Det går att bo i Colombias huvudstad Bogotá i månader och aldrig märka av att det pågår en väpnad konflikt i landet, annat än genom strömmen av internflyktingar som anländer till stadens fattigaste områden.
På landsbygden är situationen ofta helt väsensskild. Där stöter man på fattiga småbönder som är klämda mellan gerillor, paramilitärer och arméförband.
Jämfört med de värsta åren kring millennieskiftet har situationen förbättrats. Gerillan har pressats ut i periferin och kokainproduktionen minskat något. De paramilitära förband som med lokala eliters goda minne mördade vänstersympatisörer håller lägre profil än tidigare.
Men konflikten är långt ifrån över och enligt den enskilda organisationen Codhes lever drygt fyra miljoner colombianer som flyktingar i sitt eget land.
– Under första halvåret i år tvingades 90.000 fly från sina hem. Många av dem var småbönder, säger Marco Romero, chef på Codhes, till DN.
Regeringen drev nyligen igenom en lag som ska göra det möjligt för internflyktingar att återvända hem, men Marco Romero ställer sig frågande till hur den ska sättas i verket:
– Lagen är ett steg i rätt riktning. Men man har inte avsatt tillräckligt med pengar. Staten måste både garantera säkerheten för de återvändande småbönderna och se till att det är möjligt för dem att få en vettig utkomst från något annat än att odla kokablad.
– I förlängningen handlar detta om ett val av utvecklingsmodell. President Santos vill storsatsa på så kallad agroindustri. Men man måste också satsa på småjordbruken, för Colombia är inte Sverige eller Tyskland; här lever fortfarande en tredjedel av befolkning på landsbygden, säger Marco Romero.