Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Världen

Rashets mot afrikanska flyktingar i Israel

En våg av rasistiskt våld drabbar afrikanska flyktingar i Israel. Misshandel, vandaliserade butiker och hem som bränts mitt i natten när människor sover rapporteras från Jerusalem och Tel Aviv. Nu har regeringen bestämt att alla nyanlända afrikaner ska stängas inne i förläggningar och inte tillåtas arbeta.

Morgonen efter branden är gathörnet utanför afrikanernas hyreshus ett böljande hav av känslor. Grannar, nyfikna och medborgarrättsaktivister fäktar med händerna och luften är full av stora ord. De svarta hyresgästerna själva, chockade och sotiga efter nattens mordförsök, passerar in och ut med sina förkolnade ägodelar, utan att delta i debatterna om deras närvaro i landet.

Det hände intill det ultraortodoxa judiska kvarteret Mea Shearim. Det är inte precis något tolerant stråk, men hur det nu gått till så har den afrikanska minoriteten vuxit stadigt, utan någon större dramatik. Eritreanerna och sudaneserna i Jerusalem är bara ett par hundra – inget mot Tel Aviv, vars sydliga delar har minst sextio tusen afrikanska migranter.

I natt hörde Hamara, 23 år från Sydsudan, oväsen. När han stack huvudet ur sitt rum sveptes han in i ett rökmoln och hann nätt och jämt ropa ”Elden är lös!”. De flesta av de drygt femtio hyresgästerna klarade sig undan via balkonger och hustak, men några släpades ut av brandmän i sista stund.

Unga israeliska aktivister är i färd med att måla om den röksvärtade trappuppgången. Någon har donerat färg för ändamålet, men färgen är rosa och effekten blir en smula ironisk. Huset ägs av en hyreshaj som spjälkat upp lägenheterna i minimala enheter. Varje sådant råttbo hyrs ut till syndiga priser, upp till 4 000 kronor i månaden, en summa migranterna bara kan skrapa ihop genom att packa sig som sardiner.

I ett rum på övre våningen sover Simrawit, 3, ut efter nattens strapatser. Hennes mor är ute på städjobb och hennes far med ögonen rödsprängda av bekymmer och sömnlöshet, berättar om familjens odyssé. Femtusen dollar betalade han människosmugglarna i Sinai för att föras över gränsen; lika mycket till är han skyldig för familjen. Beduinerna i Sinai har släktingar i Israel som ser till att skulden betalas av punktligt.

– Var det värt det, för det här?

– Det är värt allt att slippa Eritrea.

Alla eritreaner vi råkar är kristna, men de slår ifrån sig religiösa förklaringar till flykten. Det är kriget och tvångsvärvningarna de vill bort från, inte islam. Israel har goda relationer till Eritreas skräckregim.

Vår värd, som vill förbli anonym, kan nästan ingen hebreiska. Men arabiska har han lärt sig under månaderna i Egypten. När hans mobiltelefon ringer är det en arabisk byggubbe som erbjuder ett påhugg. När någon är redo att jobba till lägre timlön än palestinier är det ett tecken på förtvivlan.

Ute på gatan rasar diskussionen. En rödhårig ortodox ung man ilsknar till när han får se journalister:

– Varför kan inte afrikanerna bo hos er om ni tycker så mycket om dem? Varför måste de bo hos oss? Varför bor det inga på Shenkingatan (vänsterorienterade bohemers och konstnärers tillhåll i Tel Aviv)?

En religiös juvelerare som har sin butik i det antända husets bottenvåning berättar att afrikanerna haft en lönnkrog, att de satt på hög musik på sabbatskvällen och stört bönerna i synagogan mitt emot:

– Men de har stängt krogen. De flesta av dem är bra människor, med familjer. Det är bara ungkarlarna som inte går och lägger sig om nätterna.

Den rödhåriges ilska vänds mot juveleraren:

– Vad nu då, tar du dem i försvar? De slog ju sönder ditt skyltfönster!

– Jo, men man får inte döma alla efter en, står det skrivet.

För två år sedan besökte jag Tikvaparken i södra Tel Aviv, efter fem års bortovaro – och gjorde stora ögon. Dess sedvanliga persongalleri, orientaliska ungdomar och mormödrar med barnvagnar, var utbytt. I parken pågick en serie afrikanska fotbollsmatcher med många hundra entusiastiska deltagare.

Tel Avivs fattiga, orientaliska kvarter förändrades i grunden inom loppet av ett par år. Varje natt passerade nya migranter den vidöppna gränsen. Eftersom invandringen inte alstrade våld och bråk brydde sig politikerna inte om saken. Men bitterheten sjöd bland kvarterens ursprungliga invånare. När husägarna gjorde snabba pengar på att hyra ut lägenheterna rumsvis sköt hyrorna i höjden – och husvärdena rasade.

I många år har inrikesminister Eli Yishai, från det religiösa extremistpartiet Shass, försökt piska upp rasistiska stämningar mot afrikanerna. Men det har gått trögt. När han sade: ”Många israeliska kvinnor blir våldtagna av sudaneser, men de berättar inget för de är rädda att folk skall tro att de har aids!” – så blev han skämttecknarnas och ståuppkomikernas favorit, men afrikanerna blev ingen het fråga.

Inte förrän i våras. En påsknatt våldtog tre eritreaner en sextonårig flicka i ett parkeringsgarage i Tel Aviv, och tvingade hennes pojkvän att titta på. Uppviglarna hade fått vad de drömt om. Flera migrantbostäder antändes och cyniska politiker som dittills ignorerat problemet började utmåla afrikanerna som en akut fara.

I ett försök att kyla av stämningen släppte polisen statistik som visade att afrikanerna begick färre våldsbrott än israelerna, men illviljan mot främlingarna stiger, och afrikanska diplomater har klagat hos UD att deras hustrur blir bemötta som om de vore misstänkta infiltratörer när de går och handlar.

Häromdagen angreps sudaneser för första gången i en arabisk by, dit de kommit för att jobba för löner under det gängse dagsarvodet för byggnadsarbetare.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.