Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Världen

President Erdogan favorit i svenskstaden Kulu

02:43. Inför valet i Turkiet åker DN på valturné med Abdullah Agrali, parlamentskandidaten som värvar väljare både i Sverige och Turkiet.

DN på plats i Turkiet inför parlamentsvalsvalet. Erdogans plan är att göra sig osårbar, skriver Nathan Shachar.

○ Regeringspartiet AKP siktar på att få två tredjedelar av mandaten i Turkiets parlamentsval på söndag.

○ Erdogans plan är att upphöja sig över vanliga politiker och göra sig osårbar, skriver DN:s Nathan Shachar.

○ DN följde med när läkaren Abdullah Agrali värvar väljare i ett av AKP:s starkaste fästen.

○ ○ ○

Motorvägen löper som ett brett, grått streck genom det nästan helt platta, höglänta landskapet. Abdullah Agrali är på väg norrut mot Konya i sin minibuss, ännu en dag i valkampanjen väntar.

AKP:arnas valarbetare är uppfyllda av sin mission att ge presidenten och partiets portalfigur Recep Tayyip Erdogan ett tillräckligt högt valresultat för att författningen ska kunna skrivas om. Makten ska förskjutas från parlamentet till presidentämbetet. Erdogan ska bli en turkisk Obama eller kanske ännu hellre – en Putin.

Abdullah Agrali är inte rädd för att Erdogan ska få för mycket att säga till om.

– Förr led Turkiet av att vi hade för svaga premiärministrar. Jag tror att Erdogan och den nuvarande premiärministern Davutoglu kompenserar och balanserar varandra. Idealet är en stark president och en stark premiärminister, säger Abdullah Agrali lågmält.

Det gråsprängda håret ligger som cementerat 
i en välavvägd frisyr, den mörka kavajen och de antracitgrå byxorna förstärker intrycket av diskret elegans, den vita skjortan är som brukligt numera uppknäppt i halsen.

Abdullah Agrali förklarar fenomenet Erdogan, han säger att turkarna vet att presidenten jobbat sig upp från små förhållanden.

– Han är nära människorna, ”han är en av oss” säger de, därför är han så älskad, förklarar han.

AKP bildades 2001 och står sedan dess som en motpol till mittenpartiet CHP, grundat av republikens historiske hjälte Kemal Atatürk.

Han har gett namn åt en ideologi, kemalismen, som förespråkar en sekulär stat där religionen utövas enbart i moskéerna.

AKP vill i stället att islam ska genomsyra hela samhällslivet och Erdogan har talat om ”whiskey­pimplarna vid Bosporen” som föraktar folket ute på landet. CHP är starkt i städer som Istanbul och Izmir vid Medelhavskusten.

AKP är som starkast på landet, just staden Konya med dess omgivningar är ett av de starka fästena. Abdullah Agrali står som åtta på Konya-listan, han kan vara säker på att få en plats 
i Ankaraparlamentet.

Ute i landet märks också AKP-regeringens massiva satsningar på att bygga motorvägar, snabbjärnvägar och regionala flygplatser. På ett torg passerar vi dessutom ett mobilt sjukvårdstält där alla kan mäta blodtrycket, ta sänkan och testa sig för vissa cancersjukdomar – gratis.

– Jag tänker inte i ideologiska termer. I AKP får man något gjort och Turkiet har förändrats mycket under 2000-talet. Det går inte att jäm­föra förr och nu, säger Abdullah Agrali som förklaring till varför han för fem år sedan engagerade sig i politiken.

AKP har vunnit varje val som ägt rum de senaste 14 åren, vid det senaste parlamentsvalet 2011 fick partiet 49,9 procent av rösterna. Nu har dock valarbetarna bråda dagar, opinionssiffrorna har sjunkit till runt 40 procent, författningsändringen man vill genomföra är minst sagt i fara.

APK har de senaste åren drabbats av flera bakslag; Istanbulkravallerna i Geziparken för två år sedan, den stora korruptionsskandalen samma år som tvingade fram en regeringsombildning och den stora gruvolyckan i fjol ledde till kritik mot regeringen.

Dessutom har ”fattigpojken” Erdogan kompenserat sig rejält genom att låta bygga ett nytt omstritt presidentpalats i Ankara med runt 1 000 rum.


Foto: Roger Turesson

Kulu ligger i en sänka och staden breder ut sig på ömse sidor om landsvägen. Sverige är när­varande överallt – en park är uppkallad efter Olof Palme, på kebabrestaurangens vägg hänger ett flygfoto på Gamla stan och på Pizza Milano träffar vi kyparen Mustafa Keser som just återvänt från en sejour i Alby söder om Stockholm.

Han säger att han stödjer AKP.

– Det finns inget annat parti jag skulle kunna rösta på. Nu när jag kommit hem märker jag att mycket har förbättrats, framför allt när det gäller den sociala tryggheten och sjukvården. Abdullah Agrali är dessutom min frus farbror, så vi är släkt, säger Mustafa Keser.

Abdullah Agralis valkampanj är lika diskret som han själv, han håller inga tal utan cirkulerar runt och skakar hand med butiksinnehavare och folk han känner igen.

– Som läkare tycker jag bäst om att möta människor på tu man hand, säger han.

Vi börjar köra tillbaka söderut mot storstaden Konya igen. Den första anhalten är Tavsancali, orten där Abdullah Agrali växte upp med sina tio syskon. Familjen var välmående, fadern hade ett stort jordbruk.

Abdullah Agrali har just kommit hem från en intensiv valturné – i Stockholms förorter.

En av hans medarbetare tar upp sin telefon och visar videon när Abdullah Agrali valtalar 
i Fittja centrum.

– Mitt huvudbudskap var att uppmana folk att gå och rösta, säger 49-åringen.

Fittja kallas ibland för ”lilla Kulu”. Nu, efter snart 15 mil, närmar vi oss det verkliga Kulu, den norra utposten i den vidsträckta Konyaprovinsen.

Från Kuluområdet utvandrade tiotusentals för att pröva lyckan långt uppe i norr. Abdullah Agralis bror var en av de som lämnade hembygden för trettio år sedan, han driver numera ett företag i Handen. Själv stannade Abdullah Agrali, han utbildade sig till läkare och äger i dag två privata sjukhus.

På torget har de väntande sökt skydd för solen under taket i en liten pergola. De fyrkantiga borden fogas samman till ett långbord, från kaféet kommer män småspringande med tebrickor, ett fat med kex och den turkiska konfekten lokum cirkulerar och Abdullah Agrali skakar leende hand med så många han kan, han känner ju så gott som alla.

– Hejsan, är ni från Sverige, hälsar en storvuxen man och berättar att han som pensionär tillbringar somrarna i sin forna hemstad, annars bor han i Tumba.

Hassan, han tycker det räcker med förnamnet, lämnade Tavsancali i början av 70-talet, då fanns det inga industrier och inga jobb i bygden, och han började på Liljeholmens kabel, i dag ABB cables.

– Jag känner Abdullah sedan han var liten, så det är klart att jag ska rösta på honom. AKP är ungefär som Moderaterna i Sverige, förklarar Hassan.

Men blir inte Erdogan maktfullkomlig?

– Inte alls, det är bara propaganda, svarar Hassan.

Alla på torget är kurder, precis som Abdullah Agrali. Han blev varse sin etniska bakgrund när han började skolan som sexåring och fick stryk av läraren för att han inte pratade turkiska.

Recep Tayyip Erdogan. Foto: Amel Emric

När Erdogan för sex år sedan inledde samtal med PKK-gerillan och en process för att normalisera relationerna till kurderna fanns det inte längre något som hindrade Abdullah Agrali från att ansluta sig till AKP. Han kritiserar det pro-kurdiska HDP, han tycker att partiet är rasistiskt som gör politik av etniciteten. Med sin islamska inriktning drar AKP också till sig troende kurder som stöts bort av det sekulärt präglade HDP.


Politikern Abudullah Agrali (AKP) är på valkkampanj i staden Kulu. Foto: Roger Turesson

När böneutropen börjar rullar dock Abdullah Agralis kampanjbil vidare medan hans anhängare på torget beger sig till den närliggande moskén.

– Jag är en konservativ person, säger Abdullah Agrali som för att försäkra att han är en rätt­trogen muslim, men jag är emot att ras och religion separerar människor. Och huruvida folk ber eller inte är inte huvudsaken för mig.

Med sig från det korta mötet har Abdullah Agrali frågan om vattenbrist.

– Vi har ett program för konstbevattningen, säger han i bussen och plockar fram en fyllig broschyr, och vi har hittat en källa. Problemet är att det kostar 1,2 miljarder dollar att dra fram vattnet.

När vi kör in i nästa stad skruvar medarbetarna upp volymen och ur högtalarna på taket strömmar högljudd musik blandat med något som liknar polissirener.

Abdullah Agrali ser aningen besvärad ut, det är inte riktigt hans stil.

 

○ ○ ○

 

Istanbul. ”AKP vill att turkar ska hålla käften”

”Man måste vara AKP-anhängare för att ha en chans”, säger regeringskritikern Cengiz Aktar. Foto: Roger Turesson

Statsvetaren och kolumnisten Cengiz Aktar är en av AKP:s skarpaste kritiker. Han kallar det för ett parti byggt av klientelism och nepotism.

Detta parti säger åt turkarna att konsumera och hålla käften, säger Cengiz Aktar.

Kaktüs kafé i de bohemiska, backiga kvarteren mellan Taksimtorget och Bosporen känns långt från den heliga staden Konya.

Cengiz Aktar, professor vid ett Istanbuluniversitet och känd kolumnist, beställer en dubbel espresso och förklarar att detta med religionen inte är huvudorsaken till att det islamiska APK är så starkt just 
i Konya.

– Det har mer med geografin att göra. Konya ligger mitt i Anatolien. Centrala Turkiet, långt från kuster och gränser, har alltid varit konservativt. Tidigare dominerade det nationalistiska MHP, säger han.

Cengiz Aktar konstaterar också att pengar spelat en beaktansvärd roll. Under AKP-eran har landets infrastruktur moderniserats kraftigt. De lukrativa, offentliga jobben har inte gått till vem som helst.

– Det är nepotism och klientelism som gäller, man måste vara AKP-anhängare för att ha en chans. Dessutom ska allt gå fort, säger professorn.

Hjulen snurrar också. Tillväxten har varit hög under 2000-talet.

Cengiz Aktar varnar ändå för att Turkiet hamnat i en fälla.

– Exporten har ökat, andelen högteknologiska varor är ändå förhållandevis låg. Det satsas helt enkelt för lite på utbildning och forskning, säger regeringskritikern.

 

○ ○ ○

 

Makten. Mannen som är på väg att stiga av demokratin

Efter söndagens val planerar president Recep Tayyip Erdogan att lämna de vanliga politikernas värld och upphöja sig till halvgud – via en ny måttbeställd författning och ett uppgraderat presidentämbete där han fungerar som både statschef och regeringschef.

Erdogan deltar formellt inte i valkampanjen, som statschef väntas han hålla sig utanför politiken. Men till ingens förvåning har han ignorerat reglerna och engagerat sig helhjärtat för sitt AKP-parti. Detta speglar verkligheten: Turkiets verkliga grundlag är Erdogan själv, hans nycker, hans svartvita världsbild och hans obändiga vilja.

De flesta politiker har fullt upp med att värna om sin sits och sina portföljer. Erdogan, som regerat i 13 år, har vuxit ifrån så vardagliga mål. Att bara bestämma är för enkelt. Kursen är utstakad fram till 2024 och vägen dit kantad av storslagna bedrifter: den största flygplatsen, de bästa broarna och den djärvaste kanalen. Sedan får vi se, som han säger. Vid republikens 100-årsfest 2023 skall Turkiet, med Guds hjälp, vara en av planetens tio största ekonomier. I dag ligger landet på 18:e plats.

Framtiden är hans, tills vidare, och makten och äran. Men Erdogan nöjer sig inte med framtiden. Hans mest aktiva frontlinje är det förflutna, som också bombarderas med reformer och diktat. Det gäller att skriva om historien, så att den 
osmanska storhetstiden rehabiliteras, efter att ha förringats under nära ett sekel i den sekulära republikens skolböcker.

Men det gäller också att återupprätta det som republiken i sin sekulära frenesi vräkte överbord: traditionerna, den sanna tron, kyska kvinnor med rätt att bära huvudsjal – och mycket annat som skrämmer slag på Erdogans sekulära undersåtar. Allra mest exotisk är tanken på att återinföra det arabiska alfabetet och lära skolbarnen osmansk turkiska, ett utdött hovspåk.

Mycket av den retroaktiva ommöbleringen är redan avklarad: Darwinismen kompletteras med skapelseberättelsen i skolorna och religiösa flickor behöver inte längre, som Erdogans dotter Sümeyye, flytta utomlands för att studera. De har sedan flera år rätt att bära türban (huvudsjal) på universiteten.


Recep Tayyip Erdogan med sin dotter Sumeyye Erdogan. Foto: Daniel Garcia

Det är 17 år sedan generalerna avsatte Erdogan som Istanbuls borgmästare, kastade honom 
i fängelse och bannlyste honom från politiken. Mönstret var väl känt, islamistpartier (och kurdiska partier) i Turkiet lanserades ideligen, för att strax förbjudas och återuppstå under nya namn. När Erdogans AKP först bildade regering 2002 trodde alla kännare att de visste hur det skulle gå: AKP skulle vara spakt som ett lamm – eller också avlägsnas av det allsmäktiga 
 Nationella säkerhetsrådet, den turkiska politikens övervakare sedan militärkuppen 1960.

Ett decennium senare låg hela det mäktiga sekulära etablissemanget i spillror vid Erdogans fötter, krossat, förnedrat – och inlåst, efter massrättegångar mot militärledningen och alla som tordes försvara den. De fällande domarna byggde på falskt bevismaterial, det har nu också Erdogan erkänt, men de gjorde susen.

Turkiet har återigen en självhärlig, intolerant härskarklass, som trakasserar journalister, tar över nyhetsmedier, klår upp demonstranter, regerar över domstolar och riggar budgivningar. Men nu är det gårdagens offer som håller i piskan. Alla statens tillgångar är legitima tillhyggen mot terrorister och förrädare – Erdogans beteckningar på kritiker och opponenter. När skattemyndigheten släpps lös mot ett privat 
nyhetsmedium, som inte kan betala, dyker där strax upp affärsmän med pengar på sig och köper upp det. Vem köper upp medier i ett land där medierna hanteras så bryskt? Svar: De som blivit lovade statlig annonsering i utbyte mot finkänslig rapportering.

Förr om åren, om du såg en person med en stor bil och en kulört sidenslips, kunde du tryggt anta att där åker en sekulär kemalist med nära band till den protektionistiska staten. I dag är det inte så säkert. Det vimlar av fromma miljo­närer, och det är en god nyhet. Islamismen, 
i Turkiet och i hela den muslimska världen, är kapitalistisk. På en av de största relieferna i Istanbuls blå moské löper en arabesk med budskapet: ”al-Kasab Habib Allah” (Försörjaren-köpmannen är Guds älskling). Många av de tusentals nya småföretagare i Anatoliens inre som driver på Turkiets tillväxt var chanslösa under det gamla systemet, där inga tillfällen gavs utan politiska kontakter.

AKP har skött ekonomin klokt, och det beror 
i hög grad på att Erdogan inte intresserat sig för den. Så snart han riktar sin visdom åt det hållet dyker Istanbulbörsen. Turkiet expanderar och diversifierar, men presidentens ekonomiska världsbild förblir lika torftig. Hushållning, 
i Erdo­gans ögon, är att värna den turkiska ekonomin mot räntelobbyn, ett främmande vidunder som ibland bär flygbolaget Lufthansas mask, ibland judarnas, USA:s, nyhetsbyrån Reuters eller EU:s. Men nyligen, då Erdogan anklagade den turkiska ekonomins seriöse huvudperson, partikollegan Ali Babacan, för att gå i räntelobbyns ledband, gick en ilning av obehag genom näringslivet.

Många i Erdogans närhet, som Babacan, är 
rationella personer utan några spår av muslimsk fanatism. Men de får aldrig glömma att Ledaren alltid har rätt. Detta leder ibland till komik på hög nivå, som i våras, då Erdogan vaknade en morgon och förkunnade att det var muslimer, inte spanjorer, som upptäckte Amerika, och att det redan fanns en moské på Kuba då Columbus passerade ön.

Jag var i Madrid vid tidpunkten och en bekant på spanska UD berättade om förstämningen där. Skulle Spanien svara på detta, med risk för att göra sig löjligt, eller svälja förtreten? Erdogan höjde insatsen då han vände sig till president Raúl Castro i Havanna och erbjöd sig att bygga upp den gamla moskén på nytt; ett anbud de 
kubanska ateisterna nu tar ställning till.

Vem är då denne Erdogan, med sin korta stubin, sina grundmurade antipatier och sitt gränslösa självförtroende? Hur har en så impulsiv person klivit rätt i de politiska minfält där han gjort karriär? Andra slås till marken då de går lös på väderkvarnar, men han går stärkt ur sina kontroverser med allt och alla.

Svaret är nog tämligen enkelt. Erdogan är precis lika morsk som han ser ut och han är den han verkar vara: en orädd grabb från fattigkvarteret Kasimpasa i Istanbul. Han grundlade sin rättframma människosyn som pojke. Han har sålt läskedrycker på gatan utan tillstånd och han har spelat fotboll på hög nivå och lärt sig att både ge och ta stryk utan att klaga. Fotboll är fortfarande en passion, men Erdogan, som alla fromma muslimer, vämjes över tatueringarna. I somras tog han en av mästarlaget Galatasarays spelare, 18-årige Berk Yildiz, i upptuktelse:

”Låt inte lura dig av utlänningar, det där är farligt, hur kan du skada din egen kropp?”

Landslagstränaren Fatih Terim, som stod bredvid, fick order att motarbeta tatueringar, och den ångerfulle Yildiz lovade att genast ta bort sina. Större personligheter än han har kapitulerat för Erdogans pistolblick.

Psykologiskt sett är Erdogan ingen gåta. Men tror han verkligen att det fanns moskéer på Kuba 1492, att Israel arrangerar demonstrationer 
i Istanbul, att USA infiltrerat åklagarämbetet, att alkoholister kan äta druvor i stället, att det är farligt att jämställa kvinnor och män ...?

Ja, det gör han, och det går inte att sätta sig in i hans världsbild utan att förstå hur den kom till. För att förstå Erdogan måste man inse att det 
löper en avgrund mellan turkisk islamism 
 å ena sidan, och iransk/arabisk islamism å andra 
sidan. För Islamiska staten, Hamas, al-Qaida och även för fredliga salafister är nationalism en dödssynd. När ayatollah Khomeini återvände till Iran efter sin exil frågade någon hur det kändes att åter trampa persisk mark. Hans svar är 
 berömt: Ingenting.

Sådant är obegripligt för en turkisk muslim. Alla turkar, muslimer ofta mer än andra, är hängivna nationalister. Den islamist som först lyckades få in en fot i turkisk politik under kemalismens långa monopol (1923–2002) var Erdogans lärare och mentor Necmettin Erbakan. Alla de partier som Erbakan grundade – och som myndigheterna prompt förbjöd – gick tillbaka på det upprop som Erbakan författade i slutet av 1960-talet, Milli Görüs, den nationella visionen. Manifestet var ämnat som ett alternativ till 
kemalismen, och som medicin mot Västerlandets inflytande över turkiskt nationalmedvetande.

Erbakan var en hängiven patriot, och en 
extrem tänkare. I snart sagt varje bisarrt utfall från Erdogans sida hörs ekot av lärofaderns resonemang om hur katoliker och judar och amerikans­ka plutokrater förvänt synen på turkarna och fått dem att vända ryggen åt sitt arv. Men Erbakan skilde sig från många av vår tids islamister med sådana åsikter: Förändringar skulle ske via systemet hur orättfärdigt det än var, aldrig med våld.

Erbakans framgångar på 1990-talet var obekväma för etablissemanget, för de visade med pinsam tydlighet att kemalismen misslyckats: Statsgrundaren Atatürks reformer hade inte sekulariserat folket, utan framför allt kuststädernas medelklass. Efter Erbakans valframgång 1995 kunde generalerna inte hindra honom från att bilda regering 1996. Men efter bara ett år tvingade samma generaler honom att avgå.

Den oblodiga kuppen mot Erbakan 1997, jämte kampanjen som började samma år för att avsätta hans skyddsling Erdogan, Istanbuls borgmästare, skulle stå antiislamisterna dyrt. Alla möjliga turkar, många av dem ickeislamistiska demokrater, var nu beredda att göra vad som helst för att bli av med förmyndarna i Nationella säkerhetsrådet.

När Erdogan, och flera andra av Erbakans adepter bröt sig ut och grundade ett eget parti 2001, så var det framför allt EU-frågan som låg bakom. Erbakan såg EU som en antiturkisk komplott, medan de yngre islamisterna såg EU som en möjlighet att slingra sig ur generalernas grepp. Så gick det ju också: Efter sitt succéval 2002, då AKP gick från ingenstans till absolut majoritet, var EU partiets viktigaste allierade under de svåra åren fram till 2007, då de gamla krafterna gjorde sitt sista försök att underminera AKP:s styre.


Turkiska presidentpalatset i Ankara. Foto: Umit Bektas

Turkiets i Erdogans händer är stabilt, i en mening: Regimen är ohotad. Men samtidigt är livet under Erdogan en emotionell berg- och dalbana, med ständiga kriser, diplomatiska incidenter och skandaler producerade på högsta ort. Nästan alla dessa tillbud är onödiga och går ut över Turkiets rykte. AKP, som i osmanernas efterföljd och enligt Necmettin Erbakans föreskrifter skulle återförena turkarna med deras arabiska och muslimska bröder, har i dag inga allierade i regionen. Erdogan har ödelagt relationerna med Barack Obama, som förolämpades svårt av anklagelserna om ett amerikanskt kuppförsök 
i december 2013. Från att ha varit EU:s gull­gosse fram till 2012, är han nu dess huvudvärk. Förföljelserna av journalister och den politiska styrningen av rättssystemet har – fast EU inte säger det rent ut – spolierat alla möjligheter till turkiskt medlemskap.

Men Erdogan och hans AKP tycks ha abonnemang på turkiska valsegrar, och så länge Turkiet ligger där det ligger i korsvägen mellan all världens ödesfrågor kan Nato inte göra sig till ovän med det. Erdogan har inte längre några rivaler på marknivå. Den enda risk han löper är att flyga för högt och bränna sig på solen; att han i sin alltmer ohämmade maktutövning tar miste och alienerar sin gudomligt toleranta väljarkår.

Inget talar dock för det: Varken de skakande uppgifterna om skumrask på högsta nivå – också inne i familjen Erdogan – eller det fantastiska nya presidentpalatset med dess cirka 1 000 rum, har naggat hans popularitet i kanten. Hittills är det hans belackare som har skällt honom för sultan. Men man kan numera höra hans egna beundrare använda termen utan någon ironi – kanske ett varsel om fortsättningen.

I ett ryktbart citat liknade Erdogan demokratin vid ett tåg. Söndagens val ser ut som den station han väntat på. Går valet hans väg är det fara värt att Erdogan, och Turkiet med honom, nu gör sig beredd att stiga av tåget.

Mindre bilder i text: Roger Turesson, Stuart Price och All Over Press

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.