Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-10 13:15

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/varlden/ny-strategi-har-minskat-antalet-smittade-i-kampen-mot-ebola/

01:21. WHO förklarade ebolautbrottet i Kongo-Kinshasa som ett internationellt nödläge. Sedan dess har nya behandlingsmetoder gjort att antal fall har minskat, men faran är långt ifrån över.
Världen

Ny strategi har minskat antalet smittade i kampen mot ebola

Många internationella hjälporganisationer finns på plats i Kongo-Kinshasa för att bekämpa ebolautbrottet. Men det är lokala organisationer och kongoleser som gör den största insatsen. 

– Lokalbefolkningen, och kyrkorna inte minst, är en förutsättning att de kan nå ut även när säkerhetsläget är dåligt, säger Banyene Bulere, nationell koordinator på den lilla hjälporganisationen Hope in Action, som stöds av Läkarmissionen.

Hammarslagen ekar genom Läkare utan gränsers behandlingscenter i staden Beni i östra Kongo. Staden har kallats epidemins epicentrum och det är här de flesta fallen av ebola har konstaterats. Utbrottet har minskat något i intensitet men nya våldsutbrott skapar en oro att epidemin på nytt ska ta fart. I veckan som gick dödades uppemot 20 personer, enligt AFP och arbetet mot ebola stoppades helt i staden Beni. Totalt har 99 civila dödats i området under november. Tristan Le Lonquer, samordnare på organisationen, förväntar sig en ny våg av sjuka. 

– Vi hade bara femton fall förra veckan men det finns två nya svårtillgängliga smittohärdar som ligger fyra timmar bort med bil. Människor, som inte är kontrollerade för ebola, är hela tiden i rörelse från by till by. Det ser inte bra ut. Markörerna på vår väggkarta visar att nya fall kommer allt närmare oss. 

Lägret fixas till och expanderas för att även ge utrymme för patienter som inte är drabbade av ebola. Foto: Paul Hansen

Hantverkarnas arbete är ett led i en helt ny strategi som Läkare utan gränser hoppas ska öka säkerhet och effektivitet i arbetet mot ebolan. En anledning att det har varit så svårt att bekämpa smittan är lokalbefolkningens misstänksamhet mot hjälporganisationer och myndigheter. Nu bygger man ut behandlingscentrats kapacitet för att göra ebolavården till en del av den vanliga hälsovården. Det blir som en vårdcentral mitt i behandlingscentrat där patienter med vanliga åkommor och sjukdomar kan undersökas och behandlas. 

Två sköterskor iförda tät klädsel kontrollerar patientens puls, blodtryck och syresättning. Melanie Boulay, ansvarig sköterska för Läkare utan Gränsers behandlingsläger är lättad över hennes perfekta värden, ännu en ebolapatient är räddad till livet. Men kvinnan är ett undantag. Foto: Paul Hansen

Ryktesspridning och konspirationsteorier är vanliga kring sjukdomen. Ett vanligt påstående är att ebola skulle vara en avsiktligt skapad eller påhittad sjukdom. Ett mörkt kolonialt arv är uppfattningen att det är inne på klinikerna som människorna insjuknar och dör. Det vill säga: det är själva vårdinrättningen som är farlig.

Tristan Le Lonquer hoppas att den nya strategin ska lyckas.

– Attackerna tvingade oss att tänka efter. Vi är tvungna att decentralisera ebolavården till lokala vårdinrättningar och vi måste bredda tillgången till sjukvård generellt. Befolkningen kommer inte acceptera ebolainsatserna om deras grundläggande behov av sjukvård ignoreras. Lokalsamhället måste bli en del av insatsen.

Inne på Läkare utan Gränsers område finns det ett visningsrum som där anhöriga och vänner kan få se den avlidna. Timothe Muhindo Mutsira bärs ut till transportfordonet. Foto: Paul Hansen

Det är inte bara rebellernas vapen, befolkningens misstro och dålig infrastruktur som utgör hinder för bekämpningen av ebola. Läkare utan Gränser skrev nyligen en kritisk rapport riktad mot Världshälsoorganisationen WHO där de anklagade den för att ransonera tillgången på ebolavaccinet. Tristan Le Lonquer är starkt kritisk.

– Om man vill bryta smittcykeln är det viktigt att vara på rätt ställe, i rätt tid med rätt verktyg. Om man ger profylaktiskt läkemedel tidigt blir vården effektivare. I dag vaccinerar vi 50 till 1.000 personer per dag, men med fler aktörer med tillgång till vaccinet skulle vi kunna få upp den siffran till mellan 2.000 och 5.000 per dag.

 

Det lokala begravningsteamet väntar på att Timothe Muhindo Mutsiras kropp ska lämnas ut från Läkare utan Gränsers ebolacenter i Beni. Ingen får komma nära kroppen utan skyddsutrustning. Foto: Paul Hansen

Efter kritiken har kongolesiska myndigheter meddelat att man ska börja dela ut ett nytt vaccin från ytterligare en tillverkare. Tre provinser, Ituri, Norra Kivu och Södra Kivu i Kongo-Kinshasa får 500.000 doser och grannlandet Rwanda 200.000 doser. Trots tillgång till vaccin och nya behandlingsmetoder ligger dödligheten på 67 procent vilket är nära dubbelt så högt som när utbrottet drabbade Västafrika för fem år sedan. Ebolaepidemin i Kongo är den näst största i världshistorien och den största någonsin i landet.

Jeta är en överlevare. Hon blev sjuk i ebola i juni men klarade sig efter att ha fått vård. Nu är hon immun mot viruset och kan liksom sin kollega Aureiele vistas bland de sjuka utan risk. De arbetar främst med barnen som lätt kan bli rädda för de täta dräkterna. Foto: Paul Hansen

Det finns många stora utländska aktörer i Kongo men det är lokala organisationer och kongoleser som gör lejonparten av arbetet. Förra veckan hade begravningsteamet 117 uppdrag. Banyene Bulere, nationell koordinator på den lilla hjälporganisationen Hope in Action, ser fördelar och nackdelar med stora utländska hjälporganisationer.

– Vissa aktörer lägger ner enorm energi på att själv vara synliga. De kan inte bygga en toalett utan att sätta upp ett klistermärke med sin logotyp. 

– Fördelen med stora resursstarka utländska hjälporganisationerna är att de är bra på logistik men utan de lokala nätverken skulle de ha svårt att verka. Lokalbefolkningen, och kyrkorna inte minst, är en förutsättning att de kan nå ut även när säkerhetsläget är dåligt. De lokala aktörerna finns ju på plats före, under och efter de utländska organisationernas ankomst. 

Gabriel Kambale Mulyawdanda blev 74 år gammal. Han hade varit sjuk i två veckor innan familjen tog honom till hälsocentret Centre Medical Saint Andre. Tre dagar senare avled han. Dödsorsaken är okänd och rutinmässigt har Röda Korsets lokalutbildade ”Safe Burial Team” ryckt ut för att smittsäkra kropp och närmiljö. 

Arbetsledaren Moise Kambale Kihuka övervakar att smittskyddsprotokollet följs noga när Gabriel Kambale Mulyawdandas kropp har testats för ebola och ska tas till bårhuset. Han blev 74 år gammal. Foto: Paul Hansen

I dag har de två uppdrag, men den andra kroppen kan de inte nå av säkerhetsskäl. Det är en ung gravid kvinna som avlidit och hennes misstänksamma familj gör det för farligt. För Banyene Bulere på Hope in Action är fallet med den gravida kvinnan ett tydligt exempel på hur viktigt det är för utländska hjälporganisationer att arbeta med lokala krafter. Det finns uppåt 140 olika beväpnade grupper i området.

Foto: Paul Hansen

Innan begravningsteamet närmar sig Gabriel Kambale Mulyawdandas kropp på Centre Medical Saint Andre lägger man vant ut en stor plastduk på marken. Där klär man på sig täta skyddskläder. Det är det tionde utbrottet av ebola i Kongo och det har byggts upp en stor lokal kompetens. Kroppen och rummet där den döde ligger blir besprutat med en 0.5 procentig klorinlösning. Ingen får komma nära utan skyddsutrustning. Begravningsteamet börjar varje uppdrag med att informera den avlidnes familj om hur begravningen ska gå till. Det kan vara en svår uppgift. Människor måste acceptera att de måste frångå vanliga traditioner. Ibland kan förhandlingar dra ut i flera dagar. Om det till slut inte går att komma överens händer det att begravningsteamet eskorteras av beväpnad polis. 

Sörjande har samlats vid begravningsplatsen för ebolaoffer utanför Beni. Timothe Muhindo Mutsiras begravning kantas av förtvivlad gråt. Foto: Paul Hansen

Gabriel Kambale Mulyawdandas familj förstår riskerna och håller sig på ett tiotal meters avstånd från arbetet. En familjemedlem tilldelas en dräkt av teamet och är med när kroppen läggs i en tät likpåse eftersom Gabriel misstänks ha ebola.

Tunga moln hänger över huvudgatan i Beni och motorcyklar zickzackar mellan konvojen som stånkar sig fram längs Nyamwisi boulevard. Den vita bilen längst fram har ett träkors fastbundet på taket. Ebolasjuka Timothe Muhindo Mutsira avled i morse och hans sista färd kantas av människor som hejdar sig ett slag. Skolelever i prydliga uniformer står uppradade längs ett staket, en fotbollsmatch pausar och inne på hårsalongen ”Salon Miracle” låter frisören saxen vila. 

Hittills har fler än 2.100 personer dött av ebola i Kongo. Timothe Muhindo Mutsira blev en av dem. Han förs till sista vilan av släkt och vänner. Foto: Paul Hansen

Begravningsplatsen ligger djupt inbäddad i grönskan en halvtimmas skumpig resa utanför Beni. Hundratals människor har samlats för att ta farväl, många gråter högt. En man ur teamet kliver ner i graven för att skotta bort nedrasad jord innan kistan sänks ner i graven. Pastorn höjer händerna mot skyn. Det börjar regna.

Erik Esbjörnsson: Mödosam eftersläckning väntar i kampen mot ebola 

Bild 1 av 9 Lägret fixas till och expanderas för att även ge utrymme för patienter som inte är drabbade av ebola.
Foto: Paul Hansen
Bild 2 av 9 Två sköterskor iförda tät klädsel kontrollerar patientens puls, blodtryck och syresättning. Melanie Boulay, ansvarig sköterska för Läkare utan Gränsers behandlingsläger är lättad över hennes perfekta värden, ännu en ebolapatient är räddad till livet. Men kvinnan är ett undantag.
Foto: Paul Hansen
Bild 3 av 9 Inne på Läkare utan Gränsers område finns det ett visningsrum som där anhöriga och vänner kan få se den avlidna. Timothe Muhindo Mutsira bärs ut till transportfordonet.
Foto: Paul Hansen
Bild 4 av 9 Det lokala begravningsteamet väntar på att Timothe Muhindo Mutsiras kropp ska lämnas ut från Läkare utan Gränsers ebolacenter i Beni. Ingen får komma nära kroppen utan skyddsutrustning.
Foto: Paul Hansen
Bild 5 av 9 Jeta är en överlevare. Hon blev sjuk i ebola i juni men klarade sig efter att ha fått vård. Nu är hon immun mot viruset och kan liksom sin kollega Aureiele vistas bland de sjuka utan risk. De arbetar främst med barnen som lätt kan bli rädda för de täta dräkterna.
Foto: Paul Hansen
Bild 6 av 9 Arbetsledaren Moise Kambale Kihuka övervakar att smittskyddsprotokollet följs noga när Gabriel Kambale Mulyawdandas kropp har testats för ebola och ska tas till bårhuset. Han blev 74 år gammal.
Foto: Paul Hansen
Bild 7 av 9
Foto: Paul Hansen
Bild 8 av 9 Sörjande har samlats vid begravningsplatsen för ebolaoffer utanför Beni. Timothe Muhindo Mutsiras begravning kantas av förtvivlad gråt.
Foto: Paul Hansen
Bild 9 av 9 Hittills har fler än 2.100 personer dött av ebola i Kongo. Timothe Muhindo Mutsira blev en av dem. Han förs till sista vilan av släkt och vänner.
Foto: Paul Hansen