Rättegången är politisk känslig, inte minst därför att det misslyckade kuppförsöket – som skedde strax före ett parlamentsval och ett beslut om medlemskap i den USA-ledda försvarsalliansen – var fullt av ryska fingeravtryck.

Myndigheterna i huvudstaden Podgorica hävdade att kuppen var ett försök av serbiska högernationalister att med ryskt stöd hindra Montenegro från att gå med i Nato, genom ett mord på premiärminister Milo Djukanovic, landets mångårige starke man.

Meningen ska ha varit att likvidera Djukanovic, sätta in de proryska oppositionspartierna i regeringen och därmed stoppa Natoanslutningen. Det misslyckades. Djukanovic vann valet och drygt ett halvår efter kuppförsöket – i juni 2017 - blev Montenegro den 29:e medlemmen i försvarsalliansen. 

Att Ryssland hade ett strategiskt intresse av att stoppa Montenegros drift västerut, mot Nato och EU, var ingen hemlighet. Moskva hade länge lobbat för att få använda Montenegros hamnar för tankning och reparationer av militära fartyg, som bland annat används i operationer i Syrien. I den lilla Balkanstaten hade Moskva en sista möjlighet att skaffa sig ett maritimt fotfäste i Adriatiska havet, men den chansen försvann nu definitivt. 

Två av kuppens misstänkta organisatörer, Eduard Sjisjmakov och Vladimir Popov, är officiellt identifierade som officerare i GRU, den ryska militära underrättelsetjänsten. Efter kuppförsöket lyckades de fly landet, först till Serbien, och sedan vidare till Ryssland, och har därför åtalats i sin frånvaro. Båda de ryska agenterna var tidigare stationerade i Warszawa; Sjisjmakov som biträdande försvarsattaché, och han utvisades från Polen 2014 efter att ha anklagats för spionage.

En annan rysk koppling var att det visade sig att flera av de 20-tal kuppmisstänkta serberna och montenegrinerna som arresterades tidigare hade slagits på de ryska separatisternas sida i kriget i östra Ukraina. Två av de misstänkta, de oppositionella proryska politikerna Andrija Mandic och Milan Knezevic, fråntogs sin parlamentariska immunitet.

Sommaren 2018 hävdade utredarna i Podgorica att betydligt fler var inblandade i konspirationen: Omkring 50 ryska GRU-agenter ska ha tagit sig in till Montenegro från Serbien under natten till den planerade kuppdagen.

Enligt åklagaren planerade kuppmakarna att klä ut sig i polisuniformer, storma parlamentsbyggnaden i Podgorica och därefter skjuta premiärministern. 

Moskva dementerade bestämt påståendena om rysk inblandning i kuppförsöket. Enligt Vladimir Putins talesman Dmitrij Peskov var anklagelserna ogrundade och absurda:

– Vi blandar oss inte in i andra länders inre angelägenheter, inklusive Montenegro.

Det uteslöt inte bestämda ryska avståndstaganden från Montenegros planer på medlemskap i Nato. Det ryska utrikesministeriet förklarade att den stod ”i motsats till landets grundläggande intressen och skadar stabiliteten på Balkan och Europa som helhet”. 

Rysslands dåvarande vice premiärminister Dmitrij Rogozin varnade för att den före detta jugoslaviska delrepubliken skulle ”ångra sig” om den gick med i försvarsalliansen. 

Sergej Lavrov, den ryske utrikesministern, betecknade Natoanslutningen som ”ett renodlat geopolitiskt projekt som påtvingades landet, i ett russofobiskt känsloläge”:

– Situationen i Ukraina användes som en förevändning för att konsolidera Nato, sedan man än en gång spekulerat i ett ryskt hot, så man kunde genomföra en hittills icke skådad uppbyggnad av alliansens militära och tekniska närvaro vid Ryssland gränser.

Även från oppositionens sida avvisades kuppanklagelserna som ett rent påhitt. De kallade den påstådda komplotten för en ”falsk flagg”-operation från myndigheternas sida, där syftet var att öka stödet för Milo Djukanovic socialistparti.

Djukanovic har sedan lång tid utsatts för kritik för den utbredda korruptionen, och denna vår har stora regeringsfientliga demonstrationer förekommit i Podgorica. Enligt oppositionen har Djukanovic, en ex-kommunist som har dominerat Montenegros politik i 30 år och som valdes till president i april 2018, använt sin maktställning för att berika sig själv.