Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Världen

På flykt över gränsen

Några rapp med ridpiskan manar på den som utmattad sackar efter. Jamal är i händerna på smugglare under den livsfarliga flykten genom bergsmassiven mellan Iran och Turkiet. Lördagsmagasinet publicerar i dag ett utdrag ur Erik de la Regueras ”Gränsbrytarna – den globala migrationen och nationalismens murar”, som söker svaret på frågan: Varför får inte alla människor resa fritt?

”Hur många brott, krig och mord; hur mycken olycka och fasa skulle inte den mänskliga rasen ha besparats om någon ryckt upp pålarna, fyllt igen diket och ropat till sina medmänniskor: ’Akta er för denne bedragare, ni är förlorare om ni glömmer att jordens frukter tillhör alla och jorden själv tillhör ingen!”

Av med er. Ni får gå härifrån.”

Jamal reser sig, tar tag i bilplåten och hoppar ned från flaket.

Skorna försvinner ned i snö. Det kalla, blöta tränger in vid anklarna. Han tar några pulsande steg framåt i det vita täcket och hör hur lastbilen sladdar högljutt bakom honom. Föraren försöker ta sig loss ur modden och vända på den trånga klippavsatsen. Runt honom höjer sig de gråsvarta bergen, veckade och fläckiga av snö.

I tre timmar har de färdats uppåt från Urmia. Staden går inte längre att se där nere i dalen, och vägen har hunnit förvandlas till en slirig stig som vindlar tätt intill bråddjupen. Fyrhjulsdriften tog dem kanske längre än vad som egentligen var klokt.

Gruppen består av ett hundratal migranter: de flesta afghaner, som han själv, men även några pakistanier, kineser och personer som han inte vet var de kommer ifrån. Några har väntat här ett tag. Men nu är alla på benen och har väskorna på ryggarna. Ansiktsuttrycken är allvarliga. Två facilitators – att döma av språket de talar med varandra på är de kurder – manar på hela gruppen som om den vore en fårskock. Vid de båda männens höfter hänger revolvrar i läderhölster. Den tredje smugglaren sitter i lastbilens förarhytt och kör nu långsamt tillbaka ned längs den slingrande grusvägen.

Någon i gruppen frågar hur lång tid vandringen över bergen kommer att ta.

”Två tre timmar”, blir det korthuggna svaret.

Jamal har svårt att tro på det. Han har hört historier om de här bergen. De ligger vid gränsen mellan Iran, Turkiet och Irak och han vet att det är många, många människor som gått förlorade i dem.

Redan för tusen år sedan utgjorde de en naturlig barriär mellan Europas kungadömen i väster och de persiska och islamiska imperierna i öster. Några tydliga, linjära geografiska gränser fanns inte då – varken här eller någon annanstans i världen. Men den rent fysiska svårigheten att ta sig förbi bergen bidrog till att kontakterna på sin höjd var sporadiska. Inte förrän en armé av turkiska nomadfolk bröt igenom de bysantinska försvarslinjerna och besegrade den kristne kejsarens här vid Manzikert år 1071 inleddes ett mer intensivt utbyte mellan det fragmenterade, feodala Europa och rikena till öster om Zagrosbergen. Tyvärr var ”utbytet” inte alltid helt konstruktivt.

Nyckelorden i den religiösa, politiska och militära konflikt som följde har för många européer en vagt bekant klang. Första korståget. Slaget om Jerusalem. Osmanska rikets grundande. Konstantinopels fall. Den turkiska expansionen västerut och krigen i Öst- och Centraleuropa. Belägringen av Wien.

Om det är något som europeiska ultranationalister och fascister älskar att uppehålla sig vid så är det denna historiska epok. För de vet att de har århundraden av propaganda i ryggen. Den kristna kyrkans representanter beskrev under hela medeltiden de turkiska folken och andra ”muhammedaner” som ”djävulens sändebud på jorden”. Och en skräckblandad fascination för Orienten har levt kvar i populärkulturen och den akademiska världen ända in i vår tid, något som Edward Said döpt till orientalism (men som inte nödvändigtvis förtar de rent litterära kvaliteterna i exempelvis Tolkiens ”Sagan om Ringen”-trilogi).

Det svåra är inte att förstå hur sådana religiöst färgade fördomar uppkommer och lever vidare. Det svåra är att hitta sätt att stå emot dem. Se människan bakom stereo­typerna. Respektera de åsikter som inte är hatiska.

Lyssna.

Lära.

Men utan att glömma var du kommer ifrån.

Jamal är uppväxt i Afghanstan. Han är muslim, en djupt troende sådan. Och talibangerillan är mycket stark i hans hemtrakt. Under 2010-talet har denna väpnade rörelse fått ökat folkligt stöd i området, och Jamal har inte svårt att förstå varför. Han håller med om mycket av kritiken mot amerikanernas övergrepp: han vet att de ofta kommit med helikopter om natten och fört bort oskyldiga män, att de inte respekterat kvinnor och barn och att de ofta uppträtt vårdslöst och kränkande mot lokalbefolkningen.

Men han har också svårt för talibanernas dogmatiska tolkning av Koranen. Deras förbud av musik, vissa typer av kläder, kvinnors utbildning. Det finns en del talibankommendanter som är mer pragmatiskt lagda än andra. Men Jamal har ändå svårt att vara tyst när han hör någon säga något som han tycker är fel. Han hade ofta talat högt med sina vänner efter fredagsbönen. Och till slut kom reaktionen.

Det är därför han går här nu. Det är därför han inte kan avsluta sin ingenjörsutbildning i Jalalabad. Det är därför han är på väg mot Europa. Med sig bär han de ord hans far sade till honom kvällen före avfärden, medan de satt där och drack te på mattan i familjens vardagsrum:

”Du kommer att möta människor som tänker annorlunda, som lever på ett annat sätt än vi gör. Respektera dem och inhämta kunskap. Studera, lär dig saker. Men glöm inte var du kommer ifrån.”

Tusen år har gått sedan Manzikert. Världen är en annan. Internet har möjliggjort kontaktytor för människor i olika regioner och vi kan kommunicera över avstånd som aldrig förr. Jamal har läst om mänskliga rättigheter i skolan och på nätet, och han är anhängare av de principer som räknas upp i FN-deklarationen från 1948.

Men bergen är lika svåra att korsa till fots nu som de var för tusen år sedan. Jamal fäller upp kragen och drar ned mössan över öronen. Det knarrar under skorna när han vandrar genom snön.

Det är hög tid att vi vänder blicken mot gränsen. Den politisk-geografiska gränsen. Den som dras mellan länder, mellan stater. Den som ibland tar fysisk form som en mur. Eller ett stängsel. Eller kanske bara som ett streck på en karta. Var kommer den där gränsen ifrån? Vilken är dess ursprungliga idé? Vem uppfann den?

Den amerikanske statsvetaren Jordan Branch har ägnat hela sitt professionella liv åt att hitta svar på de frågorna. I sin doktorsavhandling från 2011, ”Mapping the sovereign state” (University of California, 2011), visar han med övertygande argument att den politisk-geografiska gränsen faktiskt inte är mer än några hundra år gammal. Och att dess idé är nära knuten till det moderna europeiska statsbygget.

När en medeltida europeisk härskare beskrev sitt land var det för det mesta i form av ett slags inventarielista, förklarar Branch, där gårdar, fästningar och lojala städer listades som stående under direkt eller indirekt kontroll. Makten strålade ut från dessa konkreta platser som skenet från ett stearinljus. Landsbygden och skogarna mellan dessa ljus var inte sällan osäkra och fientliga platser. Så såg det inte bara ut i Europa, utan i merparten av världen. Men i Europa fanns också en sorts oberoende ”öar” inom ljusskenet som inte fick beträdas: kloster, katedraler och andra av kyrkans domäner.

Kungen var ofta inte mycket mer än en galjonsfigur. Feodalherrar hade den reella politiska och ekonomiska makten eftersom de reglerade människors, varors och kapitalets rörlighet över sina stora, privata landegendomar. Kungen i Frankrike hade på 1200-talet exempelvis bara direkt kontroll (potestas) över sina egna landegendomar, och fick lita till sitt goda anseende eller sina släktband när han skulle resa utanför dem (auctoritas). Som om inte det var nog, fanns också det heliga romerska imperiets kejsare att ta hänsyn till. Han var utsedd av påven och hade egentligen bara militär kontroll över några små tyska furste­dömen, men gjorde ändå anspråk på att representera hela den kristna världen på slagfältet.

Det var detta fragmenterade Europa som ställdes mot det expanderande osmanska imperiet i slutet av 1400-talet. Det yttre militära hotet bidrog säkert till att de europeiska härskarna fick närmare kontakt med varandra och att statsskicken med tiden blev mer enhetliga. Historikern Charles Tilly nämner till exempel fredsavtalet i Buda 1503 som ett första steg mot ett europeiskt statssystem. Bland undertecknarna där fanns stadsstater som Venedig, imperier som det Osmanska riket, påvestolens företrädare och de första embryona till nationalstater, som England, Spanien och Portugal.

Att de senare skulle komma att dominera i det nya statssystemet var långtifrån självklart vid denna tid. Två revolutioner krävdes för att göra nationalstaten till den dominerande politiska enheten i Europa: en vapenteknologisk och en mental.

I början av 1500-talet fick de eldvapen vars prototyper importerats från Asien sitt stora genombrott. När kanonrören började gjutas i järn och musköterna fick tillräcklig precision och kaliber för att tränga igenom en tung rustning, gav de plötsligt en eldstyrka som var fullständigt förödande till havs, vid belägringar och på slagfältet. Krig blev snart en dyr affär, eftersom de nya vapnen krävde stora investeringar i kapital. Och antalet aktörer som hade råd att föra krig sjönk därför dramatiskt.

I första hand gynnade det kungahusen. Men inte ens monarkierna kunde finansiera fälttåg helt på egen hand. De blev tvungna att söka stöd hos privata finansiärer. Köpmän och bankirer som bara ett par hundra år tidigare setts som utbrytare i det feodala samhällssystemet – eftersom de vägrat acceptera feodalherrarnas monopol på reglering av människors, varors och kapitalets rörlighet – fick nu en central roll i skapandet av den moderna nationalstaten. Lånen som den nya borgarklassen gav till de unga staterna var utställda i kontanter och skulle återbetalas med ränta, något som stimulerade skapandet av valutor och kungahus som aktivt förespråkade en övergång till användandet av mynt. Någon säkerhet för lånen fanns sällan, men lån­givaren satte sin tro till att statens ekonomiska och militära styrka skulle fortsätta att växa.

Det är inte omöjligt att det sistnämnda hade att göra med den mentala bild av vad en stat var som växte fram vid samma tid i Europa. I slutet av 1400-talet hade en kartritarrevolution inletts, sedan den antike grekiske matematikern Klaudios Ptolemaios storverk ”Geografike hyphegesis” översatts till latin. Ptolemaios hade i sitt verk gett instruktioner för ritandet av detaljerade världskartor med longituder och latituder. Och även om ”Geografike” bevarats genom århundradena av bland annat de islamiska kalifaten innan de nådde Italiens stadsstater under medeltiden, var det så vitt vi vet inte förrän i slutet av 1400-talet som någon bestämde sig för att följa instruktionerna. De nya kartorna fick ett enormt genomslag. Såväl hög som låg fascinerades av det nya fågelperspektivet på tillvaron. I synnerhet de kartor där respektive staters territorium ritades ut med olika färg och tydliga linjära gränser blev försäljningssuccéer. De överensstämde intressant nog sällan särskilt väl med de reella politiska kartorna, som var mer komplexa och överlappande. Ändå gick de åt som smör i solsken efter tryckpressens revolution av boktillverkningen. Mellan 1472 och 1500 tillverkades 56 000 kartor. Mellan 1500 och 1600 växte antalet till flera miljoner. Den politisk-geografiska världsatlasen blev, vid sidan av Bibeln, den första stora bästsäljaren.

Utvecklingen noterades utan tvivel av Europas härskare vid den tiden. Men det skulle dröja innan den geografiska gränsen fick något ordentligt genomslag i europeisk politik. Det intrikata och överlappande systemet av adliga giftermål, feodala maktsfärer och kyrkans ideologiska inflytande gjorde det riskabelt för många monarker att göra anspråk på ett tydligt geografiskt avgränsat landområde.

Men situationen var en annan i den så kallade Nya världen. Amerika betraktades av många européer som ”terra nullis”, en tom värld vars territorium kunde styckas upp och fördelas som om det rörde sig om en simpel åker. Redan 1494 drog därför Spaniens och Portugals kungahus en lodrät linje för att dela upp den nya kontinenten mellan sig i det så kallade Tordesillasfördraget. Det slog fast att allt väster om linjen skulle tillhöra Spanien och allt öster om den Portugal. När Magellan ett kvartssekel senare korsade Atlanten visade det sig vara lättare sagt än gjort att avgöra vilken stormakt som ägde vad, men det faktum att det fanns en principöverenskommelse baserad på en geografisk gräns gjorde det ändå möjligt att förhandla fram lösningar. Gränsen visade sig för första gången kunna minska risken för krig.

De geografiska representationerna började även påverka kungarnas egna mentala kartor. I Spanien ska kung Karl V ha varit närmast besatt av att se sitt kungadöme uppritat på stora världskartor. Det är inte någon långsökt gissning att även andra monarker hade samma fritidssysselsättning. En gradvis förskjutning hade inletts från det perspektiv som såg makt som konkret inflytande över invånarna i städer och stora gårdar, till det där makt var militär kontroll över en abstrakt landyta.

Fötterna är fuktiga av svett och smältvatten som trängt in i de vita tennisskorna. Snön ligger kvar på marken här och där, men nu har de gått en bra stund genom en dalgång där det växer tät skog.

”Två tre timmar”, fnyser en av afghanerna.

Men inte så högt att någon av ”underlättarna” kan höra det. Deras vapen avskräcker effektivt. Kanske var det där med avståndet inte en ren lögn, tänker Jamal. Det hade ju tagit ett par timmar innan de kom fram till den första byn, där flickorna hade närmat sig dem med leende, nyfikna miner och frågat om de var migranter.

”Vart är ni på väg?”

Någon tid till småprat hade inte funnits. Inte till vila heller, för den delen. Smugglarna hade snart sadlat några hästar, och så var vandringen i gång igen.

I gruppen växer irritationen över den bristfälliga informationen. Den enda proviant de har fått ta med sig är små kakpaket. Och det enda som finns att dricka är smältvattnet i fjällbäckarna. Längre fram väntar branta stigningar, som stundtals skymtar fram mellan trädstammarna. Då gäller det att inte sacka efter, tänker Jamal.

För nu har de ridpiskor också.

Prisad skribent

Erik de la Reguera var tidigare Dagens Nyheters korrespondent i Latinamerika.

”Gränsbrytarna” (Norstedts) är hans andra bok. 2010 publicerades ”Kokain – drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman”, som han skrivit tillsammans med Lasse Wierup.

Erik de la Reguera till­delades 2012 års Wendelapris för reportaget ”Dödens tåg”, som publicerades i DN Världen 2011 och beskriver två mexikans­ka migranter som reser mot USA.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.