Så exploderade Islamiska staten i Europas ansikte

I juni förra året invaderade Islamiska staten Mosul, Iraks näst största stad. Under det dryga år som gått sedan dess har IS varit nyhetsstoff så gott som varje dag. Det har handlat om avrättade journalister i orange fångdräkter, om tortyr och sexslaveri, om återvändande IS-krigare, om flyktingar som lämnar sina hem i panik undan terrorn, om brända kyrkor. USA:s president Barack Obama har skickat militär till både Irak och Syrien för att stoppa IS framryckning, och Ryssland flygbombar terrorsektens ställningar.

Det känns som om Islamiska staten plötsligt exploderade i västvärldens ansikte. Men i själva verket har rörelsen en förhistoria som sträcker sig mer än ett decennium tillbaka, mestadels gömd i utrikessidornas notisspalter under lakoniskt fasansfulla rubriker: ”86 döda i självmordsdåd i Bagdad”. ”Attack mot shiitisk moské i Samarra”.

En lämplig startpunkt för berättelsen om IS är den 20 augusti 2003, en stekhet sensommardag i Stockholmsområdet. Fotograf Jonas Lindkvist och jag hade skickats till ett konferenshotell vid Arlanda flygplats för att bevaka en hastigt inkallad presskonferens med FN:s dåvarande generalsekreterare Kofi Annan.

Dagen innan hade FN-kontoret i Iraks huvudstad Bagdad utsatts för ett omfattande sprängattentat där 24 människor dödats. Bland dödsoffren fanns den 55-årige brasilianske FN-diplomaten Sergio Vieira de Mello, nära vän till Kofi Annan och ofta nämnd som hans efterträdare.

När dådet blev känt avbröt Annan semesterfirandet med sin svenska hustru i Blekinges skärgård. På Arlanda väntade ett specialchartrat plan till New York där FN:s säkerhetsråd skulle hålla krismöte.

Sällan har jag sett en offentlig person så chockad och betryckt som Kofi Annan. Askgrå i ansiktet och med darrande röst tog han till orda:

– FN kommer inte att låta sig skrämmas eller provoceras av detta brutala och meningslösa dåd.

Vad varken FN-chefen eller någon annan visste vid denna tidpunkt var att det blodiga sprängattentatet planerats av Abu Musab al-Zarqawi, mannen som i dag beskrivs som terrororganisationen Islamiska statens (IS) andlige fader. Bilbomben som raserade FN-högkvarteret i Bagdad var i själva verket den blodiga ouvertyren till en rad sprängattentat och kidnappningar riktade mot västerlänningar och shiamuslimer i Irak. De första stegen i etablerandet av Islamiska statens ”kalifat” på betydande delar av Iraks och Syriens territorium.

Det var raka motsatsen till vad FN och västmakterna hoppas på för Irak, vars nutidshistoria är full av våld och umbäranden. Irak utkämpade åtta års krig mot Iran (1980–1988) och utsattes 1991 för den USA-ledda ”operation Ökenstorm”, en reaktion på Iraks invasion av Kuwait.

USA-aktionen följdes av kännbara handelssanktioner mot regimen som drabbade det irakiska folket hårt. I mars 2003 inleddes ytterligare en invasion med omfattande militära insatser av USA, där målet var att oskadliggöra den irakiske diktatorn Saddam Husseins massförstörelsevapen.

Några sådana vapen hittades aldrig. Det hindrade inte USA:s dåvarande president George W Bush att den 1 maj 2003 under en banderoll med texten ”mission accomplished” (”uppdraget slutfört”) hålla segertal på däcket till ett hangarfartyg som återvänt från Persiska viken. Saddam Hussein var störtad. Nu skulle demokrati och välstånd skapas, med hjälp av FN.

Men den fredliga uppbyggnaden kom aldrig riktigt i gång. I stället blev Irak en tummelplats för män som al-Zarqawi.

Abu Musab al-Zarqawi föddes 1966 i en familj av beduinsläkt i Jordanien. Tidigt faderlös blev han något av en värsting som söp och slogs och även avtjänade ett kortare fängelsestraff för våldtäkt. Omvändelsen kom när al-Zarqawi 1989 for till Afghanistan. Hans födelsestad Zarqa (varifrån han tog ”krigarnamnet” al-Zarqawi) är Jordaniens starkaste fäste för islamister. Likt många andra unga män från Zarqa lockades al-Zarqawi av den islamistiska gerillan Mujahedins motstånd mot Sovjetunionens krigsmakt, som i tio år ockuperat Afghanistan.

I Afghanistan fick gatukämpen al-Zarqawi möta djupt troende och samtidigt militanta muslimer, bland dem den saudiske rikemanssonen Usama bin Ladin som då ännu inte hade grundat al-Qaida.

Abu Musab al-Zarqawi återvände till Jordanien fast besluten att föra det heliga kriget, jihad, vidare på hemmaplan. I stället dömdes al-Zarqawi 1994 till femton års fängelse för medlemskap i en förbjuden organisation och olaga vapeninnehav. När al-Zarqawi frigavs inom ramen för en allmän amnesti 1999 tog han sig åter till Afghanistan och tog del i uppbyggnaden av islamistiska terrorceller.

År 2003 begav han sig till Irak där han grundade grupperingen Tawhid al-Jihad, med samma inriktning mot extrem våldstillvänd sunniislam som al-Qaida.

Tawhid al-Jihad och al-Qaida delade samma mål: en världsvid muslimsk stat, ett kalifat, grundad på de värderingar som rådde för nästan 1.400 år sedan, under de första generationerna efter profeten Muhammeds död år 632. Och de var beredda att etablera förfädernas tro med hjälp av våld och terror.

Men till skillnad från al-Qaida, som fokuserade på den ”yttre fienden”: USA, Israel och den övriga västvärlden, koncentrerade al-Zarqawi sig på den ”inre fienden”: shiamuslimer, yazidier och kristna i Irak samt utlänningar och irakier som samarbetade med ockupationsmakten. Shiitiska moskéer fyllda med bedjande, köer vid rekryteringskontor till den irakiska armén, utländska hjälporganisationers kontor, allt detta var legitima mål för Tawhid al-Jihads självmordsbombare.

Shiamuslimer utmålades som kafir, så vilseförda i tron och så ”orena” att de utan vidare kunde undantas från den politiskt/religiösa normen att en muslim inte ska döda en annan muslim.

För en lekman kan det vara svårt att förstå nyanserna mellan sunniislam och shiaislam. Skiljelinjen drogs redan på 600-talet, vid tiden för profeten Muhammeds död, och grundar sig i en konflikt om blodsband eller kompetens skulle gälla när Muhammeds efterträdare skulle utses.

De som kom att kallas shiamuslimer ville att positionen skulle gå i arv till profetens kusin och svärson Ali. Men majoriteten av muslimerna förordade i stället Muhammeds rådgivare Abu Bakr som den mest kompetente.

Shiamuslimerna är i majoritet i Iran och Irak men i klar minoritet i den muslimska världen som helhet. Blott 15 procent av världens cirka 1,6 miljarder muslimer är shiiter.

Den religiösa splittringen mellan sunni och shia har tidvis lett till blodiga krig, men långa tider spelat mindre roll. Jag har själv träffat muslimska ungdomar på flera håll i arabvärlden som skämtsamt definierat sig som ”sushi”, det vill säga frukten av ett äktenskap mellan en sunnitisk far och en shiamuslimsk mor, eller vice versa.

I kriget 1980–1988 mellan det shiadominerade Iran och Irak, som då styrdes av landets sunnitiska minoritet, hade Irans ledare Khomeini räknat med att få hjälp av Iraks shiiter. Men de valde i stället nationalismen och stred för sitt land.

I det kaos som uppstod i Irak efter Saddam Husseins fall 2003 såg dock spelplanen helt annorlunda ut. Saddams maktparti, Baath, och den irakiska armén hade favoriserat den sunnitiska minoriteten.

Men ockupationsmakten USA beslöt att upplösa både Baathregimen och den irakiska armén. Stora grupper av sunnimuslimer stod plötsligt utan arbete och sammanhang. Därmed skapades en utmärkt rekryteringsbas för sunnitiska rebellgrupperingar.

al-Zarqawis terrorgrupp knöts till al-Qaida och specialiserade sig på samma blodiga och spektakulära dåd som senare blev Islamiska statens kännetecken: kidnappningar och offentliga avrättningar som filmades och spreds via massmedier.

Under 2004 kidnappades 130 utlänningar i Irak och 17 av dem dödades. Bland dem fanns den amerikanske radioteknikern Nick Berg som iklädd en orange fångoverall gråtande bad för sitt liv men inte visades någon nåd. Bergs dödskamp lades i maj 2004 ut i en lång videosekvens på internet.

Men ultravåldet förfelade sin verkan. Irakiska al-Qaida fick intern kritik från moderorganisationens chefsideolog Ayman al-Zawahiri för att vara alltför brutala. De fick heller inte något folkligt stöd i Irak och bekämpades av både shiamiliser och mäktiga sunnitiska klaner och stammar, som fått vapen och pengar från USA.

När Abu Musab al-Zarqawi dödades i en amerikansk flygattack strax norr om Bagdad den 7 juni 2006 spåddes slutet för al-Qaidas epok av terror i Irak.

al-Zarqawis efterträdare, Abu Omar al-Baghdadi, gav visserligen redan i oktober 2006 sin rörelse namnet Islamiska staten i Irak (ISI). Men någon täckning för det grandiosa epitetet fanns det knappast. Sedan USA under 2007 skickat ytterligare 30 000 soldater till Irak och plussat på krigsanslaget med hundra miljarder dollar kunde blodsutgjutelsen äntligen stillas.

Abu Omar al-Baghdadi, som för övrigt själv i september 2007 utfäste en belöning på 100.000 dollar till den som mördade konstnären Lars Vilks, dödades den 18 april 2010 i en amerikansk flygräd i Thar-Thar åtta mil nordväst om Bagdad. Tillbakapressade i Irak kunde den rörelse som snart skulle utropa en ”islamisk stat” i stället finna jordmån i grannlandet Syrien.

På sensommaren 2012 besökte DN-fotografen Roger Turesson och jag Aleppo, Syriens största stad och centrum för landets kulturliv och textilindustri, med en souk – marknadskvarter – som FN förklarat som världsarv.

På kort tid hade det leende Aleppo förvandlats till ett slagfält, en delad stad, där regimen behärskade den västra delen och den väpnade oppositionen, ”rebellerna”, den östra.

Det syriska upproret hade börjat som fredliga protester i den arabiska vårens anda i mars 2011. Men nu, ett och ett halvt år senare, rådde ett fullskaligt inbördeskrig med alltmer sekteristiska och religiösa övertoner.

Syriens president Bashar al-Assad besöker en skola och håller tal.

President Bashar al-Assad, som tillhör den alawitiska minoriteten som står shiaislam nära, stöddes av Iran och Ryssland. De oppositionella dominerades av Syriens sunnitiska folkmajoritet och fick stöd av framför allt Turkiet, Saudiarabien och västmakterna.

Vi tillbringade ett par dagar i den del av Aleppo som oppositionen behärskade. Rebellerna utgjorde en brokig blandning av sekulära demokratiivrare, moderata islamister och kurdiska separatister.

Trots att president Bashar al-Assads flygvapen skickade missiler och klusterbomber över östra Aleppos bostadsområden försökte upprorsmännen så gott det gick att upprätthålla de funktioner som anstår ett fungerade samhälle: polis, sophämtning, skolor, domstolar.

Men det hängde ett mörkt moln över oppositionen som efterhand blev alltmer tydligt för oss. Den hårdföra al-Qaidaanslutna grupperingen Jabhat al-Nusra, ”Nusrafronten”, ville också vara med och bestämma i Aleppo och de var inte villiga att samarbeta med de övriga oppositionella rörelserna.

Nusrafronten upprättade sina egna domstolar och en egen poliskår. De drev egna Koranskolor. De skydde oss västerländska journalister. Det gick rykten om arresteringar och kidnappningar. Den svarta flaggan, som enligt profeten signalerar att det slutgiltiga slaget är nära, syntes lite varstans. Det fanns en nervositet i luften som inte bara berodde på det ständiga hotet från regeringens krigsmakt.

Vad vi bevittnade var i själva verket början på en maktkamp inom den syriska oppositionen. De västtillvända rebellerna inom Fria syriska armén (FSA) var i delo med de radikalare islamistiska grupperingarna.

Dessutom hade de radikala islamisterna interna stridigheter: al-Qaidaavläggaren Jabhat al-Nusra hade fått stora bekymmer med det pånyttfödda Islamiska staten i Irak, vid denna tid på gång att byta namn till Islamiska staten i Irak och Levanten, förkortat ISIS).

Kraftmätningen slutade med att ISIS manövrerade ut Jabhat al-Nusra, som i stället försökte liera sig med den övriga väpnade oppositionen. Denna allians lyckades med mycket blod och möda hålla ISIS borta från storstäderna Idlib och Aleppo. Men i Syriens ytterområden mot den irakiska gränsen i öster var ISIS desto mer framgångsrika. De avancerade mot provinshuvudstaden Raqqa och de oljerika syriska områdena i nordost. Varken Bashar al-Assads armé eller de konkurrerande rebellfraktionerna kunde stå emot.

Det var inte bara i östra Syrien som ISIS hade militär medvind. I Irak utnyttjade de målmedvetet det militära vakuum som uppstått sedan de amerikanska trupperna dragit sig tillbaka. De irakiska regeringstrupperna var visserligen väl utrustade med vapen och materiel från USA, men de var otillräckligt utbildade och hade dålig stridsmoral.

Dessutom hade shiamuslimske irakiske premiärministern Nouri al-Maliki eldat under sekterismen. Den 19 december 2011, dagen efter den amerikanska truppreträtten från Irak, utfärdade al-Maliki en arresteringsorder mot den sunnitiske vicepresidenten Tariq al-Hashimi, som anklagades för mord och mordförsök. Det blev starten för en målmedveten satsning av al-Maliki att stärka sin egen shiamuslimska maktbas på bekostnad av sunniterna.

Motsättningarna växte. Iraks sunnimuslimer utsattes för diskriminering, vilket ledde till protester som infiltrerades av extremisterna inom ISIS, som i sin tur möttes av övervåld från den shialedda regimen.

Centralmakten i Bagdad blev alltmer isolerad och regeringen al-Maliki klarade inte av att hantera situationen.

I juli 2012 höll den tämligen nyvalde ISIS-ledaren, Abu Bakr al-Baghdadi, sitt första offentliga tal. Han lovade att återerövra den mark som gruppen förlorat i Irak och uppmanade sina sympatisörer att ”jaga och likvidera domare, utredare och vakter”. Det blev också signalen till en spektakulär fritagningskampanj av ISIS-sympatisörer som suttit inspärrade i irakiska fängelser.

Strax före nyår 2013/2014 kopplade ISIS greppet om Anbar, det strategiskt viktiga område i sydvästra Irak som utgör landets största provins. Fallujah med 300.000 invånare erövrades av ISIS och senare även provinshuvudstaden Ramadi. Nu var det bara en tidsfråga innan det irakiska upproret skulle smälta samman med det syriska.

I januari 2014 tog ISIS kontroll över Raqqa i nordöstra Syrien och även över Azaz, en viktig gränsstad vid en av de största syriska transportvägarna till Turkiet. Raqqa utnämndes till ISIS egen huvudstad. Sharialagar infördes och de kristna kyrkorna brändes ned. Motståndare massavrättades. Rivaliserande rebellgrupper gick upp i ISIS för att slippa bli dödade. Allt fler rekryter anslöt sig från utlandet.

Under våren laddades ISIS stridskrafter upp i centrala Irak och i början av juni inleddes en offensiv mot Mosul vid floden Tigris strand, 40 mil nordväst om Bagdad. Mosul är Iraks näst största stad och har ett av Mellanösterns största universitet. Den är också Iraks viktigaste industristad, även om decennier av krig har förött mycket av näringslivet.

På grund av dess befolkningsstorlek och strategiska läge var Mosul väl skyddat av Iraks armé – trodde man. I själva verket räckte det med en bataljon IS-soldater, cirka 1.300 man, för att jaga den flerdubbelt större regeringsarmén på flykten.

Blixtattacken kom natten mot den 10 juni och Mosul föll i Islamiska statens händer utan något nämnvärt motstånd. De irakiska trupperna slängde sina uniformer och lämnade dyrbar militär hårdvara bakom sig – granatkastare, haubitsar, pansarvagnar, tusentals bestyckade terrängbilar av typen Humvee.

Några dagar senare hade Mosuls nya herrar etablerat sig, med en ordningsstadga byggd på en mycket strikt variant av sharia, den islamiska lagtolkningen. Cigarretter och alkohol förbjöds, liksom utomäktenskapliga förbindelser.

Kvinnor uppmanades att klä sig ”anspråkslöst” – en kod för att anamma niqab, den heltäckande ansiktsslöjan. Offentliga straff, som piskning, stening eller halshuggning, infördes.

Sommaroffensiven fortsatte mot Tikrit, Saddam Husseins födelsestad, bara fjorton mil norr om Bagdad. Samtidigt lades en spektakulär video ut på nätet: under rubriken ”Här krossas Sykes-Picot-linjen” visades hur en schaktmaskin skyfflar undan stängsel och sandmassor i ökenområdet någonstans mellan Syrien och Irak.

Arbetet övervakas av maskerade män med automatkarbiner och omramas av svarta flaggor. Som för att markera att diplomaterna Sykes och Picots överenskommelse, som efter första världskriget styckade upp denna del av Mellanöstern mellan Storbritannien och Frankrike, nu nått vägs ände.

I efterhand träder invasionen av Mosul fram som en vattendelare i historieskrivningen om IS/ISIS. Det var nu som rörelsen gick från att vara relativt obemärkt till att dominera massmedier och utrikespolitiska agendor. Före Mosul får termerna ISIS, ISI och ISIL (den engelska förkortningen) 1.350 träffar i Retriever, det ledande svenska dagspressarkivet. Efter Mosul och till dags dato får samma sökord – plus ”Islamiska staten” – 48.000 träffar.

President Obama kallade till en början IS för ett ”pojklag”. Foto: AP

Men i stunden var det inte alla som hängde med i den snabba utvecklingen. USA, som investerat så oändligt mycket militärt och politiskt kapital i Irak under det senaste decenniet, reagerade defensivt på extremisternas framryckning. Den amerikanske presidenten Barack Obama såg fortfarande al-Qaida som det stora hotet. ISIS, förklarade han i en intervju den 13 juni i fjol, var bara ett ”pojklag” i jämförelse, som sysslade med ”maktkamp på lokal nivå”.

Sunniextremisterna inom ISIS hade dock ambitioner som låg betydligt högre än lokal maktutövning.

Den 29 juni tog ISIS det slutgiltiga steget från jihadistisk motståndsrörelse till en stat med eget territorium. Abu Bakr al-Baghdadi hade ett av sina sällsynta offentliga framträdanden och förklarade att ”hans” rörelse numera kallades Islamiska staten, med ISIS-ledarens ord ”en stat för araben och icke-araben, den vite mannen och den svarte mannen, folk från öst och väst, alla bröder”.

Men de välmenande fraserna följdes av andra, betydligt mer hotfulla signaler till omvärlden. al-Baghdadi utnämndes till ”alla muslimers kalif och de rättrognas furste”, vilket i klartext betyder att IS kräver att alla muslimer i hela världen ska underkasta sig dem. Den som inte följer Islamiska statens extrema tolkning av sunniislam riskerar att torteras, våldtas eller mördas.

I månadsskiftet juni–juli förra året befann jag mig i Erbil, huvudstad i den självstyrande kurdiska delen i Irak, på reportageresa tillsammans med DN-fotografen Paul Hansen.

Erbil var en stad på krigsfot. Mosul, erövrat av Islamiska staten, ligger bara åtta mil bort och de olycksbådande rökmolnen från striderna kring staden syntes vida över Nineveslätten. Den kurdiska armén fanns överallt i Erbil som översvämmades av flyktingar som lämnat Mosul i panik.

– Da’ish (Islamiska staten) är som ökenvinden, sade en gammal man som jag träffade i en skolsal i utkanten av Erbil, där hans familj fått tillfällig fristad.

Islamiska staten tycktes omöjliga att stoppa. En dryg månad senare inledde en USA-ledd koalition flygbombningar mot IS ställningar i Irak. Detta hejdade Islamiska statens framryckning mot Erbil, men hindrade inte IS-krigarna att inleda en offensiv mot Kobane i den nordöstra kurdiskdominerade delen av Syrien.

Resultatet blev en ytterligare en humanitär katastrof: över 200.000 människor flydde under några septemberdagar över gränsen från Syrien till Turkiet. USA började flygbomba IS även i Syrien. Barack Obama hade snabbt fått omvärdera sin bild av Islamiska staten som nu trätt fram som den ledande globala jihadiströrelsen och ett hot inte bara mot Irak och Syrien utan mot hela Mellanöstern.

Abu Bakr al-Baghdadi är ISIS tredje ledare. Den flamboyante Abu Musab al-Zarqawi, som gärna poserade med en kalasjnikov i högsta hugg, hade ju efterträtts av den ytterst tillbakadragne och hemlighetsfulle Abu Omar al-Baghdadi, som emellertid bara fick tre och ett halvt år på sin post innan han dödades.

Hans efterträdare Abu Bakr al-Baghdadi söker inte heller han mediernas rampljus. Det finns inget i al-Baghdadis knapphändiga och skissartade biografi som tyder på att han på något sätt är förutbestämd att bli ”kalif” i Islamiska staten och därmed (självutnämnd) ledare över alla världens muslimer.

Abu Bakr al-Baghdadi föddes 1971 i Samarra, tretton mil norr om Bagdad. Samarra är en helig stad för shiamuslimer, men ligger också i den så kallade sunnitriangeln, ett område nordväst om Bagdad med övervägande sunnitisk befolkning, lojal med den störtade diktatorn Saddam Hussein.

I al-Baghdadis släkt finns både sunnitiska skriftlärda och anställda inom Saddams säkerhetsstyrkor. Själv flyttade han i övre tonåren till Bagdad.

Enligt vissa uppgifter ska han ha påbörjat en doktorsavhandling i islamstudier vid Islamiska universitetet och även predikat i den stora moskén i den irakiska huvudstaden. Men uppgifterna är osäkra. Mycket tyder på att detta är meriter som klistrats på i efterhand för att förgylla ”kalifens” bakgrund – liksom påståendet att han är släkt i rakt nedstigande led med profeten Muhammed.

Säkert är emellertid att al-Baghdadi greps av amerikanska styrkor i Fallujah 2004 eller 2005, och att han därefter fördes till fånglägret Camp Bucca utanför Basra i södra Irak, nära gränsen till Kuwait.

I Camp Bucca hamnade godtyckligt arresterade irakier sida vid sida med ärrade extremister. Det här var efter att skandalerna med tortyr och övergrepp i Abu Ghraib-fängelset avslöjats. Camp Bucca skulle visa upp en humanare fångvård, var det meningen. Fångarna fick spela fotboll och de belönades med cigarretter. De kunde samtala och utbyta erfarenheter. ”Ett sommarläger för erfarna jihadister”, konstaterar den rutinerade Mellanösternkorrespondenten Janine di Giovanni som forskat kring denna period av Abu Bakr al-Baghdadis liv.

Amerikanerna bedömde dock inte al-Baghdadi som ett större hot än att han kunde friges efter högst två års fångenskap. Som en fri man i Irak engagerade han sig omedelbart i ISI (senare ISIS) och klättrade upp till rörelsens allra högsta topp. I maj 2010 valdes han av ISI:s högsta organ, shurarådet, till ny ledare.

Hur den tidigare obemärkte al-Baghdadi kunde göra så pass snabb karriär råder det delade meningar om.

Abu Bakr al-Baghdadi.

Enligt vissa bedömare är han mer av en frontfigur för en grupp av officerare från Baathpartiets milis, den mest fruktade grenen av Saddam Husseins numera upplösta maktparti. Den tyska tidningen Der Spiegel publicerade för några månader sedan dokument som funnits i den irakiske befälhavaren Haji Bakrs ägo. Denne dödades i en eldstrid utanför den syriska staden Tal Rifat i januari 2014 och lämnade efter sig detaljerade anteckningar om hur IS skulle infiltrera oppositionsgruppernas miliser i Syrien. Der Spiegels tes är att Haji Bakr var hjärnan bakom IS syriska expansion.

Andra analytiker menar att Haji Bakr och andra gamla Saddamofficerare inledningsvis spelade en viktig roll i Islamiska statens framväxt, men att IS-ideologernas metoder att spela på den religiösa kallelsen varit den avgörande ”framgångsfaktorn”.

En vacker försommareftermiddag i Stockholm stämmer jag möte med Joel Ahlberg, Irakexpert på Folke Bernadotte-akademien, en myndighet under UD som arbetar globalt med fredsfrämjande och konfliktförebyggande insatser.

Joel Ahlberg är civilekonom, aktiv i dialogen om att dela Iraks oljetillgångar mellan olika regioner och etniska grupper. Han har bott långa tider i Irak och talar arabiska obehindrat. Joel Ahlberg är med andra ord väl skickad att sätta in Islamiska statens explosiva framväxt i Irak och Syrien i ett större perspektiv.

– Islamiska statens ideologer har tolkat några nyckelbegrepp inom islam som man lyfter fram i sin propaganda. Det är fyra termer som hela tiden återkommer: den profetiska förkunnelsen, jihad, tawhid och takfiri, säger Joel Ahlberg och förklarar:

– Den profetiska förkunnelsen, al-Nubbuwah, handlar om upprättandet av en stat som grundas på profeten Muhammeds religiösa uppenbarelse. Jihad är att gå ut i heligt krig och vara beredd att dö för upprättandet av en stat som grundas på den heliga förkunnelsen. Att dö i jihad betraktas som det främsta sättet att hedra Gud. ”Ingen skulle sitta stillatigande om de visste vilken ära som finns i jihad”, säger al-Baghdadi.

– al-Tawhid betyder enhet, att göra saker till ett. Det finns bara en gudomlig skapare och härskare, menar man. Alla nationsgränser, alla politiska ideologier, all nationalism är brott mot den gudomliga enheten. Det fjärde centrala begreppet är takfir, att förklara någon otrogen. Det nya för Islamiska staten är att hela grupper, som shiamuslimer och kristna, betraktas som takfir och därmed lovliga att döda.

Radikala jihadiströrelser som IS växer oftast fram i områden där staten har väldigt liten kontroll, exempelvis i ytterområdena utanför de stora städerna. Det är utpräglade stamsamhällen: landsbygden i Irak och Syrien, pashtunsamhällena i Afghanistan, i Jemen och Somalia.

Propagandan finns på nätet, lätt tillgänglig, presenterad på de flesta av världsspråken. Det är en stor del av förklaringen till Islamiska statens enorma attraktion på unga muslimer utanför Irak och Syrien.

Inget annat krig i nutidshistorien har lockat lika många frivilliga till islamistiska extremistorganisationer. IS har minst 21.000 man i vapen från andra länder, och ett okänt antal med ”civila” uppgifter.

Rekryteringen av unga till Islamiska staten har under det senaste året blivit ett hett inrikespolitiskt ämne och ett överhängande problem för säkerhetstjänster i Europa och andra delar av världen.

I staden Sanliurfa vid den turkisk-syriska gränsen mötte jag i höstas 27-årige Muhammed som lockats att strida för Islamiska staten, en textilarbetare från Aleppo i Syrien som inledningsvis tyckte att IS behandlade sina soldater väl. Han var stolt över att tillhöra den främsta jihadiströrelsen.

– Jag kände att jag var del av en framgångsrik armé som motståndarna var rädda för, förklarade Muhammed.

Men efterhand beordrades han att göra saker ”som ingen god muslim bör göra”. Muhammed hade nu deserterat från sitt förband och flytt över gränsen från Syrien till Turkiet. Han ville inte gå närmare in på sina handlingar, uppenbarligen var han rädd för att åtalas för krigsbrott i Turkiet eller Europa. Muhammed var också rädd för att IS skulle hämnas på hans föräldrar och syskon som fanns kvar i Aleppo, men han ville ändå framträda i tidningen för att varna andra unga muslimer att ha med Islamiska staten att göra.

– Radikala jihadiströrelser som IS växer oftast fram i områden där staten har väldigt liten kontroll, exempelvis i ytterområdena utanför de stora städerna. Det är utpräglade stamsamhällen: landsbygden i Irak och Syrien, pashtunsamhällena i Afghanistan, i Jemen och Somalia. Stammen betonar värden som värdighet och ära och denna hederskodex används av IS för att mobilisera och infiltrera i lokalsamhället, säger Joel Ahlberg och fortsätter:

– Samtidigt är det samhällen som är plågade av krig vars befolkning känner en enorm utsatthet. Jag har väldigt svårt att tro att IS skulle uppstå i en gemenskap där det finns demokratiska fri- och rättigheter, där ens rättigheter inte kränks, där man kan skicka barnen till skolan och man kan utgå från att de kommer hem levande. Så har inte varit fallet i Irak, och inte i Syrien eller Libyen heller.

Det faktiska territorium som IS behärskar omfattar uppskattningsvis 270.000 kvadratkilometer – större än Storbritannien – med en befolkning på minst sex miljoner invånare.

– Men vi får inte glömma att IS trots allt är en minoritetsgrupp, även i de samhällen där den uppstått. En liten extremistisk rörelse som genom vissa sociala och politiska omständigheter och en svag motståndare på mycket kort tid lyckats etablera något slags kontroll över stora territorier. Men faran är ju inte att IS har kontroll över stora landområden, utan vad som händer med IS om omvärlden hanterar problemet oklokt, påpekar Joel Ahlberg.

Regionen som IS kontrollerar är rik på mineraler, främst olja, men är annars oländig och fattig. Hur livet faktiskt ter sig inne i ”landet” Islamiska staten är inte lätt att veta – det är ont om oberoende rapportering, den mesta information som tillhandahålls är andra- eller tredjehandsuppgifter som färgas av propaganda på det ena eller andra sättet.

Västerländska journalister törs helt enkelt inte åka in i IS-land och det har de goda skäl till. Reportrar och biståndsarbetare betraktas som byten av Islamiska staten.

För närvarande finns ett 20-tal kända fall av kidnappade utlänningar. Men mörkertalet är stort. De kidnappades anhöriga och arbetsgivare väljer ofta att hemlighålla incidenterna för att inte försvåra förhandlingarna med gärningsmännen.

Antingen avrättas kidnappningsoffren i propagandasyfte, utdraget sadistiska mord som filmas och läggs ut på nätet. Eller så används de som handelsvaror och får betala tiotals miljoner kronor eller mer för att undkomma med livet i behåll och friges.

Islamiska staten brukar kallas världens rikaste terrororganisation. Pengarna kom inledningsvis från förmögna privata donatorer i länderna kring Persiska viken, företrädesvis Saudiarabien.

Allt eftersom IS lade under sig territorium blev intäktskällorna fler: främst råolja och raffinerad olja från oljefält och raffinaderier i nordöstra Syrien och västra Irak som via mellanhänder smugglas till bland annat Turkiet och Jordanien.

Tidvis kunde Islamiska staten tjäna motsvarande 15–16 miljoner kronor om dagen på sin illegala oljeexport. USA:s intensifierade bombningar av oljekällorna har dock gjort att inkomsterna från oljan minskat. Men de uppgår fortfarande till ett par miljoner kronor per dag, enligt den arabiska nyhetssajten al-Monitor.

Skatteuppbörd i storstäder som Mosul och Raqqa är andra viktiga inkomstkällor för IS, liksom handel med plundrade antikviteter och lösesummor för kidnappade.

Blixtattacken kom natten mot den 10 juni och Mosul föll i Islamiska statens händer utan något nämnvärt motstånd. De irakiska trupperna slängde sina uniformer och lämnade dyrbar militär hårdvara bakom sig – granatkastare, haubitsar, pansarvagnar, tusentals bestyckade terrängbilar.

Ondskan och barbariet inom IS är något som rörelsens propagandaapparat gärna håller fram. Man distribuerar videoklipp på bakbundna män, anklagade för homosexualitet, som kastas mot döden från höga byggnader omgivna av jublande människomassor. Eller på svartklädda män som med stor förtjusning går loss med hackor och släggor på oersättliga antika statyer och stentavlor i Mosuls stadsmuseum.

Det finns också väl dokumenterade övergrepp mot kvinnor som tillfångatagits och torterats sexuellt eller hållits som sexslavar.

Hand i hand med okulturen, bestialiteten och den ofattbara grymheten går IS anspråk på att vara samhällsbyggare, att skapa ett civilt samhälle med alla dess funktioner: skolor, sjukhus, elverk, pumpstationer.

Då och då blandas videoklippen och rapporterna om kidnappningar och tortyr med nyheter om alldeles vanliga framsteg, som att Mosuls enda femstjärniga hotell nu har renoverats och nyöppnats.

I den europeiska debatten om IS har det börjat höras röster som vill att terrororganisationen ska behandlas som en stat. Den italienska journalisten och ekonomen Loretta Napoleoni har utkommit med en debattbok, ”Islamiska staten. Ett terroristiskt nationsbygge” (Fri Tanke) där hon framhåller IS statsbyggarambitioner. När Napoleoni lanserade sin bok i Sverige i våras jämförde hon IS med den palestinska befrielseorganisationen PLO och jämställde rörelsens övergrepp med avrättningarna under den franska revolutionen.

Joel Ahlberg avfärdar resonemanget:

– Islamiska staten är ju en terrororganisation som förvanskar det religiösa budskapet inom islam och som för krig mot all den mångfald som livet och skapelsen består av. Att omvärlden skulle falla undan för det och betrakta IS som en legitim part, det har jag mycket svårt att acceptera.

Trots allt är den dystra lärdomen av Islamiska statens framväxt – och dess gärningar – under det senaste året att rörelsens våldstaktik lönat sig. IS sprider nu rädsla i världens storstäder. Deras dåd har lett till krismöten bland västliga ledare och till att folkrätt och internationella överenskommelser ruckats i sina grundvalar.

Islamiska statens simpelt brutala förkunnelse lockar bara några få promille av världens muslimer. Men ändå tillräckligt många för att civilbefolkning, lagstiftare och säkerhetstjänster ska oroas, även i hos oss i Sverige.

Augusti 2003

Abu Musab al-Zar­qawis terror­grupp Tawhid al-Jihad attackerar FN:s högkvarter i Bagdad. al-Zarqawi ses som IS andlige fader.

Oktober 2004

al-Zarqawi ställer sig under befäl av Usama bin Ladin och al-Qaida. Hans gruppering byter namn till al-Qaida i Tvåflodslandet (Irak), förkortat AQI.

Maj 2005

Växande våldsvåg i Bagdad riktad mot shiamuslimer. Närmare trettio självmordsbomber i den irakiska huvudstaden bara under maj månad.

Februari 2006

En av shiamuslimernas heligaste platser, al-Askarimoskén i Samarra, förstörs i ett bombattentat. Motsättningarna mellan sunni och shia trappas upp ytterligare.

Juni 2006

Abu Musab al-Zarqawi dödas i en amerikansk attack mot hans gömställe norr om Bagdad.

Oktober 2006

al-Qaida i Tvåflods­landet, AQI, byter namn till Islamiska staten i Irak (ISI), Abu Omar al-Baghdadi blir grupperingens ledare.

Januari 2007

USA förstärker sin militära närvaro i Irak och beväpnar sunni­grupperingar som är fientliga mot ISI.

Maj 2008

Offensiven mot ISI resulterar i minskat våld i Irak – de lägsta dödstalen i landet sedan 2005.

Januari 2009

Iraks shiamuslimske premiärminister Nouri al-Maliki ökar pressen på sunnitiska klaner och stammar. Det sekteristiska våldet ökar igen.

Bombdåd i Bagdad. 95 dör. Foto: Karim Kadim

Augusti 2009

Bombdåd mot utrikesministeriet i Bagdad, en av landets mest välbevakade byggnader. Minst 95 döda. ISI tar på sig skulden.

April 2010

ISI-ledaren Abu Omar al-Baghdadi och rörelsens andreman Abu Ayyub al-Masri dödas i Augusti 2009en USA-ledd flyg­attack.

Maj 2010

Abu Bakr al-Baghdadi utses till ny ledare för det rejält försvagade ISI.

Mars 2011

Folkligt uppror i Syrien, inspirerat av den arabiska våren. De fredliga demonstrationerna slås brutalt ned av president Bashar al-Assads säkerhetsstyrkor. Det syriska upproret utvecklar sig under året till ett inbördeskrig. Allt fler radikala islamistiska grupper sluter upp på oppositionens sida.

December 2011

De sista amerikanska trupperna lämnar Irak. Den irakiske premiärministern al-Malikis press mot sunnimuslimerna hårdnar, vilket gynnar extremisterna inom ISI.

Juli 2012

Abu Bakr al-Baghdadi håller ett tal där han lovar att intensifiera kampen mot den irakiska regeringen. Flera spektakulära fritagningar av fängslade ISI-sympatisörer.

April 2013

ISI byter namn till ISIS (Islamiska staten i Irak och i Syrien/Sham).

Augusti 2013: 15-årige Muhammed skadades lindrigt vid ett anfall med klusterbomber mot hans bostadsområde i den syriska staden Aleppo. Foto: Roger Turesson

Augusti 2013

Civilbefolkningen alltmer utsatt i det syriska inbördeskriget, bland annat i Aleppo.

ISIS går till offensiv mot andra rebellgrupper i Syrien.

Januari 2014

ISIS tar kontroll över den syriska provinshuvudstaden Raqqa och utnämner den till huvudstad i ISIS ”emirat”. ISIS erövrar också Fallujah, den största staden i den irakiska Anbarprovinsen.

Juni 2014

I en blixtattack intar ISIS Iraks näst största stad Mosul. En halv miljon människor flyr i panik från staden.

29 juni 2014

Abu Bakr al-Baghdadi håller ett offentligt tal där han deklarerar att ISIS nu är ett ”kalifat”, Islamiska staten (IS). al-Baghdadi förklaras som ledare för all världens muslimer.

Augusti 2014

IS fortsätter sin offensiv mot de kurdiska delarna av Irak och fördriver yazidier från norra Irak. USA börjar bomba IS ställningar.

19 augusti 2014: James Foley mördas.

19 augusti 2014

Den amerikanske journalisten James Foley, som kidnappades i Syrien i november 2012, halshuggs framför en videokamera av IS bödlar.

September 2014

IS går till angrepp mot den kurdisk­dominerade staden Kobane i norra Syrien. 200 000 männi­skor tvingas fly över gränsen till Turkiet. USA börjar bomba IS även i Syrien.

Februari 2015

21 kristna kopter som kidnappats i Libyen blir avrättade på en strand i Libyen. IS avläggare i Libyen tar på sig ­skulden för dåden.

Maj 2015

IS återerövrar de irakiska städerna Ramadi och Tikrit från den irakiska armén. Senare intas också den antika staden Palmyra.

13 november 2015

Över 100 människor dödas i samordnade terrorattacker i Paris. Islamiska staten har bekräftat att den står bakom dåden.

22 mars 2016

IS tar på sig bombattacker i Bryssel, på flygplatsen och en metrostation. 32 människor dör och 340 skadas.

Juni 2016

Falluja i västra Irak, den första större stad som IS tog, återtas av den irakiska armén.

28 juni 2016

Tre IS-terrorister dödar 45 människor och skadar minst 230 i en attack mot Istanbuls internationella flygplats. Terroristerna spränger sig själva till döds efter dådet.

30 augusti 2016

Abu Muhammad al-Adnani, mannen som beskrivs som IS propagandaminister, dödas i en attack av amerikanskt stridsflyg i Aleppoprovinsen i Syrien.

16 oktober 2016

Den irakiska armén i samarbete med shiamiliser, irakkurdiska Peshmerga samt en USA-ledd koalition påbörjar en offensiv mot Mosul.

2 mars 2017

Den syriska regeringsarmén, med stöd av ryskt flyg och iranska trupper, återtar den antika staden Palmyra från IS.

8 mars 2017

IS-terrorister utklädda till läkare attackerar ett militärsjukhus i Afghanistans huvudstad Kabul och dödar minst  49 personer.

4 juni 2017

Talesmannen för den USA-stödda Syriska försvarsstyrkorna (SDF) meddelar att slutoffensiven mot IS självutnämnda ”huvudstad” Raqqa har påbörjats.

21 juni 2017

al-Nuri-moskén i Mosuls gamla stad sprängs i luften av IS-terrorister som nu är på flykt från staden