Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Världen

Putins vågspel ökar risken för mer kaos i världspolitiken

00:51. Ett krigsflygplan störtar på gränsen mellan Turkiet och Syrien.

Många varnade för allvarliga konsekvenser av det vågspel som Vladimir Putin gav sig in på när han beordrade ryskt stridsflyg att ge sig in i kriget i Syrien. Nu har just detta farliga scenario spelats upp, med risk för ännu mer kaos i världspolitiken.

Det var med exceptionellt hårda ord som den ryske presidenten Vladimir Putin med tillbakahållen ilska fördömde det turkiska stridsflygets nedskjutning av det ryska Su-24-planet vid den syrisk-turkiska gränsen. Putin talade om ”ett hugg i ryggen från terroristernas medbrottslingar”.

Att stämpla ett grannland som en kumpan till terrorister är i sig illavarslande. Det betyder inte att det leder till en direkt militär konfrontation mellan Turkiet, med de långtgående följder det skulle kunna få. Turkiet har ju den västliga försvarspakten Nato i ryggen, och mot det står det kärnvapen­bestyckade Ryssland.

För Natos del finns inget alternativ till att backa upp Turkiet i denna fråga. Men USA, som anger tonen i Nato, har inget intresse av att konfrontera Ryssland mer än så.

Rimligen kommer Putin och hans turkiske kollega Recep Tayyip Erdogan kunna hantera det som inträffat utan en upptrappning, och att de två ländernas militärflyg ska etablera bättre kontakter – analogt med vad Moskva och Washington tidigare har kommit överens om för att hålla sig informerade om varandras flygoperationer i Syrien.

Problemet är att Turkiet har som mål att upprätta en ”no fly-zone” söder om den turkisk-syriska gränsen. Just det kan ha varit Moskvas anledning till att fortsätta flyga intill Turkiets sydgräns. Putin medgav på tisdagen att det ryska Su-24-planet befunnit sig enbart 1 kilometer från gränsen. Det kan ha varit Turkiets skäl till att på ett drastiskt sätt markera att det ryska flygvapnet ska hålla sig undan gränszonen.

Det som har hänt är illa nog och bådar inte gott för den politiska lösning av konflikten i Syrien som de viktigaste externa aktörerna – Ryssland, USA, Frankrike, Iran och Saudiarabien – har markerat ökat intresse för under de senaste veckorna.

Särskilt efter nedskjutningen av det ryska passagerarplanet över egyptiska Sinai och ­Islamiska statens terrordåd i Paris har Moskva – som efter interventionen i Ukraina och annekteringen av Krim varit delvis utstött ur den internationella gemenskapen – pressat på för en diplomatisk och politisk öppning med väst. I rysk tv visades piloter som målade orden ”för Paris” på ryska bomber som skulle fällas över Syrien.

Putin har uttryckt en förhoppning om en ”stor koalition” mot terrorn, i stil med Andra världskrigets stora allians mellan Sovjet och väst mot Nazityskland. En baktanke var att den skulle skjuta Ukrainafrågan i bakgrunden. Då skulle det internationella trycket mot Moskva lätta, och EU:s och USA:s sanktioner mot Ryssland kunde i förlängningen mjukas upp.

Putin beordrade också i förra veckan de ryska styrkorna att behandla Frankrike som en allierad, och bjöd in sin franske kollega François Hollande till Moskva (han kommer dit på torsdag). Efter Parisdåden rapporterades också att ryskt stridsflyg i högre grad bombar IS-mål, till skillnad från tidigare, då man i stor utsträckning bombade oppositionella rebeller.

Ett avgörande skäl till att Ryssland gick in med egen militär i ­Syrien var dock ett annat: att stödja sin bundsförvant Bashar al-Assad, vars styrkor såg ut att vara på väg att förlora striden mot IS och andra väpnade oppositionsgrupper. Samtidigt ville Moskva slå ut så många som möjligt av de tusentals ryska jihadister – främst från norra Kaukasus – som har anslutit sig till IS, innan de återvänder till Ryssland med nyförvärvade färdigheter i utövande av terror.

Vad händelsen avslöjar med all tydlighet är att världssamfundet och de tunga aktörerna saknar en gemensam strategi för att hantera Syrienkonflikten och hotet från IS.

Alla har sina egna öppna och dolda agendor, och alla har olika syn på vem som är vän och fiende.

Ryssland har inledningsvis bedrivit något av ett låtsaskrig mot IS, och främst riktat flygattackerna mot de väststödda ”moderata” rebellgrupperna som bekämpar såväl IS som al-Assad.

Turkiet har under förebärande av att kriga mot ”terrorismen” främst bombat kurdiska förband i såväl Turkiet, Syrien som i norra Irak – de styrkor som anses vara de mest effektiva i striderna mot IS.

Saudiarabien och andra sunni­arabiska stater har direkt och indirekt finansierat IS.

USA, som betraktar den saudiska despotin som en nära allierad, har för sin del varit helt tyst i frågan om Riyadhs stöd till jihadisterna.

Frågan är närmast vad nedskjutningen får för följder för fortsättningen. Det är fara värt att den försiktiga diplomatiska upptiningen får ett abrupt stopp, särskilt mellan två av de mest centrala parterna i konflikten – Ryssland och Turkiet.

Den ryske utrikesministern Sergej Lavrov har ställt in ett planerat besök i Istanbul på onsdagen, och ryska utrikesministeriet avråder nu ryssar från att resa på semester till Turkiet.

Den franske presidenten Hollande lär nu inte få en enklare uppgift på sin rundresa för att få ihop en koalition mellan Washington och Moskva mot IS-terrorn.

Men när känslorna har lagt sig kan måhända de olika aktörerna åtminstone komma på talefot igen. Hur de olika intressena, särskilt de olika uppfattningarna om al-Assads framtid, ska kunna jämkas ihop är en annan fråga.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.