Det har varit smått surrealistiskt att följa regeringskrisen i Finland de senaste dygnen. Bara för 48 timmar sedan rådde diametralt olika åsikter om hur djup krisen för statsminister Antti Rinne egentligen var. Oppositionen krävde Rinnes avgång, medan regeringen – inte minst Rinne själv – verkade vilja rida ut stormen.

När Rinne till slut lämnade in sin avskedsansökan till president Sauli Niinistö på tisdagseftermiddagen hade många hunnit glömma var problemen ursprungligen uppstod. Fanns det verkligen fog för att fälla en hel regering? Finland har upplevt betydligt värre dramatik utan att statsministrar avgått. 

För några år sedan splittrades regeringspartiet Sannfinländarna för att den nya partiledaren Jussi Halla-aho ansågs för högerextrem, men då skapade de sannfinländska ministrarna bara ett nytt högerpopulistiskt parti och fortsatte som förr.

Så vad fällde egentligen Antti Rinne?

Statsministern var oförsiktig, eller kanske direkt lögnaktig, i sina uttalanden till riksdagen under den omfattande poststrejken i november. 

Rinne påstod att all viktig information inte nått minister Sirpa Paatero, som ansvarade för ägarstyrningen av Posten. Paatero hävdade att hon trodde att det nya, sämre kollektivavtalet som gällde 700 paketsorterare – det som strejken handlade om – inte skulle träda i kraft förrän i november. Posten i sin tur ansåg att man tydligt och klart berättat att övergången skedde redan i september. 

Paatero valde att avgå eftersom hon uppenbarligen varit slarvig. Men eftersom Rinne stödde hennes påståenden anser man att han medvetet tummat på sanningen för att skydda sin minister. Att medlingen ledde till att de 700 paketstrejkarna faktiskt behöll sitt kollektivavtal glömdes snabbt.

Oppositionen fick blodvittring. Det avgörande slaget kom inifrån regeringen själv – det var till slut Centerns misstroende mot Rinne som fick statsministern att dra sina slutsatser på tisdagen.

Oppositionen fick blodvittring. Det avgörande slaget kom inifrån regeringen själv – det var till slut Centerns misstroende mot Rinne som fick statsministern att dra sina slutsatser på tisdagen. Centern kan ha många motiv för att kritisera Rinne som inte handlar om postbråket, till exempel att partiets redan låga väljarstöd minskat under regeringstiden. Eller att Rinne påstås ”soloåka” – som man säger i Finland – utan att förankra sin agenda hos de centerpartistiska ministerkollegerna. Postbråket gav partiet en ursäkt att vädra sitt missnöje med statsministern.

Huruvida Antti Rinne verkligen medvetet ljugit för riksdagen är fortfarande en tolkningsfråga.

Men regeringskrisen vittnar också om hur snabbt nyhetsdygnet blivit i finländsk politik. Medierna hinner förutspå utgången innan partierna ens hållit sina krismöten. Under de senaste dygnen har man ofta haft en känsla av att hela förloppet rusat fram som ett expresståg. 

Bland manusförfattarna hittas ett kollektiv av politiker och taggade journalister. Under söndagen höll Helsingin Sanomat spänningen uppe med minut-för-minutrapporter från gathörnet utanför Socialdemokraternas möte. Höjdpunkten kom när lampan släcktes i statsministerns rum på morgonnatten.

Och apropå dramaturgi: nu räknar många med att Rinnes efterträdare blir Socialdemokraternas vice ordförande Sanna Marin, den 34-åriga trafikministern i Rinnes regering. Socialdemokraterna väntas föreslå efterträdaren under de närmaste dagarna.

Om Marin lyckas få ihop en ny regering betyder det att hon blir Finlands tredje kvinnliga statsminister, efter Mari Kiviniemi och Anneli Jäättenmäki, som båda blev kortvariga. Jäättenmäki hann sitta på posten i bara två månader år 2003 (efter en skandal som påminde lite om den som Rinne hamnat i), medan Kiviniemi satt i ett år. Sanna Marin skulle samtidigt bli Finlands yngsta statsminister någonsin.

Vem efterträdaren än blir måste den personen först lappa ihop det med Centern, som visserligen säger sig vilja fortsätta i regeringen. Om Centern ändrar sig står oppositionen redo och stampar i tamburen. Enligt mätningarna är Sannfinländarna just nu det avgjort största partiet i Finland, med upp till 23 procent av väljarstödet. Ett nyval skulle kasta om hela det politiska pusslet.