I över två månader har protester skakat Hongkong. Myndighetsbyggnader har attackerats, parlamentet invaderats och flygplatsen ockuperats. 

Bilder av tårgasmoln och konfrontation mellan polis och demonstranter har kablats ut över världen. Rubriker på temat kaos i Hongkong har skrivits åtskilliga gånger. 

Men det som kan framstå som rörigt är i själva verket ett alltmer väloljat maskineri. Under de veckor som demonstrationerna härjat har deltagarna utvecklat en väl fungerande logistik. Barrikader byggs upp i ett blixtsnabbt tempo, trafik dirigeras om och mat och vatten delas ut i hettan. Med tiden har ett teckenspråk utvecklats i demonstrationsleden. De som står i frontlinjen berättar med signaler, som händerna på huvudet för hjälm, för demonstranter längre bak vad de behöver. Genast sätts mänskliga kedjor i rörelse för att leverera, vare sig det handlar om paraplyer eller ansiktsmasker. 

I början jämfördes årets protester med Paraplyrevolutionen 2014, som krävde mer demokrati. Men skillnaderna är flera. Medan protesterna för fem år sedan till mesta delen bestod av att ockupera gator och torg utmärker sig proteströrelsen 2019 för att vara snabbrörlig och uppfinningsrik. 

Stora demonstrationer varvas med snabba plötsliga aktioner, tillkallade via krypterade appar som Telegram på mobilen. Till skillnad från Paraplyrevolutionen finns ingen ledare. I stället väljer många av dem som går i fronten att dölja sina ansikten, för att inte identifieras av polisen och riskera fängelse. 

Och årets proteströrelse är mer aggressiv. Att fredligt säga sin mening leder ingenstans, säger flera av de som protesterar. De har kommit till slutsatsen att fysiska metoder är nödvändiga för att höras. Fönster på polisbyggnaden har krossats och demonstranter har synts kasta tegelstenar.

Samtidigt möts de av en allt mer offensiv polis. I måndagens demonstrationer avfyrades tårgas i ett snabbt tempo i flera områden. 2014 använde polisen tårgas endast en gång och sammandrabbningarna med demonstranter var få. 

Kraven från demonstranterna kan variera något. Men de har alla ett gemensamt intresse, att bevara Hongkongs relativa autonomi inom Kina och hejda att friheter allt mer stryps. Det här handlar om liv eller död, som en del demonstranter sa till DN när jag besökte Hongkong i slutet av juni. För dem är det nu det avgörs om Hongkong ska förvandlas till en stad i Kina som vilken som helst, eller behålla de friheter man fick löfte om att ha kvar vid överlämningen från Storbritannien till Kina 1997. Det handlar bland annat om friheter som tillåter Hongkongborna att göra just det de gör nu - att protestera. 

Under tiden har starka band utvecklats mellan demonstranterna. Många av dem är studenter, men även andra delar av Hongkongs samhälle sluter upp och stöder deras krav. Allt ifrån popstjärnor till jurister har deltagit i protesterna. Du är ingen riktig Hongkongbo förrän du smakat på tårgas, har blivit en fras och tips utbyts på sociala medier om var man kan hitta den bästa gasmasken för att skydda sig från polisens attacker. 

– Det råder stor solidaritet mellan oss som demonstrerar. Vi är här för varandra och även om vi inte får igenom våra krav känner folk att vi måste. Det är ett ansvar vi har, inför oss själva och inför Hongkong, sade dokumentärfilmaren och författaren Laurie Wen när DN intervjuade henne under protesterna i slutet av juni. 

Det alla frågar sig är hur länge detta kan tillåtas pågå av den politiska ledningen i Kina. Hittills har centralregeringen i Peking stått bakom Hongkongs ledare Carrie Lam och den lokala polisen. Men deras försök att lugna ner situationen har misslyckats. Den enda eftergiften som Carrie Lam har gett åt demonstranterna är att lägga den kritiserade lagen på is. De kräver att den begravs helt och har ytterligare fyra krav, bland annat att en oberoende utredning tillsätts om polisens agerande. Men några signaler om att hon tänker gå demonstranterna till viljes har inte Carrie Lam gett. I stället har hon anklagat kriminella element för att uppvigla stämningen och varnat för konsekvenserna. Och demonstranterna säger att de inte kommer att sluta förrän de ser sina krav uppfyllda.

Spekulationer finns om att Kina ska gå in med sin armé eller militärpolis. Xi Jinping kan inte låta protesterna pågå hur länge som helst. det får honom att framstå som en man som har förlorat kontrollen, helt på tvärs mot den bild han vill förmedla. Dessutom riskerar Hongkongs rykte som finansiellt centrum att undermineras. Redan märks minskad turism och ekonomisk aktivitet till följd av protesterna. 

Mardrömsscenariot är att protesterna kväses på samma sätt som vid massakern på Himmelska fridens torg 1989. Samtidigt är Hongkong på många sätt annorlunda än Peking. Deras medborgare skulle inte vara tysta efter ett militärt ingripande. De är vana vid en viss grad av demokrati och att opponera sig. Även Kina är annorlunda. Landets företag behöver Hongkong för sina internationella investeringar och ekonomin lider redan av handelskriget mot USA. 

En del spekulerar i att Carrie Lam hoppas på att demonstrationerna dör ut av sig själv den 1 september när skolorna startar igen. Utnötningsmetoden lyckades 2014. Frågan är om den gör det nu också.