Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Världen

Rex Tillerson var en udda fågel i Trumpadministrationen

00:57. USA:s president Donald Trump sparkar utrikesminister Rex Tillerson. Samarbetet mellan Trump och Tillerson har gnisslat då de två uttryckt olika uppfattning i flera tunga frågor.

Gång efter annan förödmjukades Rex Tillerson av president Donald Trump, ända fram till sitt avsked.

Som utrikesminister hörde Texasmiljardären till de mer återhållande krafterna i Trumps administration. Hur stort hans utrikespolitiska engagemang verkligen var är inte lika klart.

Rex Tillerson ville inte ens ha jobbet som utrikesminister, men övertalades av sin hustru. Han hade aldrig träffat Donald Trump innan de båda möttes i december 2016, några veckor efter presidentvalet.

Han var långt ifrån Trumps förstahandsval som utrikesminister. Efter valsegern träffade Trump under flera veckor personer som var sugna på positionen, som den öppet Trumpkritiska Mitt Romney, den kontroversielle Rudy Guiliani, och den pensionerade generalen och tidigare CIA-chefen David Petraeus.

Men när Trump slutligen träffade Rex Tillerson, på rekommendation av två tidigare Bushministrar, ska kemin ha funkat.

I likhet med den nyvalde presidenten hade Tillerson en helt annan bakgrund än den politiska.

Född och uppvuxen i Texas och döpt efter två Hollywoodskådisar, engagerade han sig i scouterna (han blev så småningom nationell ordförande för pojkscouterna) och var slagverkare i flera skolorkestrar. Efter att ha läst till ingenjör vid universitetet i Austin började han arbeta för oljebolaget Exxon 1975, 23 år gammal. Där blev han kvar, och klättrade hela vägen till vd-stolen, där han hade suttit i tio år när han fick ett överraskande samtal från Trump Tower. Tillerson röstade förvisso republikanskt och hade skänkt pengar till republikanska kampanjer tidigare, men hade inte gett några pengar till Trump.

Utrikespolitiken var ny för honom, men Exxon hade burit med sig erfarenheter av multinationella förhandlingar på hög nivå som sågs som en merit. Tidigt i fokus hamnade banden till Ryssland: Rex Tillerson hade haft med president Vladimir Putin att göra under åratal, och fått en vänskapsorden från Moskva.

När de väl började jobba ihop var relationerna mellan Tillerson och Trump inte lika friktionsfria. Tillerson kan beskrivas som en mindre extrem person än Trump, och hade mer gemensamt med till exempel försvarsminister Jim Mattis. 

Meningsskiljaktigheterna blev allt fler: Tillerson ville bevara kärnenergiavtalet med Iran, han ville inte att USA skulle lämna Parisavtalet, han var mer frihandelsvänlig – och hade en helt annan syn på hur de just nu akut aktuella förhandlingarna med Nordkorea skulle föras.

Därutöver var Tillerson rak i sin kritik av Ryssland, och sa bara några timmar innan han kickades att Ryssland var uppenbart inblandat i förgiftningen av en spion i Salisbury.

Björn af Kleen: Utrikesministern har gett ett trött och uppgivet intryck 

Men i USA kritiserades Rex Tillerson samtidigt för att vara osynlig och för att sakna en egen utrikespolitisk linje. Ointresset, eller likgiltigheten, inför USA:s roll i världen eller diplomatins roll, var frustrerande inte minst för de många karriärdiplomaterna och utrikespolitiska tjänstemän på State department, utrikesdepartementet. Genom att ta jobbet hade Tillerson också accepterat att genomföra enorma sparkrav, och omorganisationen verkade ibland drivas med större intresse än själva utrikespolitiken.

Rex Tillerson höll få presskonferenser och gav nästan inga intervjuer (det var under en av de första som han berättade att han varit tveksam till jobberbjudandet). Möjligen var det också av självbevarelsedrift: de gånger som Tillerson uttryckte sig blev han ofta direkt och offentligt motsagd av Trump, och han framstod ofta som isolerad.

Samtidigt verkade Tillerson inte vara skraj heller för att uttrycka kritik mot en president som är känd för sin långsinthet. Kanske insåg han det inte då, men när han under ett möte i Pentagon förra sommaren kallade Trump för ”moron”, ungefär ”idiot”, blev det en vändpunkt. Han förnekade aldrig uttrycket. 

Spekulationerna om Tillersons avgång eller avsked gick i vågor under månader. Själv upprepade han att han ville stanna, ibland till omgivningens förundran. Varför, frågade sig även säkerhetspolitiska bedömare, stannade denne 65-årige man kvar och lät sig förnedras av sin chef, i synnerhet som han inte ens tycktes drivas av en stark ideologisk övertygelse eller utrikespolitisk passion? Bara en kort stund innan han fick silkessnöret uttryckte Tillerson sin avsikt att fortsätta – tills han fick sparken i ett tweet.

Tillersons avsked får sannolikt högst märkbara följder för det amerikanska utrikesdepartementet och för USA:s diplomati – efterträdaren Mike Pompeo har en syn på viktiga frågor som ligger betydligt närmare Donald Trumps.

Om Tillerson själv kommer att sakna sitt jobb eller drar en lättnadens suck vet vi inte än.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.