Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Världen

Så har Ryssland satt avtryck på Europas politiska scen

Falska nyheter, agenter och dold finansiering. Det är en välregisserad teater som pågår i världspolitiken. Syftet är att påverka opinionen utan att lämna spår. Aktionerna kopplas till Kreml och har lett till höjd beredskap inför det franska presidentvalet.

Men hur går det till? Och är det bara Ryssland som jobbar så?

Författaren och journalisten Ingrid Carlberg har nystat i fallet med en spionmisstänkt EU-politiker och grävt djupt i propagandatrickens historia. Det här är hennes berättelse.

Partikamraterna kallade honom ”KGBéla” redan innan spionmisstankarna avslöjades. Själv började jag intressera mig för den okände ungraren Béla Kovács när hans fall kopplades till den sorts ryska underrättelseoperationer som hela världen (utom möjligen Donald Trump) talar om i dag.

Det kändes så välbekant. Slump eller inte, men metoderna i sådana politiska påverkansaktioner har dykt upp väldigt ofta i det jag har skrivit om genom åren, såväl böcker som reportage. Inte här också, har jag tänkt när jag skrapat på ännu en välregisserad yta och hittat en fjärrstyrd teater där bakom - eller ett korthus som faller ihop så fort man tittar på det.

Så kom brottsutredningen. En misstänkt spion i EU-parlamentet? Frågan förföljde mig: Kan fallet med den proryske EU-parlamentarikern Béla Kovács säga oss något om det som har hänt och händer i Europa i dag? Går det att se skymten av en strategi?

Vi tar det från början.

I det högerextrema ungerska partiet Jobbik betraktades Béla Kovács tidigt som en udda figur. Enligt källor intervjuade i ungerska tidningar dök han upp från ingenstans 2005 och ville engagera sig i det då relativt nybildade och fattiga högerextrema partiet.

Inte ännu en politisk äventyrare, uppger aktiva i Jobbik att de tänkte om den medelålders nykomlingen. Men det herr Kovács verkade sakna i politisk talang kompenserade han med annat. Framför allt pengar och internationella kontakter. Snart var han Jobbiks störste private donator och internt steg hans stjärna snabbt mot skyn.

Var pengarna kom ifrån visste ingen. Det ryktades om storvinster i den salladsbar som Béla Kovács hade öppnat i Budapest 2003, när han återvänt till Ungern efter en längre tid i Ryssland.

Utåt märktes han inte mycket. På så sätt var Kovács en ovanlig politiker. Han gav sällan några intervjuer och syntes inte på några valaffischer. Men han var bra på att jobba i kulisserna. Redan första året grundade Béla Kovács det då tämligen antiryska Jobbiks första utrikespolitiska kommitté. Tre år senare, 2008, reste han med partiledaren Gábor Vona till Moskva. Den resan råkar sammanfalla i tiden med Jobbiks omsvängning till en prorysk linje i utrikespolitiken.

Herr Kovács tog också snabbt initiativ till ett internationellt samarbete, det nya högerextrema europeiska partiet Alliance for European National Movements (AEMN). Representanter för fem andra europeiska nationalistpartier - franska och belgiska Front National, British National Party, italienska Fiamma Tricolore och dåvarande svenska Nationaldemokraterna – bjöds in till Jobbiks partikongress i Budapest en solig lördag i oktober 2009.

På Jobbikkongressen var det gränsöverskridande partiet AEMN:s födelse bara en av många punkter på dagordningen. Men den var ovanligt väl förberedd. Hemsidan aemn.info hade i hemlighet registrerats redan i november 2008, av Domains by Proxy, ett amerikanskt internetföretag som anonymiserar den rätte domänägarens identitet. Det var en oväntad försiktighetsåtgärd för ett nystartat parti som vill nå ut brett till europeiska väljare.

Så särdeles internationellt var det nya partiet heller inte. När AEMN för första gången fick officiell EU-status och stöd av EU-parlamentet stod partiet Jobbik och Béla Kovács personligen för över hälften av de egna medel som krävdes.

•••

Våren 2010 fick Béla Kovács ersätta en av Jobbiks tre nyvalda ledamöter i EU-parlamentet. Får man tro den ungerske riksåklagaren Péter Polt var det ungefär då som den ungerska säkerhetstjänsten började få upp ögonen för hans hemliga kontakter med den ryska underrättelsetjänsten. Faktum är att i den korrespondens Polt senare skulle ha med EU-parlamentet kunde han rada upp datum för en hel serie sådana möten under Kovács första mandatperiod.

Parallellt ägnade sig Béla Kovács åt sitt politiska arbete i EU-parlamentet. Ibland var samsynen med de ryska prioriteringarna nästan övertydlig.

I februari 2014 begärde han till exempel ordet:

”Europeiska unionen kan inte skryta med mycket till resultat, förutom den enorma skadeverkan på samhällen och nationer som den har orsakat. Man borde söka sig mot en gemensam vision med ryssarna istället, innan folket ledsnar på de enfaldiga EU-tjänstemännen, som för övrigt borde tjäna medborgarnas intressen och inte USA:s, som de gör nu”.

Det uttalandet kom några veckor innan Béla Kovács deltog som valobservatör vid folkomröstningen på Krim 2014, inbjuden av Ryssland. Där fick han sällskap av flera andra EU-parlamentariker med högerextrem framtoning, bland andra Front Nationals Aymeric Chauprade, som då var Marine Le Pens internationelle rådgivare.

EU-parlamentarikerna på Krim uttalade sig i medierna. De fann folkomröstningen fullt legitim och väl genomförd. EU:s utrikesministrar fördömde den som ett brott mot Ukrainas konstitution.

•••

Nyheten att Béla Kovács var misstänkt för spioneri briserade i Ungern mitt under EU-valkampanjen 2014. Uppgifterna viftades först undan som en politisk plantering av Fidesz-regeringen och kom heller inte att störa Kovács återval. Men till sist fick den ungerske riksåklagaren Polt som han ville. I oktober 2015 beslutade EU-parlamentet att häva den ungerske Jobbik-politikerns åtalsimmunitet. Péter Polt ansågs ha presenterat ”skälig misstanke” om att Kovács gjort sig skyldig till ”spioneri mot EU:s institutioner (---) för ett tredjeland utanför Europeiska unionen”. Alla hinder för en ungersk brottsutredning skulle därför undanröjas.

Riksåklagarens formuleringar var med alla mått mätt omskakande, både för EU-parlamentet och för ledamoten Kovács. Ändå hände inte mycket. Béla Kovács förnekade brott och vid EU:s institutioner värnar man rättssäkerheten. Ingen är skyldig innan dom har fallit. Nästa oktobersession var den ungerske Jobbik-politikern på plats som vanligt igen och protokollfördes för sex korta inlägg. Spionerianklagelserna bemötte han med tystnad.

I Ungern segar sig brottsutredningen fortfarande fram, enligt kritikerna i besvärande snigelfart. Ungerska oberoende nättidningar har för säkerhets skull också understrukit att AEMN-ordföranden inte påstås vara en spion i klassisk mening. Misstankarna rör snarare en roll som ”inflytandeagent” i en bredare operation, av den sort som i Ryssland går under beteckningen ”aktiva åtgärder”. Det har hävdats att hans uppgift har varit att undergräva ordningen i EU-parlamentet, bygga upp en front av högerradikala ledamöter och säkra vänskapliga relationer till Ryssland.

Med benäget bistånd av ett ambivalent EU, skulle man i så fall kunna tillägga. Först beslutade EU-parlamentet att riksåklagarens spionmisstankar mot Kovács var så starka att hans åtalsimmunitet skulle hävas. Två månader senare, i december 2015, gav samma EU-parlament sex miljoner kronor i preliminärt stöd till Béla Kovács europeiska parti, Alliance for European National Movements (AEMN) och dess stiftelse. Året därpå höjdes bidraget till AEMN:s politiska arbete med ytterligare en halv miljon kronor.

•••

Den ryska underrättelsetermen ”aktiva åtgärder” låter byråkratiskt innehållslös, men är i själva verket ett samlingsbegrepp för ganska omfattande operationer. Lite förenklat kan man säga att om spioneri är att på dolda vägar samla känslig information handlar ”aktiva åtgärder” om att byta riktning och på maskerade vägar sprida information och propaganda. Syftet är att påverka opinionen och politiken i ett land, eller för den delen i en överstatlig organisation som EU.

Arsenalen av sådana påverkansoperationer är gränslös. Kärnan kokar dock oftast ned till å ena sidan systematisk plantering av falska eller snedvinklade nyheter i medier, å andra sidan dold finansiering och styrning av så kallade ”frontorganisationer”. Dessa fronter kan ibland vara rena potemkinkulisser, fejkade från start. Andra gånger har de existerat tidigare, men plötsligt fått en strategisk skjuts i finanserna utan att någon, kanske inte ens organisationen själv, ser vem som egentligen står bakom. Inflytandeagenter som rör sig i politiska och mediala miljöer är andra vanliga inslag. Dolda stöd till politiska partier likaså.

Allt summerar till ett slags avancerad marionetteater, som kan utspela sig på flera scener samtidigt. Mycket ska plötsligt hända i offentligheten, som av en slump, men ingen ska se handen bakom. Ibland inte ens de som har fått huvudrollerna.

Metoden brukar knytas till Sovjetunionen och kalla krigets KGB. Men i de flesta historiska skildringar av fenomenet framträder den excentriske charmören Willi Münzenberg från 1920-talets Tyskland och trettiotalets Paris som något av en ikon. ”Den röde miljonären” Münzenberg var en entusiasmerande salongsmänniska och i hemlighet den mäktigaste bolsjeviken utanför Sovjetunionen. Han fjärrstyrde till sist ett helt propagandaimperium av tidningar, filmbolag och internationella frontorganisationer.

Münzenbergs organisationsskapelser framstod på ytan som neutrala angelägna initiativ i behjärtansvärda frågor. Europeiska kulturkändisar drogs som flugor till hans påstått oberoende ”World committee against war and fascism”, för att nämna ett exempel. Men den som följde trådarna uppåt hamnade rakt i hjärtat av sovjetiska Kominterns antiamerikanska och antikapitalistiska kampanjer. Pengarna påstås ha kommit från de säckar med diamanter som revolutionärerna lade beslag på i tsarens Vinterpalats 1917.

”De här människorna tror faktiskt att de agerar själva. Den övertygelsen måste bevaras till varje pris,”, skrev Münzenberg till en assistent.

Själv kallade han fronterna för sina ”oskyldiga klubbar”.

•••

Amerikanska underrättelsetjänsten CIA pekar gärna österut när propagandastrategier som dessa förs på tal. Men om det var i Sovjetunionen amerikanarna först såg arbetsmetoderna var de imponerande snabba att kopiera dem. Låt vara att ”aktiva åtgärder” i amerikansk underrättelsetappning fick andra benämningar - ”covert actions” eller ”psyops”, psykologiska operationer.

I boken ”Who paid the piper. The CIA and the cultural cold war” (1999) skildrar Frances Stonor Saunders CIA:s dolda propagandakanaler i Europa under kalla kriget. Hela manualen verkar ha importerats från Münzenberg. I centrum stod nätverket ”Congress for Cultural Freedom”, som bildades i Berlin i juni 1950. Saunders skriver att organisationen så småningom hade kontor i trettiofem länder, publicerade ett tjugotal prestigetidskrifter och organiserade flera högprofilerade internationella konferenser.

CIA öste in miljontals dollar i projektet. Kopplingen till underrättelsetjänsten skyldes genom att pengarna fick passera genom en uppsjö olika vänskapliga välgörenhetsstiftelser, som Ford Foundation, Fairfield Foundation eller Rockefeller Foundation. Saunders citerar en CIA-rapport från 1966, som beskriver att den tekniken var ”särskilt effektiv för demokratiskt styrda medlemsorganisationer” som behöver försäkra både sina medlemmar och en kritisk omvärld att de har ”genuina, respektabla, privata inkomstkällor”.

Även Sverige adderades till listan. ”Svenska kommittén för kulturens frihet” bildades 1952, men inte ens den anställda sekreteraren, författaren Birgitta Stenberg, kände till CIA-kopplingen. ”Att ha stått on their payroll, det var ju mycket märkligt”, konstaterade hon överraskat i en radiodokumentär för några år sedan.

Kurragömmeleken säkrade en i underrättelsesammanhang helt central förutsättning: ”plausible deniability”. Alla besvärande kopplingar ska riskfritt kunna dementeras.

Explosionen i sociala medier har förstås både förfinat och förenklat manipulationerna. När lejda nättroll kan styra nyhetsvärderingen slipper infiltratörerna det mödosamma arbetet att bearbeta journalister personligen. De kan koncentrera sig på annat.

•••

I samband med det ursprungliga avslöjandet om hans ryska kopplingar 2014 fick Béla Kovács frågan om han var bekant med begreppet ”aktiva åtgärder”. Han svarade att han aldrig hade hört talas om det.

Sedan dess undviker han journalister och har inte kommenterat anklagelserna. Det går att ana en förskjutning mot mindre pulshöjande ämnen i hans politiska engagemang, mot sånt som återhämtningsplanen för blåfenad tonfisk, men i övrigt verkar brottsutredningen inte ha fått honom att slå av på takten.

Strax före jul 2015 begärde Béla Kovács till exempel ordet i EU-parlamentets plenum. Det råkade vara samma dag som parlamentets presidium spikade stödet för 2016 till hans europeiska parti AEMN. Ärendet gällde EU:s framtida energipolitik och herr Kovács ville bland annat framföra åsikten att EU borde stötta bygget av den ryska gasledningen South Stream.

Som ledamot i energiutskottet var det naturligt för honom att yttra sig i den frågan. Enda komplikationen var möjligen att just South Stream tillhörde de frågor som Kovács brukade beröra vid sina regelbundna möten med den ryska underrättelsetjänsten. Fast just detta kände nog ingen i salen till. Riksåklagaren hade förvisso redovisat det spaningsresultatet i sin korrespondens med EU-parlamentet, men den delen fanns inte med i ledamöternas beslutsunderlag.

Exakt vari riksåklagare Polts skäliga misstankar om spionage består återstår annars att se. Den ungerska tankesmedjan Political Capital, som har specialiserat sig på att granska ryska påverkansoperationer, lyfter fram ett besök Kovács gjorde i Polen 2011 som särskilt intressant. Syftet med resan ska, enligt en medarbetare till Kovács, ha varit att träffa polska och ryska politiker. I centrum stod en vän till Kovács, den polske nationalisten Mateusz Piskorski, senare en av grundarna till det polska proryska och högerextrema partiet Zmiana (Förändring).

Piskorskis roll i Polen påminner mycket om den Kovács har haft i Ungern. Det har till och med funnits uppgifter om att de skrev ett samarbetsavtal, vilket Béla Kovács dock har dementerat. Båda har de haft personlig kontakt med ryske statsvetaren Alexander Dugin, som beskrivs som Putins och alternativhögerns främste ideolog.

Mateusz Piskorski nämns samtidigt som en av medgrundarna till den påstått oberoende internationella organisationen ”World Without Nazism” (WWN). WWN kallar sig människorättsorganisation och säger sig kämpa för ett ”avnazifierat östeuropa”. Den redovisar över hundra lokalgrupper i nästan lika många länder och ordnar högprofilerade internationella konferenser. Utåt hävdar ledande WWW-företrädare att de betalar kalaset ur egen ficka, men lettiska grävande journalister har avslöjat att organisationen får pengar från Kremlkontrollerade stiftelser. WWN:s första kongress i Strasbourg ska ha finansierats av ryska utrikesministeriet.

När Ryssland bjöd in internationella valobservatörer till folkomröstningen på Krim, däribland Béla Kovács och de andra högerextrema EU-parlamentarikerna, var det samme Piskorski som koordinerade arbetet. Fast den insatsen gjorde han i rollen som direktör på en liten prorysk tankesmedja, European Center of Geopolitical Analysis (ECAG).

Till sist går man vilse bland alla förkortningar i denna, för att vara ultranationalister, oväntade kaskad av internationell samarbetsvilja. Researchen växer nästan över huvudet när man inser att även propagandagranskarna på ungerska Political Capital finansieras av en stiftelse med egen politisk agenda, i deras fall med tydligt EU-vänlig inriktning.

Att granska politisk marionetteater på internationell nivå är en källkritisk mardröm. Det är ju själva grundidén.

Våren 2016 arresterades Mateusz Piskorski misstänkt för samarbete med främmande stats underrättelsetjänst. Han sitter fortfarande häktad i Polen. Enligt polska medieuppgifter misstänks hans nya nationalistparti Zmiena vara finansierat från Moskva.

•••

Personligen har jag gång på gång stött på olika former av ”aktiva åtgärder” och ”psyops” i mitt skrivande, så ofta att företeelsen nästan löper som en röd tråd i mina reportage och mina böcker.

I researchen för en bok om Raoul Wallenberg (2012) kunde jag bocka av det första exemplet på sådana sovjetiska underrättelseoperationer bara några veckor efter att den svenske diplomaten försvann i januari 1945. Kreml började då systematiskt sprida den falska nyheten att Raoul Wallenberg hade omkommit i Budapest, fast han satt fängslad i Moskva. De spred den i småsnacket på diplomatpartyn och via sovjetkontrollerade ungerska radioprogram. Fejknyheten var så trovärdigt kommunicerad att den omvandlades till inofficiell sanning i UD:s korridorer och hämmade den svenska regeringens aktivitetsiver. Den skulle tyvärr följas av många fler.

Amerikanarna vaknade några år in i kalla kriget. I slutet av femtiotalet beslutade CIA att fallet Raoul Wallenberg skulle ”exploateras maximalt” i CIA:s antisovjetiska psykologiska operationer i Europa, bland annat via budbärare bland organiserade exilryssar och med planterade Wallenbergnyheter i medierna. Satsningen nådde sin topp i slutet av sjuttiotalet. I CIA-arkivets Wallenbergakt hittade jag intern CIA-korrespondens som bevisade att några av de sensationella Wallenbergvittnen som då blev världsnyheter ingick i underrättelsetjänstens ”covert actions”, hemliga propagandaoperationer. Så småningom stod det klart att vittnena ljög, men då hade medieljusen slocknat.

Modus operandi fungerade. Det viktiga var inte hur det egentligen förhöll sig, utan hur det såg ut att vara.

De framgångsrika underrättelsestrategierna var givetvis för bra för att inte spridas till näringslivet. Jag minns flera ögonöppnare i mina granskningar av läkemedelsindustrins internationella pr-kampanjer, bland annat i boken ”Pillret” (2008). När läkemedelsföretagen ville påverka EU-parlamentets beslut, till exempel, var ett framgångsrikt grepp att starta nya europeiska patientfederationer med imponerande brevhuvuden och förkortningar, ”European Alliance of…”. I EU-parlamentet såg ledamöterna en tung europeisk partsföreträdare och bjöd in till viktiga hearings och debatter. Men det var bara teater. Den europeiska fasaden kunde koka ned till en handfull aktivister i ett slitet kontorshotell, startklara när läkemedelsföretagets PR-byrå så ville.

Vem har tid att kolla sådant? På europeisk nivå är det glest mellan de grävande journalisterna. Ett europeiskt korthus jag granskade fick till och med stöd av EU-kommissionen för sitt arbete.

Det viktiga är inte hur det är, utan hur det ser ut att vara.

•••

Jag blir mer och mer nyfiken på det europeiska partiet Alliance of European National Movements (AEMN), som Béla Kovács tog initiativ till 2009 och fortfarande är ordförande för. AEMN är ett av numera sexton paneuropeiska partier, som EU-parlamentet ger stöd till för att stärka demokratin på europeisk nivå. EU vill ha sitt eget partiväsende, så bidragen är generösa. Idén är att de politiska grupperna i EU-parlamentet i första hand ska ha sin bas i ett sådant paneuropeiskt parti, inte i flera nationella.

Detta europeiska partisystem har växt så det knakar de senaste åren. Jag mailar en fråga till EU-parlamentets ekonomidirektorat: Vilka nya europeiska politiska partier har fått officiell status och accepterats för partibidrag från EU-parlamentet efter 2010?

Svaret kommer i ännu ett pärlband av förkortningar. Jag stönar och dechiffrerar. Béla Kovács AEMN har fått oväntat många konkurrenter. Av sju nya paneuropeiska partier kan sex rubriceras som högerradikala och främlingsfientliga anti-EU-partier. Förkortningsraden ser ut så här: AEMN, ADDE, EAF, MENL, APF och CPVF.

Det senaste tillskottet – franskbelgiska Coalition Pour la Vie et la Famille, CPFV (2016) – har en lite annan högerextrem profil. CPVF leds av några hyfsat militanta katolska fundamentalister och invandringsmotståndare, som bland annat har krävt att alla homosexuella ska låsas in. De har i förbifarten också velat förgöra demokratin som styrelseskick. Fast riktigt så presenterar de sig inte i dokumentationen till EU-parlamentet.

Syftet med partibidragen är att fylla ett oroande demokratiskt vakuum och skapa en vital europeisk politisk scen. EU-parlamentet står därför för åttiofem procent av de paneuropeiska partiernas ”stödberättigade utgifter”, förutsatt att resten täcks av partiets egna medlemsavgifter och donationer.

Så stor är entusiasmen för det europeiska partisystemet att EU-parlamentet också finansierar eventuella europeiska stiftelser knutna till respektive parti. Detta gör man för att stiftelserna ska ”observera, analysera och bidra till debatten om politiska frågor på europeisk nivå”.

Inget av de nya europeiska högerextrema partierna har missat chansen att också kasta in en ansökan för en stiftelse med samma politiska ambitioner.

Finansieringen är förstås inte kravlös. Till villkoren hör att partierna måste dela EU:s grundläggande värderingar om respekt för mänskliga fri- och rättigheter. Pengarna får heller inte användas för annat än europeiskt politiskt arbete. Godkända utgifter är sådant som anställda, publikationer, annonser, konferenser och EU-valkampanjer.

De flesta ser nog också stora organisationer framför sig. Europeiska socialistpartiet (PES), till exempel, har över trettio nationella medlemspartier och trettiotalet anställda. Europeiska folkpartiet (kristdemokrater), som grundades 1976, har ungefär lika stort Brysselkontor och nästan åttio medlemspartier.

Självklart måste valframgångarna för Europas högerpopulister sätta sina spår i den europeiska partistrukturens förkortningsfyrverkeri. Två av de nya partierna har också tung representation i EU-parlamentet. Europeiska partiet ADDE räknar exempelvis Sverigedemokraterna, brittiska UKIP och tjeckiska Svobodni som medlemmar. Franska Front National, österrikiska FPÖ, belgiska Vlaams Belang och italienska Lega Nord hör numera hemma i paneuropeiska MENL.

Men de andra nya skapelserna då? Med all respekt för att det är lätt att bli osams, har inte de högerextrema europapartierna med officiell status blivit väl många?

•••

Fyra av de nybildade högerradikala partier som har fått EU-bidrag de senaste åren saknar egen politisk grupp i EU-parlamentet. Det betyder att de svävar ganska fritt på den europeiska politiska scenen och att deras få EU-parlamentariker återfinns bland de grupplösa. Bland dessa partier hittar jag först spionmisstänkte ungraren Béla Kovács och hans AEMN, de militanta katolikerna i CPVF och så ett annat färskt högerextremt parti, Alliance for Peace and Freedom, APF, som grundades 2015.

APF toppar sin hemsida med ett foto av dussintalet sammanbitna män i kostym. De håller i varsitt vitt A4-papper med texten ”STOP RUSSOPHOBIA”. Ordförande är italienske nyfascisten Roberto Fiore och tongivande i övrigt verkar vara Nick Griffins British National Party, som 2009 skickade folk till Budapest för att grunda Béla Kovács europeiska parti AEMN.

Det fjärde fritt svävande högerradikala partiet heter European Alliance for Freedom (EAF). Detta EAF blev berömt inför EU-valet 2014, som Marine Le Pens och Geert Wilders gemensamma satsning för att befria Europa från ”monstret Bryssel”. Men det var då. I dag finns varken Le Pen eller Wilders kvar i partiet.

Det är lite rörigt.

Jag börjar räkna. EU-parlamentet har totalt beviljat nästan 90 miljoner kronor i stöd till dessa fyra nya partier med vidhängande stiftelser (även om förskottet 2017 till APF och CPVF drogs ned).

Man får hoppas att den europeiska demokratin har fått valuta för pengarna.

•••

Efter ett par kvällar med handlingar från EU-parlamentet, däribland partiernas obligatoriska årsrapporter, börjar jag nästan tycka synd om de nya högerextrema partierna på europeisk nivå. Så mycket pengar. Så många partier. Ändå lyser de europeiska massorna med sin frånvaro.

Béla Kovács internationella satsning Alliance for European National Movements (AEMN) har hittills fått över 25 miljoner kronor från EU-parlamentet för partiets och den egna stiftelsens politiska arbete. Trots det svajar infrastrukturen. Varken partiet eller stiftelsen har några anställda och styrelsen i AEMN består endast av två personer förutom herr Kovács själv. På hemsidan finns inga uppgifter om medlemspartier eller medlemmar och än så länge heller ingen kontorsadress. När det europeiska partiets generalförsamling samlas en gång om året får deltagarna plats runt ett mycket litet sammanträdesbord, att döma av ett färskt foto.

När AEMN föddes 2009 var British National Party (BNP) ett av få partier vid sidan av Jobbik som bidrog med pengar. Givetvis försvåras Kovács arbete av att det brittiska systerpartiet nu återfinns under ett annat högerextremt paraply. Alliance for Peace and Freedom (APF) och stiftelsen Terra Nostra konkurrerar dessutom om samma tydligt proryska profil, och har fått nära sju miljoner kronor i förskott för politiskt arbete 2016 och 2017. Redan i partiets första skälvande månad deltog APF:s ledande företrädare, däribland BNP:s Nick Griffin, i ett ”ideologiskt konservativt forum” i Sankt Petersburg.

Maltaregistrerade European Alliance for Freedom (EAF), som har funnits sedan 2010, verkar också ha det motigt, trots totalt över fyrtio miljoner kronor från EU-parlamentet. Inte nog med att en prominent företrädare som Marine Le Pen sedan länge har dragit vidare. Partiet (och stiftelsen på samma Maltaadress) har haft så svårt att skrapa ihop den obligatoriska andelen egna medel att man tvingats acceptera företag knutna till en landsflyktig affärsman efterlyst för ekobrott som donatorer. Jag läser vidare i årsrapporterna och förstår varför. Några medlemsavgifter från partier har inte tickat in sedan 2013. Antalet betalande europeiska medlemmar I EAF överskrider bara undantagsvis tio. Personer, alltså.

Den förre kassören, sverigedemokraten Kent Ekeroth, är en av få riktigt trogna och generösa EAF-medlemmar. Han satt i styrelsen till slutet av 2015 och har personligen satsat nästan 200 000 kronor ur egen ficka på partiet. Nästan lika trogen är ordföranden, som kommer från österrikiska nationalistpartiet FPÖ.

FPÖ har för övrigt just slutit ett samarbetsavtal med Putins parti Enade Ryssland.

De militanta gayhatarna i Coalition pour la Vie et la Famille, CPVF, till sist, är så nya att hemsidan visar meddelandet ”under konstruktion” när man söker på fliken ”Styrelse”. Ändå har CPVF och stiftelsen Pegasus beviljats över fyra miljoner kronor i preliminärt EU-stöd för politiskt arbete 2017.

Ni kanske undrar vem av CPVF-politikerna som ansvarar för det europeiska partiets nya hemsida? Ingen. De gömmer sig bakom det amerikanska dataföretaget Perfect Privacy, som erbjuder domänägare anonymitet.

•••

Det är inte så illa att det har saknats larm om partipengarna. Jag hittar ett mötesprotokoll från EU-parlamentets presidium så tidigt som 2010. Den kvällen i Strasbourg fordrade en viceordförande från Grekland att man omedelbart skulle åtgärda risken för att ”oproportionerliga summor” skulle gå till ”väldigt små grupper som inte riktigt konstituerar ett politiskt parti”. Men presidiet tyckte inte det var någon brådska. Nya regler för partistöden var ju ändå på gång.

Många EU-parlamentariker har också reagerat starkt på miljonströmmarna till just högerextremister. De har haft svårt att få ihop partiernas politik med de demokratiska principer som EU vilar på, inte minst kravet på respekt för alla människors lika värde. Att dessa partier, precis som Putin, vill krossa EU har också noterats. Efter anmälningar har några partier (AEMN och APF) granskats av EU-parlamentet, men hittills fått behålla sina pengar. Bland annat för att nya mer krävande regler för partistöden ju ändå är på gång.

Tyvärr har det tagit EU-byråkratin sex år att mala fram dessa regler. Och tyvärr dröjer det till 2018 innan de skärpta regler som införts får praktisk verkan. Innan jag lägger ifrån mig handlingarna ser jag att presidiet så sent som i december 2016 diskuterade österrikiska nationalistpartiet FPÖ:s olämpliga trixande. På ett kvällsmöte i Strasbourg hävdades det att FPÖ-företrädares namn har utnyttjats flera gånger, för att grunda helt olika europeiska partier. Allt för att säkra finansieringen.

Jag tänker att om ett år blir det omöjligt, men det är så dags.

•••

Ordföranden i det europeiska partiet AEMN, spionmisstänkte ungraren Béla Kovács, har inte talat i EU-parlamentets plenum sedan årsskiftet. Jag rycker nästan till när jag ser det. Av närvarolistorna framkommer att han troget har dykt upp under sessionerna, men uppenbarligen nöjt sig med att lämna in skriftliga röstförklaringar. Det är ovanligt. Jag söker honom igen via mail och telefon för att fråga varför. Jag vill ju också ge honom en ny möjlighet att kommentera spionanklagelserna.

Till sist svarar en assistent att herr Kovács hör av sig om han vill intervjuas.

Frågorna hopar sig och de gäller inte bara honom. EU-parlamentet rustar för val 2019. Hur ser de aktiva i dessa fyra europeiska extremistpartier på sin situation? Hur vill de i framtiden arbeta politiskt för ett starkare demokratiskt Europa? Har de bara haft nybörjarproblem i medlemsvärvningen eller är de nöjda med miljonerna, en snygg federal plattform och ett dörröppnande brevhuvud?

Jag skickar meddelanden till samtliga via kontaktrutorna på deras hemsidor. Jag förklarar mitt intresse för vardagsarbetet i europeiska politiska partier och ber om en intervju om partiernas politiska visioner.

Vid denna upplagas pressläggning har jag ännu inte fått några svar.

Kanske har de bara haft för mycket att göra.

Fakta. Reportaget i tre punkter

Foto: I oktober 2015 undanröjde EU-parlamentet åtalsimmuniteten för Jobbikledamoten, Béla Kovács. Han är i Ungern skäligen misstänkt för ”spioneri mot EU:s institutioner (---) för ett tredjeland” utanför unionen. Kovács roll uppges bland annat ha varit att bygga en europeisk front av proryska högerextrema partier.

Foto: I Ryssland kallas underrättelseoperationer som på dolda vägar påverkar opinionen och politiken i ett land för ”aktiva åtgärder”, i USA ”psyops” eller ”covert actions”. Kalla kriget kantades av den sortens propagandakrig.

Foto: Spionmisstänkte Béla Kovács är ordförande i det paneuropeiska högerextrema partiet AEMN, som hittills fått över 25 miljoner kronor i stöd av EU-parlamentet. Sex av de sju nya partier som fått officiell EU-status de senaste åren är högerradikala anti-EU-partier.

Fakta. Personer

Béla Kovács: Ungersk politiker med bakgrund i Ryssland, sedan 2010 ledamot av EU-parlamentet för högerextrema partiet Jobbik. Initiativtagare till, och sedan 2013 också ordförande för, det europeiska nationalistpartiet AEMN. Kovács, född 1960, är föremål för en ungersk brottsutredning, misstänkt för spioneri mot EU:s institutioner.

Mateusz Piskorski: Polsk nationalist och bland annat grundare av det proryska och högerextrema polska partiet Zmiana (2015). Piskorski är född 1977. Han arresterades i maj 2016, misstänkt för samarbete med främmande stats underrättelsetjänst.

Kent Ekeroth: Riksdagsledamot för Sverigedemokraterna sedan 2010. Ekeroth uppmanades att ta timeout från justitieutskottet i februari 2017, sedan han åtalats för ringa misshandel. Han satt i styrelsen för pan­europeiska nationalistpartiet EAF 2012-2015 och var då en av EAF:s mest trogna donatorer.

Raoul Wallenberg: Svensk affärsman som 1944 rekryterades som diplomat till svenska legationen i Budapest, med uppdrag att ansvara för en svenskamerikansk räddningsaktion för de ungerska judarna. Han arresterades av sovjetiska armén 1945, fängslades i Moskva och återvände aldrig till Sverige. Hans öde är fortfarande inte klarlagt.

Willi Münzenberg: Wilhelm Münzenberg, född 1889, var en tysk kommunistisk aktivist som stod nära Lenin och arbetade för det unga Sovjetunionen. Han är en underrättelselegend i de psykologiska operationernas, eller de ”aktiva åtgärdernas”, historia.

Fakta. Politik

AEMN: Alliance of European National Movements är ett paneuropeiskt högerextremt parti, bildat på Béla Kovács initiativ under Jobbiks partikongress 2009. AEMN saknar egen partigrupp i EU-parlamentet. (Förkortningen är uppbyggd efter det franska partinamnet).

EU-parlamentet: EU-parlamentet, eller Europa­parlamentet, består av 751 direkt­valda ledamöter från EU:s 28 medlemsstater. Nästa val hålls i juni 2019.

Fidesz-regeringen: Nationalkonservativa ungerska regeringspartiet Fidesz har två tredjedels majoritet i parlamentet och leds av Viktor Orbán, Ungerns premiärminister sedan 2010.

FPÖ - Frihetspartiet: Österrikiskt högerpopulistiskt och främlingsfientligt parti (Freiheitliche Partei Österreichs), som i senaste valet (2013) blev största oppositionsparti med 20 procent av rösterna. FPÖ:s kandidat Norbert Hofer förlorade dock mot de grönas Alexander Van der Bellen i presidentvalet 2016.

Jobbik: Ungerskt ultranationalistisk och främlingsfientligt parti som bildades 2003. Partiledare för Jobbik är sedan 2006 Gábor Vona, en av partiets grundare. Jobbik, som också förknippats med antisemitiska uttalanden, heter med sitt fulla namn Jobbik Magyarországért Mozgalom (”Rörelsen för ett bättre Ungern”).

Komintern: Kommunistiska Internationalen, Komintern, bildades i Sovjetunionen 1919, tänkt som ett slags internationellt kommunistparti uppbyggt på nationella kommunistpartier.

Fakta. 16 paneuropeiska partier

EU-parlamentet ger bidrag till politiska partier på europeisk nivå för att stärka den europeiska demokratin. Bland dagens sexton paneuropeiska eller federala partier märks Party of European Socialists (PES), European People’s Party (EPP)och European Green Party. Flera av de nya högerextrema europeiska partierna saknar egen partigrupp i EU-parlamentet.

Fakta. Om reportern
  • Ingrid Carlberg är journalist och författare, bland annat till böckerna ”Det står ett rum här och väntar på dig… Berättelsen om Raoul Wallenberg” (Norstedts, 2012) och ”Pillret” (Norstedts, 2008).
  • Hon har tilldelats Augustpriset (”Berättelsen om Raoul Wallenberg”, 2012), Guldspaden och är hedersdoktor vid Uppsala universitet.
Fakta. Källor i urval

– EU-parlamentets dokumentation över bidragen till europeiska politiska partier och stiftelser – beloppsbeslut år för år, årsberättelser, samt slutrapporter.

– Protokoll från sammanträden i EU-parlamentets presidium.

– Brev från Ungerns riksåklagare Péter Polt till EU-parlamentet, 12 maj och 16 oktober, 2014 samt 16 mars 2015.

– EU-parlamentets betänkande A8-0291/2015, ”om begäran om upphävande av Béla Kovács immunitet”.

– Artiklar om fallet Béla Kovács från ungerska nättidningar: index.hu, origo.hu, pestisrácok,hu, 444.hu och 24.hu.

– Artiklar om fallet Mateusz Piskorski från Telewizja Polska24.pl och polska tidningen Rzeczpospolita.

– ”I am Euroasian. The Kremlin connections of the Hungarian Far Right”, rapport från ungerska tankesmedjan Political Capital.

– ”The Master Plan” (Mistrusmedia.lv), dokumentärfilm av bland andra Sanita Jemberga och Inga Spriņģe, grävande journalister på Re:Baltica, Riga.

– Saunders, Frances Stonor, ”Who Paid the Piper? The CIA and the Cultural Cold War”, Granta Books, 1999.

– Koch, Stephen, “Stalin, Willi Münzenberg and the Seduction of the Intellectuals”, HarperCollins, 1995.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.