Den 17 november 1989 tågade uppåt 100.000 studenter genom Prags gator. På sin väg mot Vaclavplatsen möttes de av kravallpolis, och hundratals misshandlades.

Marschen blev starten för det som kom att kallas Sammetsrevolutionen, det fredliga uppror som ledde till slutet för 41 år av kommunistiskt enpartistyre i Tjeckoslovakien.

Innan året var över hade presidenten Gustav Husak avgått och ersatts av Vaclav Havel, dramatikern som blev revolutionens galjonsfigur. Journalister och intellektuella som i november hade konspirerat i rökfyllda källarrum – och fruktat att när som helst gripas av polis – satt i december i det nya Tjeckoslovakiens regering.

Omvälvningen i Prag sågs länge som paradexemplet på den liberala demokratins seger över kommunismen. En sådan händelse som fick statsvetaren Francis Fukuyama att utropa ”historiens slut” i en berömd essä. Den nya regimens män, med Havel i spetsen, var ju övertygade demokrater som ville att deras land skulle bli som förebilderna i väst.

Facit efter 30 år är som bekant mer komplicerat.

Tjeckien är förvisso medlem i Nato sedan 1999 och i EU sedan 2004. Ekonomin går bra, med hög tillväxt och Europas lägsta arbetslöshet.

Demokratin är inte heller direkt hotad. Men den har producerat resultat som många anser går stick i stäv mot det Havel och hans närmaste stod för.

Tjeckien, som separerade från Slovakien 1993, styrs i dag av premiärminister Andrej Babis, en man som enligt en dom från 2018 under tre år på 1980-talet var agent för StB, den tjeckoslovakiska regimens motsvarighet till KGB.

Hans regerande populistparti Ano stöds av Kommunistpartiet som därmed för första gången sedan 1989 har inflytande på politiken i Prag.

Samtidigt har Babis, en av Tjeckiens rikaste män, hamnat i konflikt med EU som i flera utredningar pekar ut honom för fusk med EU-bidrag som ska ha gett hans företagsgrupp Agrofert miljontals euro i inkomster.

Presidenten, Milos Zeman, är en före detta socialdemokrat som har blivit en av Europas mest radikala högerpopulister. Han attackerar flyktingar, frivilligorganisationer och ”Bryssel” samtidigt som han visar sin beundran för regimerna i Ryssland och Kina. Härom året hördes han viska till Vladimir Putin att journalister ”borde likvideras”.

Och om premiärminister Babis skulle dömas för ekonomisk brottslighet har Zeman lovat att benåda honom.

Många av dem som var aktiva 1989 är mycket oroade över situationen i dag. Tomas Halik, en känd katolsk präst, är särskilt bekymrad över president Zemans agerande.

– Han vill förflytta oss mot de odemokratiska regimerna i öst. Det går emot Sammetsrevolutionen och försöken att bli en del av Västvärlden, säger han till Irish Times.

Ändå är både presidenten och premiärministern populära. Zeman omvaldes i januari 2018, och Babis parti Ano är landets största, mer än dubbelt så stort som sina närmaste medtävlare. I EU-valet i maj ökade partiet från fyra till sex mandat.

Samtidigt, inom en betydande del av befolkningen, växer misstron mot de styrande. Sedan mer än ett år ordnas regelbundna protester i Prag, som framför allt vänder sig mot Babis. I juni nåddes en kulmen, då 250.000 samlades i Letnaparken vid Moldaus norra strand.

Sedan dess har rörelsen gått på sparlåga. Men nu, dagen före revolutionens årsdag, gör den comeback. Nästan 100.000 har anmält via Facebook att de vill delta i ännu en stor demonstration på lördagen.

Organisatörerna, som kallar sig ”En miljon ögonblick för demokrati”, ger premiärministern två alternativ: antingen att han frikopplar sig helt från sina affärsintressen i Agrofert, eller att han avgår.

– Om Babis inte går med på detta kommer vi att aktivera civilsamhället som i våras, men kanske med mera kreativa protester, säger Benjamin Roll, en av rörelsens grundare, till Financial Times.

Få bedömare tror att protesterna påverkar Babis. Han har tidigare avfärdat demonstranterna som ”dåliga förlorare” och vägrar träffa rörelsens representanter. Dessutom sitter han av allt att döma säkert som regeringschef, eftersom den parlamentariska oppositionen är splittrad.

Journalister i Prag som DN har talat med tror att lördagens demonstration blir mindre än den i juni, och att den inte kommer att förändra något.

Ändå: att kanske 100.000 protesterar mot landets ledare är möjligen ett tecken i sig på att arvet från Sammetsrevolutionen inte helt har förslösats.

Läs mer: 30 år sedan Berlinmuren föll – nu varnar statsvetare för nya murar