I dag återstår av Okjökull bara vad som från luften framstår som spridda isflak, av amerikanska rymdflygstyrelsen Nasa uppmätt till totalt knappt en kvadratkilometer. 1901 beräknades jökelns yta till 38 kvadratkilometer – 77 år senare, 1978, till 3 kvadratkilometer.

Isländske författaren Andri Snær Magnason skriver känslosamt i en essä i brittiska tidningen The Guardian om en nation som sörjer när dess glaciärer faller offer för den globala uppvärmningen:

”Med rådande trender kommer samtliga isländska glaciärer att vara borta om 400 år. Så den minnesplakett som nu placeras på Okjökull kan vara den första av 400 bara för Islands del. Glaciären Snæfellsjökull, varifrån författaren Jules Vernes ’Resan till jordens medelpunkt’ inleddes, är troligen borta inom 30 år, innebärande en signifikant förlust. Denna glaciär är för islänningarna vad Fuji är för japanerna.”

Den plakett Magnason nämner kommer att på söndag den 18 augusti placeras på Okjökulls topp, tillika toppen av avsomnade sköldvulkanen Ok, belägen cirka 70 kilometer nordost om Islands huvudstad Reykjavik. På minnesmärket står att läsa ”415 ppm CO2”, en referens till de 415 miljondelar koldioxid som i maj 2019 blev den högst uppmätta koldioxidnivån i jordens atmosfär under mänsklighetens historia. Plakettens rubrik lyder ”Bréf til framtíðarinnar”, isländska för ”Brev till framtiden”.

I artikeln ”Okjökull remembered” på Nasas hemsida beskrivs hur avgörande isen är för Island (vilket landsnamnet får sägas antyda):

”Ungefär 10 procent av ön Island täcks av is, vilket innebär att den utgör en integrerad del av landskapet. Att förlora is har långtgående effekter – det kan påverka vattentillgången, infrastrukturen och även landhöjningen när landmassan reagerar på det lättare trycket från isen.”