Hade detta varit Sverige hade situationen varit knepig. Tre stora partier ligger nästan jämnt efter söndagens val: Socialdemokraterna, högerpopulistiska Sannfinländarna och borgerliga Samlingspartiet. 

I en sådan situation kan en regeringsbildning bli svår, inte minst om man vill hålla populisterna ute i kylan och ogillar att kompromissa. Men Finland är inte Sverige, och här har den stränga blockpolitiken aldrig riktigt slagit rot. På nittiotalet och stora delar av 2000-talet var det kutym med så kallade regnbågsregeringar; Socialdemokraterna regerade tillsammans med borgerliga Samlingspartiet, eller tvärtom. Ibland höll Centern i rodret. Ledordet var konsensus. Man fick vara beredd att ge efter lite.
Så kom förra regeringen där Sannfinländarna togs in, men det blev inget framgångsrecept. Juha Sipilä avgick som statsminister för bara en dryg månad sedan efter en misslyckad vårdreform med inspiration från Sverige.

Socialdemokraternas Antti Rinne kan nu – och det ryktas att han redan gjort det – skicka en inbjudan till Samlingspartiets Petteri Orpo och sedan plocka med sig De gröna, som gjorde ett rekordval, och eventuellt Svenska folkpartiet. Det borde räcka för majoritet. En klassisk koalitionsregering.

Tittar man på valresultatet är det De gröna och Vänsterförbundet som var de verkligt stora vinnarna på söndagen. Båda partierna får flera nya mandat i riksdagen och De grönas Pekka Haavisto konstaterade på söndagen att det bara är i Luxemburg som man hittar ett lika populärt miljöparti (miljöpartiet Gréng fick 15 procent i Luxemburg ifjol mot De grönas 11,3 % när det här skrivs). 

Kanske kommer inte nästa regering att bildas över en natt, trots allt

Vänsterförbundets ordförande Li Andersson och Sannfinländarnas Jussi Halla-aho var kvällens stora valmagneter, vilket skvallrar om en ökad polariserig inom finsk politik, helt enligt globala trender.

Li Andersson har utmärkt sig som en stark oppositionsprofil under den senaste mandatperioden. Vänsterförbundet har prövat att sitta i samma regering som Samlingspartiet men kunde inte komma överens om socialpolitiken. Därför är det inte helt säkert att Li Andersson kan tänka sig att sätta sig ner med Samlingspartiet vid samma förhandlingsbord, i alla fall inte om Samlingspartiet vill fortsätta driva sin Sverigeinspirerade linje, med större avregleringar inom vården.

Eftersom EU-valet närmar sig är det troligt att Antti Rinne vill vänta in resultatet i slutet av maj för att se hur partierna landar. Finland blir ny EU-ordförande i juli och därför är partiernas EU-politik inte helt oviktig. Så kanske kommer inte nästa regering att bildas över en natt, trots allt.

Läs också: Framåt för S och De gröna – katastrofval för C