterolhalten i blodet.

Numera har invånare i Pyongyang gått samman och odlar grönsaker på taket till sina bostadshus: sallad, gurka och rödpeppar.

När det rustas till födelsedagskalas så sker det med tårtor inte så annorlunda än våra i väst, men med ett lager av choklad och smör, i stället för grädde, högst upp. Inga ljus.

På Pyongyangs pubar finns det ofta flera sorters öl på kran. Två till fyra glas för en dollar. Till det tuggar nordkoreanska män på torkad salt fisk och bläckfisk. Kvinnor föredrar ostbollar. En lördagskväll beställer vi var sitt glas av märket Rakwon, Paradis. Det smakar inte olikt en brygd från något trendigt mikrobryggeri.

Foto:
Elever vid ett träningspass på Pyongyang International Football School. De största talangerna i landet får chansen. Foto: Roger Turesson

På söndagar dukas det upp till picknick i parkerna i Pyongyang. Söndagar är också sportdag. Familjer och vänner samlas på sin lediga dag från arbetet, men ofta är de inte fria att ägna sig åt vad de vill. Då handlar det om den obligatoriska uppsnyggningen av bostadskvarter som beordras inför betydelsefulla årsdagar. Och dessa minnesdagar är inte få. Några exempel: Minnet av Kim Il Sungs födelse den 15 april. Minnet av Kim Jong Ils födelse den 16 februari. Minnet av Arbetarpartiets grundande, jämna årsdagar. Arméns årsdag. Hösten 2015: det idoga arbetet inför Arbetarpartiets 70-årsfirande. Då väcktes invånarna upp klockan fem, en timme tidigare än vanligt, av morgonsången i de offentliga högtalarna. Drillen pågick i veckor.

En ung kvinna talar hellre om sitt söndagsnöje.     

– När jag är ledig träffar jag mina kompisar. Vi dricker kaffe eller går hem till någons lägenhet när föräldrarna gått till parken. Där pratar vi och spelar musik, säger hon.

Hon gillar Moranbong, ett tjejband bestående av ett 15-tal musiker och vokalister, klädda i korta kjolar och stövlar. De spelar sina egna låtar och gör covers på populära sånger från 1980- och 90-talen.

Bandet sägs vara är en röst för Arbetarpartiet och skickades i december 2015 till Kina i ett diplomatiskt försök att mjuka upp de ansträngda förbindelserna. De lämnade Peking av okänd anledning innan de hunnit uppträda. Ordern kom av allt att döma från högsta ort i Nordkorea och bidrog bara till att relationerna mellan grannländerna blev ännu kallare.

I parken på Moranberget i centrala Pyongyang grillas det kött på söndagarna. Kim Un Hyok är där med sina kollegor från ett statligt företag. Hans mål är att avancera och bli en framstående ingenjör inom metallurgi.

– Då kan jag bygga min egen karriär och tjäna landet samtidigt, säger han.

Se Roger Turessons bilder inifrån Nordkorea.

Vid en träbyggnad i parken dansar Ri Myong Gyong och hans vuxna dotter tillsammans med ett 50-tal andra.

– Vi kommer ofta hit och i dag är det både söndag och fem år sedan vår suveräne ledare Kim Jong Un blev ordförande i försvarskommissionen, säger herr Ri.

Vilka tankar far då genom dotterns huvud under dansen?

– Jag blir glad. All stress försvinner. Min pappa har levercancer och får behandling regelbundet på sjukhuset, men läkaren har också gett rådet att han ska se optimistiskt på livet. Då hjälper dansen, säger hon.

Den vuxna dottern får tårar i ögonen. 

På en isrink, som blivit en publikmagnet och som drar ett par tusen besökare en söndag, skrinnar unga män i svarta kostymer med märket av Kim Il Sung på kavajslaget. De är på jakt efter en dejt.

– Killarna vill se snygga ut för det här är ett bra ställe att träffa någon. Det finns de som mötts här och sedan gift sig, säger Kim Son Hui, en anställd vid rinken.

Foto: Roger Turesson
Unga pojkar och flickor i Pyongyangs utomhusbana för inliners. Han Gwang Bom berättar att han och hans kompisar lärt sig själva. Foto: Roger Turesson 

Foto:
Unga pojkar och flickor i Pyongyangs utomhusbana för inliners. Han Gwang Bom berättar att han och hans kompisar lärt sig själva. Foto: Roger Turesson

I skejtparken bredvid åker tioårige Han Gwang Bom rullskridskor. Han nämner inte Kim Jong Uns namn en enda gång. Tricket han visar upp i den branta rampen började han öva in för fem år sedan.

– Jag lärde mig själv. Ingen var här och lärde mig. Vi gick hit själva och lärde oss. Allt har jag lärt mig själv, säger han.

Han Gwang Bom tillhör därmed ett fåtal invånare vi träffar som inte ger äran av sina framgångar till landets styresman.

Inne i bowlinghallen på andra sidan gatan lyder den ena kortsidans slogan: ”Gör vårt land starkt tack vare sport!” Och på andra väggen: ”Fyll hela samhället med optimism genom att göra sport till en daglig aktivitet!” Spelarna koncentrerar sig mer på sitt spel än på de politiska parollerna.

– Läser folk verkligen det där? frågar jag herr Jong, vår följeslagare.

– Självklart, säger han.

Under en lunch vill herr Jong plötsligt veta hur jag ser på USA, upprustning och kärnvapen.

Under en lunch vill herr Jong plötsligt veta hur jag ser på USA, upprustning och kärnvapen.

– Titta, här förbereder vi oss för fest (105-årsdagen av Kim Il Sungs födelse) medan USA håller militärövning i havet och förbereder sig för krig, säger herr Jong och ler brett.

Varför inte börja med att satsa på folket i stället för på kärnvapen och militär?

– För att alla länder runt om oss, Kina, Ryssland och USA, har kärnvapen, svarar han.

Nordkoreas kärnvapenprogram tog ordentlig fart i mitten av 1990-talet. Då som en bricka i ett spel där landet förhandlade till sig mat och olja från omvärlden i utbyte mot löften om att upphöra med framställningen av kärnvapen. De senaste åren har framstegen skett i en allt snabbare takt och med inställningen att de nyvunna vapnen inte är något att köpslå om. Nordkoreas mål är nu att bli erkänd som en fullvärdig kärnvapennation.

Läs mer: Allt du behöver veta om Nordkorea

Fram till Donald Trump praktiserade USA:s presidenter något de kallade strategiskt tålamod med Nordkorea utan framgång. Nu tillämpar Trump en mer högljudd taktik. Ordkriget och hoten har trappats upp från både Washington och Pyongyang. Spiralen är oroande. Risken för väpnad konflikt har ökat. Men om det är Trump eller någon från det demokratiska partiet som är president i USA spelar däremot ingen roll i herr Jongs ögon. Alla har en dubbelmoral.

Foto:
En överfull lastbil rullar längs den öde motorvägen mellan Pyongyang och Wonsan. Få bilar syns på vägarna utanför Pyongyang. De flesta cyklar eller går. Foto: Roger Turesson

Foto: Roger TuressonUte på landsbygden är livet helt annorlunda mot i Pyongyang. Oxar går spända i par framför plogar. Vi åker på en bred men gropig landsväg mot Wonsan, landets femte största stad, 20 mil bort. Regionen är en oslipad turistmagnet med stränder, en skidort och oupptäckta vandringsleder i bergen.

Folk går och cyklar efter landsvägen. Cyklar syns överallt. De är tungt lastade med säckar på pakethållaren och grönsaker i korgen på styret. Det är långt mellan bilarna.

På en lastbil av 1950-talsmodell trängs passagerare på flaket. De sitter på säckar, troligen på väg till närmaste marknad. Människor korsar vägen med bördor på ryggen.

På våren och hösten kommenderas elever från gymnasiet och universitet ut på landet för att hjälpa bönderna på fälten. På våren står också trädplantering på programmet.

– Alla länder har sin patriotism. I Korea kallas den för Kim Jong Il-patriotism. General Kim Jong Il älskade träd. Nu planterar alla träd på våren, elever från skolor och anställda från arbetsplatser, säger Fröken Lee.

Kim Jong Il-patriotism innebär att man ska älska sin familj, älska sin skola, älska sin arbetsgivare, älska nationen, förtydligar hon. Innan hon sammanfattar:

– Vi är alla revolutionära kamrater!

Vi tror på budskapen och älskar våra ledare, kalla det inte kult, det låter negativt på engelska. Vår beundran är äkta.

Vid vägkanten vid infarten till Wonsan möts trafikanter av uppmaningen: ”Framåt mot den slutliga revolutionen!” Sloganen på andra sidan vägen fastslår: ”Den avgörande segern för socialismen!”.

Det är sällan långt mellan de offentliga slagorden i Nordkorea.

– Vi tror på budskapen och älskar våra ledare, kalla det inte kult, det låter negativt på engelska. Vår beundran är äkta, säger Fröken Lee.

Hon minns att hennes föräldrar berättade om president Kim Il Sung när hon var liten. I skolan fick hon och alla andra elever presenter på hans födelsedag: frukt, sötsaker och ibland en skoluniform. Men hon var för ung för att komma ihåg något när han avled 1994 och landssorg utlystes i tre år.

– Jag är bara en vanlig korean, men jag känner kärleken från ledarna direkt till mig. Sak samma är det för alla andra, försäkrar hon.

Jag tvekar. Är det här hennes oförfalskade uppfattning eller bara propaganda som hon vidarebefordrar?

I Sverige får vår statsminister kritik varje dag. Det är naturligt att inte alla håller med om allting.

– Det gäller inte vår ledare. Han är perfekt i varje detalj. Därför älskar alla honom, svarar fröken Lee utan betänketid.

Hon berättar att hon hört att den indonesiska ön Bali är ett paradis. Hon är också nyfiken på Sydkoreas huvudstad Seoul och vill åka dit när återföreningen ägt rum mellan Nordkorea och Sydkorea någon gång i en obestämd framtid.

– Men även om jag hade haft tillfälle att bosätta mig i andra länder hade jag ändå valt att bo här, säger hon orubbligt.

Foto:
Få bilar syns på vägarna utanför Pyongyang. Några cyklister är på väg mot en by som ligger längs huvudvägen mellan Pyongyang och Wonsan. Foto: Roger Turesson 

Foto:
Vägen mellan Pyongyang och Wonsan. En bonde vandrar över den glest trafikerade vägen. Foto: Roger Turesson

Vi är långt från kvarteren med skyskrapor i Pyongyang, som getts namnet Pyonghattan av utländska diplomater. Utanför bilfönstret vandrar män över landsvägen med kvistar på ryggen. Varenda gren tas om hand på landsbygden.

Synd att inte mer pengar satsas på det koreanska folket, i stället för på missiler och kärnvapen.

– Vi har inget val. Alla länder runt om oss har tillgång till kärnvapen och vi måste försvara oss, säger fröken Lee.

Men varför inte öppna gränserna? Många experter har trott att Nordkorea skulle följa Kinas exempel och öppna gränserna mot omvärlden.

– Vi har redan börjat öppna upp. Samtidigt måste vi vara självförsörjande på mat, svarar fröken Lee.

– Förresten är våra journalister fria att resa runt i landet och rapportera om vad de vill.

Jag menar marknadsekonomi, konkurrens mellan företag. Om invånare kan tjäna pengar på att erbjuda bättre varor kan det utveckla landet.

– Det du beskriver är ett kapitalistiskt system och det fungerar i ett kapitalistiskt land, men inte hos oss, säger vår 25-åriga följeslagare och tittar ut genom fönstret.

Isoleringen som uppstått i hemlandet beskrivs en kväll av herr Jong, som har en ådra för aforismer: Japan är rädd för en korean, men inte för två koreaner – eftersom de inte kan förena sig.

Sedan säger han:

– Det är en konstig värld vi lever i. En timme härifrån i Vladivostok (i Ryssland) har de ingen aning om vad som sker här. Och vi vet inte vad som händer där. Världen är liten och världen är stor.

Herr Jong hade 2011 fått uppdraget som chef för ett nordkoreanskt tekniskt projekt i Egypten. Han landade en vecka innan arabiska våren utbröt. När kravallerna startade förlorade han kontakten med hemmakontoret i Pyongyang eftersom han inte kom ut på internet.

– När jag kom åt min mejl igen efter tio dagar var min chef arg. Han undrade vart jag tagit vägen och varför jag inte hörde av mig. Han visste ingenting om att revolutionen hade utbrutit.

I ett samhälle som det nordkoreanska var protesterna i Egypten ett känsligt ämne och förbigicks därför med tystnad.

– I Kairo var första och enda gången jag sett demonstrationer. I mitt land demonstrerar vi inte, säger herr Jong.

Foto:
Utsikt över en av stadsdelarna i centrala Pyongyang från Juchetornet. Foto: Roger Turesson

Blommor är inte Nordkoreas enda lönande affärsverksamhet. Fem år efter att Kim Jong Un tog över familjedynastin finns det vissa likheter mellan de förändringar som ägt rum och den utveckling som skedde i Kina på 1980-talet.

Ekonomin i stort är fortfarande långt på efterkälken i Nordkorea. Utanför Pyongyang breder fattigdomen ut sig. Skillnaden i inkomst per capita mellan Nordkorea och Sydkorea är minst 15 gånger, kanske 30 gånger. Oavsett vilket är åtskillnaden den största i världen mellan två grannländer.

Dimman bakom vilka de verkliga förhållandena döljs är tjock. Lägenhetsstorlekar, statliga löner och matransoner (som ännu delas ut till befolkningen) – hur stora är de egentligen? En dollar är officiellt värd 100 won, på svartabörsen kring 8000 won. En statlig lön uppgår kanske till 2 eller 20 dollar i månaden. Tror nordkoreanerna på propagandan? Även utlänningar som bott i Pyongyang i flera år vet inte svaret på den frågan.

Ibland känns det som att åka omkring i en teaterkuliss. Men att en samhällsklass av företagare växer fram i Pyongyang står utom allt tvivel.

Denna nya klass syns med blotta ögat i de fina hotellens kaféer och på stadens dyraste restauranger. En kvinna står vid ett övergångsställe och väntar på grön gubbe iklädd en dräkt och skor som definitivt inte är tillverkade i Nordkorea – snarare av en märkesdesigner i väst.

Många som vet vad som pågår spelar med för att det gynnar dem.

Entreprenörerna innehar sedan tidigare ofta poster inom politiken eller militären, varifrån de skött kontakterna med utlandet och försökt locka utländskt kapital till Nordkorea. I den nya gråzonen sköter de sina privata affärer parallellt med de officiella. De försöker lägga under sig handeln av allt från lägenheter, som officiellt inte går att sälja, till konsumentprodukter från Kina.

– I Pyongyang har en stor del av befolkningen börjat se igenom systemet – på landsbygden är det kanske annorlunda – men många som vet vad som pågår spelar med för att det gynnar dem, säger en kinesisk affärsman i Peking med stor erfarenhet av handel med Nordkorea.

Han vill inte äventyra framtida kontakter och vill därför inte ha sitt namn i tidningen. Men av hans beskrivningar sluter jag mig till att det aldrig varit lättare än i dag att vara kapitalist i Nordkorea.

– För att kunna göra affärer betalar de nordkoreanska företagarna mutor till tjänstemän på olika nivåer. Korruptionen är utbredd, men fördelen för Nordkorea är att pengarna sprids i samhället, säger den kinesiske företagaren.

 Foto:
”Vi är glada” står det över en målning som pryder entrén till ett dagis på Jangchon Vegetable Cooperative Farm. Foto: Roger Turesson

Han har kontakter på departementsnivå och har privata vänner i Pyongyang. Jag frågar därför om nordkoreaner sinsemellan prisar sina ledare i ur och skur, så som vi hört under vår resa. Eller om det bara är något de säger till obekanta?

– På kontoren inom byråkratin kan anställda påminna varandra: glöm inte instruktionerna från vår enastående ledare Kim Jong Un, säger entreprenören i Peking.

En sådan anvisning lyder i dessa tider att Nordkorea ska försöka locka så många utländska turister som möjligt för att tjäna hårdvaluta.

– Men när vanligt folk träffas pratar de som vanligt folk, och inte om ledarna, säger han.

Den kinesiske företagaren berättar också om de kraftiga ovationer som utbröt på en japansk restaurang i Pyongyang när landet hade skjutit upp en av sina många missiler förra året.

– Gästerna stod upp och jublade. De är nationalister, säger han.

Experimentet med marknadsekonomi är inte nytt. Det började redan kring år 2002. Vid min förra resa till Nordkorea fick jag besöka en privat marknad. Där gjorde framför allt kvinnor affärer eftersom de hade lättare att smita från sina statliga arbetsplatser än männen. I dag är förändringen mer uppenbar. Kim Jong Un verkar ha satt fart på utvecklingen och tycks på ytan vilja ge invånarna ett roligare liv än sin far och farfar och har prioriterat byggena av nöjesfält, vattenparker, en skidort, ett delfinarium och skejtparken där Han Gwang Bom gör sina trick.

Framför allt har Kim Jong Un identifierat en fara: risken att det nordkoreanska folket får allmän kännedom om hur outvecklat deras land är. Då kan familjen Kim ligga illa till.

Utvecklingen av marknadsekonomi har därför fått ta fart. Det kollektiva jordbruket har börjat ge bönderna en del av skörden att avyttra själva. Men omställningen äger inte rum i form av officiella klartecken för stora förändringar. Snarare som en politik som går ut på att ledningen tittar åt ett annat håll och inte säger något.

Det ideologiskt tvivelaktiga ordet reformer anses olämpligt att uttala. Det kan förebåda förändringar och leda till samhällsomstörtande verksamhet. Om allmänheten börjar tvivla på statsideologin blir det besvärligare för regimen att kontrollera folket. Det kan vara ett skäl till att officiella direktiv verkar gå ut på att inte låtsats om att reformer pågår.

Däremot är det okej att tala om ekonomiska förbättringsåtgärder.

Utvecklingen har lett till att Nordkorea haft lättare att skaka av sig omvärldens straff för kärnprovsprängningar och missiluppskjutningar. Stoltheten går inte att ta miste på.

– Ju kraftigare sanktionerna blir, desto starkare blir vår ekonomi, säger Ri Sol Hui, chef för bottenplanet i varuhuset Mirae.

Hon menar att sanktionerna stärker den grundläggande filosofin i det nordkoreanska samhället. Inget folk i världen har sådan vana vid att klara sig på egen hand som nordkoreaner.

Foto:
Få nordkoreaner har egen bil och cyklarna dominerar trafiken i många städer. Foto: Roger Turesson 

Foto:
På Changjon Street, även kallad Pyonghattan av utländska diplomater, har man på rekordtid byggt en samling moderna hyreshus. Det angränsande torget pryds av Kim il Sung och Kim Jong il. Foto: Roger Turesson

Enligt idén om Juche – där Kim Il Sung lät tideräkningen utgå från sitt födelseår 1912 som sattes till år 1 – ska invånarna vara mästare över sitt eget öde. Landet ska vara oberoende politiskt och militärt och självständigt ekonomiskt.

I sex av sju dagar vill våra följeslagare helst inte låtsas om att det år 106 enligt Juchekalendern frodas en betydande kapitalism i landet. Men den sista kvällen säger herr Jong att företag numera får sätta priserna själv och konkurrera med varandra.

– Bolag som har smarta chefer och skickliga ingenjörer kan tjäna mer pengar än tidigare. Det betyder också högre lön och bonus för löntagare. Möjligheterna är stora, fastslår han.

Se DN:s fotograf Roger Turessons bilder inifrån Nordkorea

Vår sista hela dag i Nordkorea besöker vi Mansudae konststudio, den främsta i landet. Ett karaktäristiskt verk i mosaik hälsar välkommen. Där står Kim Il Sung i sin patenterade överrock. Vid sidan om står sonen Kim Jong Il klädd i den bruna uniformen, knäppt upp i halsen. Så har vi sett dem varje dag i en vecka.

Foto:
Konstnären Ri Ryong Gui på Mansudae Art Studio. Foto: Roger Turesson

På en stol i sin ateljé i kollektivet sitter konstnären Ri Ryong Gui för att slutföra en oljemålning föreställande lyckliga rallare, järnvägsarbetare i norra Nordkorea, som han följde under en månad förra året. Han deltog själv i kroppsarbetet.

Motivet visar arbetare som sjunger och spelar gitarr i en paus i det tunga arbetet.

– Jag ville visa atmosfären i ett avbrott i produktionen, något som visar på optimism. Jag gillar motiv med arbetare, säger konstnären.

Däremot lär det dröja innan han avbildar de nya kapitalisterna ute på stan. För kollektivet av konstnärer är det viktigt att ha bästa rykte. Vid studion sker även tillverkningen av de stora bronsstatyerna av ledarna. De som dyrkas, tillbes, beundras och hyllas över hela landet och som i sin mest kända version reser sig 22 meter höga på ett berg bara några kilometer bort. 

Då ser vi provet som pågår på en bakgård vid konststudion. Nya ytskikt testas på stora statyer med obekanta anletsdrag. Syftet är däremot inte att ta miste på. Utvecklingen av nya ytor ska ge rätt glans och hårdhet åt nästa generation Kim-statyer – för att de bättre ska stå emot väder, vind och tidens tand.

På hotellrummet i Pyongyang sänder samma dag den internationella nyhetskanalen på nytt inslag om Nordkorea. Hoten är allvarliga, säger en reporter i Seoul. En expert lägger pannan i veck. Med kärnvapen i händerna, säger han, försäkrar sig Kim Jong Un om att inte gå samma öde till mötes som Saddam Hussein och Muammar Khaddafi.

Fotnot: Vissa namn i reportaget är fingerade för att skydda de inblandade.

TV: DN:s fotograf Roger Turesson och reporter Torbjörn Petersson berättar om besöket i Nordkorea på DN:s utrikesdag den 25 apri 2017.

Fakta. Nordkorea

Foto: Roger Turesson

Gryning i Pyongyang. 

Demokratiska folkrepubliken Korea är en stat i Östasien.

Yta: 120 540 km2.

Invånare: 25 miljoner (2015).

Nordkorea ligger mellan Gula havet i väster och Japanska havet i öster. Det upptar cirka 55 procent av Koreahalvön och är skilt från Sydkorea genom en fyra kilometer bred demilitariserad zon.

I norr bildar Changbaibergens högsta delar, Yalufloden och Tumenfloden, naturlig gräns till Kina, och längs nedre Tumen har Nordkorea en kort gräns till Ryska federationen i nordöst. Huvudstad är Pyongyang (3,4 miljoner invånare, 2012).

Källa: Nationalencykolpedin

Reportaget. I tre punkter

Foto: Tonläget mellan USA och Nordkorea har trappats upp de senare veckorna. Omvärlden fruktar att Nordkorea snart bemästrar tekniken att framställa interkontinentala robotvapen som kan nå USA.

Foto: DN:s Torbjörn Petersson och Roger Turesson fick möjlighet att resa runt i Nordkorea under en vecka. Resrutten var dock styrd och två följeslagare fanns vid deras sida hela tiden.

Foto: DN:s team fick ändå möjlighet att prata med nordkoreaner om vardagslivet. I huvudstaden Pyongyang finns en viss framväxande kapitalism - något som ingen talar högt om.

DN på plats. Reportern och fotografen

Foto:

Roger Turesson är fotograf på Dagens Nyheter sedan 2010. Han fick Stora journalistpriset 2013 och har tagit Årets bild tre gånger. Har bevakat flera konflikter i bland annat Irak, Balkan, Tjetjenien och Syrien.

Torbjörn Petersson är journalist på Dagens Nyheter sedan 1983. Han var DN:s Asienkorrespondent, stationerad i Peking 2004–2016. Det här är hans andra resa till Nordkorea.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.