Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-03-31 04:55

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/nyheter/varlden/sa-gick-israel-fran-socialistisk-utopi-till-hogerdominans/

Världen

Så gick Israel från socialistisk utopi till högerdominans

Arbete på en kibbutz i Palestina omkring år 1920-1939.
Arbete på en kibbutz i Palestina omkring år 1920-1939. Foto: TT

Hur blev ”vänster” ett skällsord i det som var västvärldens mest socialistiska stat? Socialistpartierna, som skapade den judiska staten och vann alla val fram till 1977, har beslutat att ställa upp på gemensam lista i måndagens israeliska val – av rädsla för att inte klara sig över 3,25-procentströskeln.

När Shula var 16 år, 1960, bröt hon och hennes bröder upp från sina föräldrar och livet i ett villaområde utanför en latinamerikansk huvudstad. Hon, som vuxit upp i ett stort hus omgiven av tjänare, korsade nu havet för att leva precis tvärtom – i slit och knapphet på en kibbutz i Israel, utan några ägodelar. Hon var mentalt redo för denna omvända klassresa, för hon hade varit ”pionjär” i en vänstersocialistisk sioniströrelse. Där hade hon nyligen avlagt trohetseden, som bland annat innehöll budorden: Aldrig svika Rörelsen och Saken, aldrig sminka sig och undvika intim beröring med pojkar tills hon gift sig.

Strax efter ankomsten till Israel gjorde hennes bror Rafael skandal. Han hade hamnat på ett jordbrukskollektiv där medlemmarna kunde välja mellan den socialistiska morgontidningen ”Davar” – organ för det stora socialistpartiet Mapai – och den mer radikala ”Al HaMishmar” – organ för det mindre vänsterpartiet Mapam. Rafael påpekade att tidningarna var tråkiga och bad att få prenumerera på Haaretz eller något av de liberala storstadsbladen. Tråkiga?! Vem hade hört på maken! Ett stormöte sammankallades och tillrättavisningarna visslade om öronen på avfällingen.

Ett hundratal brittiska och omkring 70 ungerska nybyggare i kibbutzen Yazur nära Acre i Israel. 20 januari 1949.
Ett hundratal brittiska och omkring 70 ungerska nybyggare i kibbutzen Yazur nära Acre i Israel. 20 januari 1949. Foto: AP

Kyskhet, rättrogenhet och kollektiv disciplin – det låter misstänkt likt en sekt. Och det var det på sätt och vis. Den israeliska arbetarrörelsen, som kontrollerat och byggt upp samhället sedan 1920-talet, nöjde sig inte med att producera livsmedel, försvara gränserna och proklamera självständighet. Den hade ett högre mål: att skapa en ny människa. Författaren Arthur Koestler, som levde i ett sådant kommunistiskt kollektiv på 1920-talet, tyckte sig se en rent biologisk förvandling hos de unga infödda. De var högresta och blonda där deras föräldrar varit mörkhyllta och kortvuxna.

Men det var den inre människan som skulle omskapas till varje pris. Barnen på kibbutzerna uppfostrades kollektivt, i olika ”barnhus”, och bodde inte med sina föräldrar. De sattes tidigt i arbete och gavs vuxenansvar. Men som alltid när ”en ny människa” lanseras, måste den mänskliga naturen förnekas, och visionärerna spolierade själva sitt projekt: De som vuxit upp utan egna ägodelar drömde om dem, och de som vuxit upp i barnhus svor oftast att inte upprepa experimentet med sina egna barn. (I dag uppfostras inga barn kollektivt.)

Ett judiskt daghem på en kibbutz i Palestina 1936.
Ett judiskt daghem på en kibbutz i Palestina 1936. Foto: TT

Ett ärende jag bevittnade under ett stormöte så sent som 1971 handlade om en grammofon, som en kibbutzmedlem fått i present av sin moster i Paris. Efter en lång palaver fick han ha apparaten i sitt hem, men det underströks att den strängt taget var allmän egendom. Aversionen mot privategendom gick djupt: för de socialistiska vägröjarna räckte det ej med politisk kontroll och ideologisk dominans. Utan kollektivt ägande skulle kapitalismens ogräs strax finna sprickor att gro i. Det judiska Palestina hade löntagarfonder innan de var påtänkta någon annanstans. Så blev den socialistiska landsorganisationen Histadrut inte bara en mäktig union av fackförbund, utan också samhällets i särklass största arbetsgivare och kapitalist. Allt det som Ernst Wigforss och Rudolf Meidner drömde – men aldrig mäktade – att göra med Sverige var redan en väloljad maskin då Israel staten utropades i maj 1948.

Första maj-paraden 1949 i Tel Aviv.
Första maj-paraden 1949 i Tel Aviv. Foto: Hans Pinn/Israel National Photo Collection

Vid det laget var förhållandet till Sovjetunionen och till Josef Stalin som mest idylliskt. Under det första arabisk–israeliska kriget gav Stalin sin nya marionettstat Tjeckoslovakien order att exportera vapen till israelerna, en uppskattad favör. Redan långt tidigare hade kibbutzernas barn och städernas arbetare sjungit ”Den uppåtgående solens” – Stalins – lov under första maj-parader och märkesdagar. Lojaliteten till Sovjetunionen – oftare kallad ”det andra fosterlandet” – var grundmurad.

Men strax efteråt, i samma Tjeckoslovakien, fick den israeliska vänstern sin första stora kalldusch. En av ledarna för det vänstersocialistiska Mapam, Mordechai Oren, hörde till partiets pro-sovjetiska falang. 1952. På resa i Prag greps han och anklagades för allt upptänkligt, bland annat för att ha varit brittisk spion. Det var början på den antisemitiska Slánskýprocessen, framkommenderad av Stalin själv.

Slánskýrättegången var en antisemitisk skådeprocess, där kommunistpartiets generalsekreterare Rudolf Slánský och tretton andra anklagades för högförräderi och samarbete med nazister och med Israel. Elva arkebuserades, inklusive Slánský.

Rudolf Slánský (1901-1952), tjeckisk politiker, som 1952 avrättades anklagad för spioneri mot Sovjetunionen.
Rudolf Slánský (1901-1952), tjeckisk politiker, som 1952 avrättades anklagad för spioneri mot Sovjetunionen. Foto: AP

Orens öde vållade konvulsioner och akut grubbel i partiet, som dittills lyckats bortse från Stalins illdåd. En falang stödde Stalin – man visste ju att han alltid hade rätt. Två andra bröt sig ut och splittrade partiet. När Stalin avled i mars 1953 utspelades nordkoreanska scener av äkta och spelad jämmer på många håll i landet.  

En dag sommaren 1973, bara några veckor innan Kuba bröt med Israel, kom en kubansk vänskapsdelegation till Haifa, arbetarstaden framför andra och den enda där kollektivtrafiken än i dag struntar i sabbatens trafikförbud. Mötet blev en fascinerande folkpsykologisk lektion. Kubanerna var lyckliga över att få resa och se andra länder. De var med i kommunistpartiet för att de nått en punkt i karriären då detta blivit obligatoriskt. Det var med stigande förvåning det gick upp för dem att deras israeliska värdar trodde på de mekaniskt idisslade parollerna; att de inte låtsades vara marxister – utan var det.

Israel, till skillnad mot Kuba, hade demokratiska val, men arbetarpartiernas maktmonopol i Israel var nästan lika självklart som i Östblocket. Liksom i Sverige verkade socialdemokraterna länge ha abonnemang på valsegrar och regeringsmakt. I Sverige bröts mönstret första gången 1976, i Israel året därpå.

Flyktingläger i Israel omkring 1950.
Flyktingläger i Israel omkring 1950. Foto: TT

Vänsterns chockförlust 1977 var i mycket självförvållad. Under 1950-talets massinvandring av judar från muslimska länder hade nykomlingarna i sina flyktingläger upplevt nöd och brist. Det var oundvikligt under de kaotiska åren. Svårare än den materiella misären var orientalernas känsla av att behandlas som barn eller mindre vetande av socialistiska myndigheter. Särskilt smärtsamt för de traditionellt sinnade var att staten var så fientlig till deras tro och deras kultur – ofta betecknad som ”folklore” och inte ”riktig” kultur. Landsfadern David Ben Gurion och hans krets talade ideligen om invandrarna som ”material”; ett material som skulle förvandlas till något nytt i socialismens smältdegel. Gammalt bråte de haft med sig – språk, vanor, tro, musik – allt måste offras, utan sentimentalitet, för visionen om den nya människan.

Judiska flyktingar väntar på att få komma i hamn i Haifa, 22 mars 1947.
Judiska flyktingar väntar på att få komma i hamn i Haifa, 22 mars 1947. Foto: TT

De som byggde Israel hade kommit av fri vilja. Hundratusentals av dem som anlände efter andra världskriget kom för att de inte hade någon annanstans att ta vägen. De hade varit handlare, butiksägare och hantverkare, och deras drömmar var allt annat än socialistiska. Men systemet, med statskontrollerade, tullskyddade industrier och en segerrik koalition av vänsterpartier, tycktes orubbligt. Många svalde förtreten och anslöt sig till någon av arbetarrörelserna för att lättare få jobb. En hel del jobb, på universiteten, i försvaret och näringslivet, var vikta för lojalister. ”Han blir aldrig överbefälhavare”, hörde man sägas om vissa officerare, ”för han hör till högern”.

Men så i maj 1977 skedde det otänkbara: Den högernationalistiske, antisocialistiske oppositionsledaren Menachem Begin, förlorare i åtta raka val, segrade. Det var det tvära slutet på den långa hegemonin. Sedan dess har vänstern regerat under tre perioder: 1984–86; 1992–96 och och 1999–2001 – 7 av 43 år. Det som var västerlandets mest socialistiska samhälle är i dag dess minst socialistiska och mest ojämlika. Den osunda socialistiska maktkoncentrationen är i dag avlöst av en annan, lika dyr och ineffektiv: en kartell av finansfamiljer som med statens goda minne administrerar israelernas spar- och pensionspengar.   

Menachem Begin, mitten, talar till sina väljare på partiets huvudkontor i Tel Aviv 18 maj 1977, efter valsegern.
Menachem Begin, mitten, talar till sina väljare på partiets huvudkontor i Tel Aviv 18 maj 1977, efter valsegern. Foto: AP

Nyligen bet de två sista vänsterpartierna i det sura äpplet och beslöt att ställa upp på gemensam lista i valet på måndag. Både socialdemokraterna och vänsterpartiet Meretz fruktade att hamna under 3,25-procentsspärren. Vad finns då kvar av den allsmäktiga gamla vänstern? Först och främst den höga, progressiva inkomstskatten och socialförsäkringssystemet, som gör Israel till en välfärdsstat också under högerextrema regimer. De stats- och fackföreningsägda monopolen är avvecklade, men vissa fackförbund, särskilt hamnarbetarna, förblir mäktiga. Det exportfientliga Israel är i dag ett exportland. Kibbutzerna är helt eller delvis privatiserade och många av dem driver blomstrande företag. Av landets 120 folkvalda pläderar högst fem för ekonomisk socialism, och termen ”vänster” refererar i dag mindre till socialistiska åsikter än till fredsvänliga ståndpunkter i Israel–Palestina-konflikten.

Yasser Arafat, Shimon Peres och Yitzhak Rabin tog emot Nobels fredspris i Oslo 1994 för arbetet med Osloprocessen.
Yasser Arafat, Shimon Peres och Yitzhak Rabin tog emot Nobels fredspris i Oslo 1994 för arbetet med Osloprocessen. Foto: TT

Det var under sina försök att lösa den konflikten som vänstern förlorade sitt väljarstöd. Först under Yitzhak Rabins ”Osloprocess” på 1990-talet, och sedan under Ehud Baraks febrila men lika misslyckade försök 2000–2001. Bägge fredsprojekten möttes av islamiströrelsen Hamas självmordsterror, som effektivt och slutgiltigt drev opinionen åt nationalisthållet. I dag är ”vänster” ett skällsord i nationalistpolitikers mun, nära nog liktydigt med ”förrädare”. När premiärminister Benjamin Netanyahu vill attackera sin (långt mer extreme) rival Avigdor Lieberman kallar han honom ”vänsterman” – det mest kränkande han kan komma på.  

En annan av många paradoxer i detta ämne är att de israeler som i dag röstar på vänsterpartierna är välmående medelklassare, medan de bidragsberoende och sämst ställda överlag röstar på nationalistpartier. Israelerna, som allt fler västerlänningar, röstar med känslan, inte med plånboken. Socialismen, en gång tillvarons självklara fundament, stöter de unga på först under historielektionerna.