Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
20-åriga Leyla ska lämna sin dotter, fyra månader, på dagis för att skynda till jobbet som hembiträde. Hennes familj har förskjutit henne och pappan förnekar faderskapet.
20-åriga Leyla ska lämna sin dotter, fyra månader, på dagis för att skynda till jobbet som hembiträde. Hennes familj har förskjutit henne och pappan förnekar faderskapet. Other: Anders Hansson
Världen

Marockos ensamma mödrar kämpar för sin frihet

Tusentals ensamstående mödrar i Marocko tvingas välja mellan att överge sina barn och att själva bli utstötta. De förskjuts av sina familjer, fördöms av samhället och står utan skydd. 

Författaren Katia ­Wagner har tidigare berättat i DN om de marockanska pojkarna som lever på gatan i Sverige. Nu ­skildrar hon och fotografen Anders Hansson mödrarnas liv i Agadir. 

Sverige 2013. Från en dag till en annan dyker de marockanska gatubarnen upp i city i Stockholm. De hänger på McDonalds på Vasagatan, i Björns Trädgård vid Medborgarplatsen. Driver runt i små gäng. Är skräniga och synbart påtända. Skygga för vuxna. Vana vid ett hårt liv på gatan. De har lämnat Marocko bakom sig, ofta utkastade av sina egna familjer. Många av dem är inte folkbokförda i sitt hemland.

Det här är historien om var de kommer ifrån. 

***

Leyla trasslar lilla Gofghan ur Babybjörn-selen på magen (bilden ovan) och lämnar henne genom en glaslucka till daghemmets personal. Bebisen är påbyltad, det är tidig morgon i den marockanska kuststaden Agadir, och solen förmår inte värma ännu.

Leyla är 20 år och måste skynda till jobbet som hembiträde i ett privat hem. Pappan till barnet förnekar faderskapet. Hennes familj har vänt henne ryggen. 

En eftermiddag knackade det på hemma hos Leylas familj i byn utanför Marrakesh. Utanför stod en främmande kvinna som frågade om Leyla ville gifta sig med hennes bror. Hon ville komma tillbaka samma dag med brodern. Som traditionen bjuder fick Leyla en liten slant, som ett kvitto på att de skulle träffas. Hon var sjutton år och hade slutat skolan ett år tidigare. Det gångna året hade hon ägnat sig åt hushållssysslor och att ta hand om sina syskon. Hon är näst äldst av de fem barnen. För att bidra till försörjningen broderade hon mönster på pyjamasar åt en försäljare.

När sällskapet återkom på kvällen hade Leylas familj dukat fram hembakat bröd, oliver, olivolja, kakor och sött te. Mannen var 32 år gammal och ville syna sin blivande fru. Hon fick ta av sig sjalen så att han kunde se hennes hår. Och han ville titta på hennes figur. Besöket varade i en timme. 

– Jag gillade honom inte. Han var för gammal. Och hans utseende tilltalade mig inte, säger Leyla.

Men hennes föräldrar tyckte att giftermålet var bra. Mannen jobbade i Italien och hans familj hade hus och jordbruk. Leyla förväntades vara föräldrarna till lags och accepterade. En vecka senare gifte sig paret, samma dag flyttade Leyla till sin man.

20-åriga Leyla i rummet hon delar med en annan ung kvinna från Oum El Banine.
20-åriga Leyla i rummet hon delar med en annan ung kvinna från Oum El Banine. Foto: Anders Hansson

Hon kom till ett hus med många människor. Makens föräldrar, två bröder med fruar och deras nio barn, det äldsta jämngammalt med Leyla. 

Första kvällen, när Leyla dukat fram mat, sa svärmodern med hög röst till sin nygifte son att han skulle akta sig noga för sin fru och hålla koll på sina pengar. 

Leyla tog illa upp. Hon lämnade bordet. Det fick hon skäll för, att visa känslor var olämpligt, fick hon veta. När hon skojade och skrattade med barnen fick hon höra att inte heller det var lämpligt. Hon skulle inte framföra åsikter, eller säga emot. 

– De ville ha en hemhjälp, inte en fru. 

När hon inte fick besöka läkare eller kontakta sina föräldrar som hon ville fick Leyla nog. En eftermiddag gav hon sig av. Vandrade halvmilen till föräldrahemmet. Grät längs vägen.

Leyla var yngst och vackrast av fruarna. Hon hade gått i skolan. I föräldrahemmet fick hon säga vad hon tycker. Det skapade konflikter med de andra fruarna som var analfabeter och vana att lyda.

– De kände bara till hushållsarbete och att få stryk av sina män, säger Leyla.

Leylas man slog inte. Men hon kände sig vilsen. Vågade inte ta för sig vid måltiderna och åt därför för lite. Försökte sköta det hon blev ålagd att göra. De andra kvinnorna klagade på henne. Svärmor kallade henne för åsna. Familjen krävde att Leyla förutom hushållssysslorna också skulle jobba i jordbruket. Då sa hon ifrån. 

– Jag undrade om jag var där som arbetare eller fru.

Bråken tilltog. Leylas man var mest i Italien, hon kände sig utstött och kritiserad. Hon började få yrselanfall. Kände sig matt, hjärtat bultade hårt i bröstet. När hon inte fick besöka läkare eller kontakta sina föräldrar som hon ville fick Leyla nog. En eftermiddag gav hon sig av. Vandrade halvmilen till föräldrahemmet. Grät längs vägen. Hon sa till sina föräldrar att hon ville skiljas.

Det tog några månader innan skilsmässan gick igenom. Hon fick, som seden föreskriver, en summa av mannens familj. Pengarna gick till hennes pappas ögonoperation. Familjen bor enkelt i ett lerhus utan tak, men Leyla var glad att ha sin familj omkring sig. Hon fick jobb. Livet kändes ganska bra igen, säger hon. Grannen började uppvakta henne och hon blev smickrad. De kände varandra sedan förut. Han var gift, men övergav sin fru för hennes skull. En dag följde hon med honom hem. Efteråt skämdes hon. Fick återigen yrselanfall och hög puls. När hon sökte vård sa läkaren att hon skulle få medicin mot ångesten, men först efter förlossningen.

– Jag blev helt chockad. Jag hade ingen aning om att jag var med barn, säger hon.

Leyla vädjade till läkaren att ta bort det. Doktorn vägrade. Då vände hon sig till en medicinman och fick ett medel för att avbryta graviditeten. Det misslyckades. Till slut berättade hon för grannen som gjort henne gravid. 

– Han ville inte ha med saken att göra. Sa bara att det var mitt problem.

Om reportern och fotografen

Katia Wagner är prisbelönt undersökande journalist och författare. 2017 kom hon ut med boken ”Pojkarna och de ensamma poliserna”. DN har tidigare publicerat ett utdrag ur boken.

Anders Hansson är prisbelönt fotograf baserad i Malmö. Han bevakar sedan många år migrations- och flyktingfrågor.

Katia Wagner och Anders Hansson följde i somras med på flyktingrutten över Medelhavet och gjorde DN-reportaget ”När dagen är slut har de räddats från en säker död”.

***

För att skona sin familj från skammen gav Leyla sig i väg. Utan att meddela någon stack hon till Casablanca. Hon jobbade som hemhjälp ett tag. Dolde magen med stora kläder. Men det var svårt. Hon mådde ständigt illa. Plågades av ångest. Kände sig trött. De stunder när hennes arbetsgivare lämnade huset vilade hon. Under ramadan svimmade hon. Eftersom ingen visste att hon var gravid kunde hon inte slippa fastan.

När graviditeten inte längre gick att dölja lämnade hon sitt jobb.

– Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag sökte upp organisationer och bad om hjälp, jag ringde runt, åkte runt. Till slut hamnade jag hos Oum El Banine.

***

Sverige 2014. Ryktet om att Sverige är ett bra land sprider sig och ännu fler marockanska pojkar och unga män tar sig hit. De får veta att de sannolikt inte kommer att få stanna. En del söker därför inte ens uppehållstillstånd. I stället fortsätter de som förut, rör sig planlöst mellan länder, mellan städer, utan kontakt med samhället.

***

Latifa är den här morgonen ensam på avdelningen, annars brukar de vara två. Klockan halv nio sitter sex bebisar längs långväggen. De är hungriga.
Latifa är den här morgonen ensam på avdelningen, annars brukar de vara två. Klockan halv nio sitter sex bebisar längs långväggen. De är hungriga. Foto: Anders Hansson

På andra sidan glasluckan på daghemmet i Agadir står Latifa och tar emot Leylas flicka och sätter henne varligt i en barnstol på golvet. Latifa har vit rock och mjuk röst. Den här morgonen är hon ensam på avdelningen, annars brukar de vara två. Halv nio sitter sex bebisar längs långväggen. De är hungriga. En av dem börjar gråta, de andra stämmer in. Snart tjuter alla högljutt. Latifa jollrar lugnt medan hon skalar av ytterkläder, blandar välling i de namnade flaskorna och sätter sig med var och en i famnen och matar dem.

Efter frukosten behöver alla ny blöja. Tvättrummet går i blått. Tre bebisbadkar har murats ner i arbetsbänken, ovanför hänger hyllor med förvaringsfack och krokar med tvättlappar åt alla. En inhalator lutar mot den kaklade väggen.

Daghemmet ligger i centrala Agadir nära Souk Al Had och drivs av den ideella organisationen Oum El Banine, som stödjer och hjälper ensamstående mammor så att de kan behålla sina barn. 

När svenska Jennie Silis dyker upp strax efter tio blir det kramkalas. Hon känner personalen väl. För elva år sedan pluggade den då 24-åriga Malmötjejen internationella relationer på Malmö Högskola och som en del av utbildningen fanns möjligheten till en termins praktik. Jennie var särskilt intresserad av kvinnorättigheter, och när hon fick höra talas om Oum El Banine reste hon till Agadir och knackade på för att fråga om hon fick praktisera. Sedan dess har hon volontärarbetat för organisationen och sköter bland annat hemsidan och samlar in pengar, och besöker Agadir några gånger om året. Den här förmiddagen har hon med sig en blå Ikeakasse med barnkläder och ett brev med pengar.

När Jennie Silis från Malmö dyker upp strax efter tio blir det kramkalas. Hon känner personalen väl och har träffat flera av barnen tidigare. I elva år har hon jobbat som volontär för organisationen. Ett par pojkar stryker sina små händer genom Jennies blonda hår.
När Jennie Silis från Malmö dyker upp strax efter tio blir det kramkalas. Hon känner personalen väl och har träffat flera av barnen tidigare. I elva år har hon jobbat som volontär för organisationen. Ett par pojkar stryker sina små händer genom Jennies blonda hår. Foto: Anders Hansson

”Hej Jennie, efter en resa till Marocko blev dessa pengar över och jag vill att du använder dem till Oum El Banine”, skriver en främmande kvinna som följer Jennie på Facebook. Hon har lagt 350 dirham, cirka 300 kronor, i kuvertet.

På avdelningen bredvid är barnen lite större, de dansar och tjoar till ett barnmusikprogram som rullar på tv:n. Jennie slår sig ner på en madrass, mitt i kakofonin. Hon kramar barnen, gungar till musiken med dem. Ett par pojkar stryker sina små händer genom hennes blonda hår. Flera är rejält förkylda, några har lagt sig att vila i ett angränsande rum. Att vabba existerar inte. Ofta vet mammornas arbetsgivare inte ens om att de har barn, sex före äktenskapet är förbjudet i Marocko och därmed också att få barn som ogift. Det är en av förklaringarna till att kvinnorna överges av männen, som riskerar upp till ett års fängelse för olagligt sex. Kvinnorna vågar av samma skäl inte vända sig till samhället för hjälp eller vård. Många låter bli att folkbokföra sina barn. 

***

Sverige 2015. De marockanska pojkarna på gatan i Stockholm är i påtagligt sämre skick. De är nergångna av droger och slitna av livet på gatan. De begår brott, mest stölder, snatterier och narkotikabrott, men också en del våldsbrott. Flera utsätts för människohandel. 

***

När Badr, till vänster, var fyra år gammal hamnade han på gatan med sin mamma. Nu är han 15.
När Badr, till vänster, var fyra år gammal hamnade han på gatan med sin mamma. Nu är han 15. Foto: Anders Hansson

Badr var fyra år gammal när han hamnade på gatan i kvarteren vid busstationen Inezgane i Agadir med sin mamma. De tiggde. Satt en bit ifrån varandra, men ändå så att han hade mamman inom synhåll. De gick runt mycket. Ibland prostituerade mamman sig. Hon träffade en man som hon flyttade ihop med, han var alkoholiserad och mycket våldsam. Badr stack.

Han gjorde som han och mamman gjort förut. Drev omkring. Tiggde. Köpte plastpåsar som han sålde vidare. Bad förbipasserande om mat. Ibland gick han till marknaden och samlade nerfallen frukt som han sålde. Förutom att äta la han pengarna på sin stora hobby; Att sitta på internetkafé och spela Leage of legends, Counter-strike och Grand theft auto. På youtubefilmer lärde han sig att bli bättre, men också att manipulera spelen för att kunna springa fortare, bli odödlig, se igenom väggar och skaffa mer ammunition. 

– Det kostade tre dirham (cirka 2:50 svenska kronor) i timmen att använda Windows XP, och fyra för Windows 7, säger han.

Han sov på kartonger, kröp in i sopsäckar som han hittade. Om han hade pengar till en soppa gick han till ett nattöppet kafé och satt där hela natten. När han var riktigt smutsig gick han till en second hand-marknad och köpte billiga plagg att byta med. Han duschade aldrig, toabestyren skötte han lite överallt.

Badr säger att han alltid var hungrig. Och mycket rädd. För vuxna som han trodde skulle göra honom illa. För andra barn som sniffade lim och var aggressiva. För att någon främling skulle komma och röva bort honom. 

Saida och en handfull vänner började på eget bevåg söka upp gatubarn runt busstationen Inezgane i Agadir. De hade med sig jackor, mackor och vattenflaskor.
Saida och en handfull vänner började på eget bevåg söka upp gatubarn runt busstationen Inezgane i Agadir. De hade med sig jackor, mackor och vattenflaskor. Foto: Anders Hansson

Nu släntrar han in i det stora rummet på boendet som Tarwanou, en organisation som hjälper barn som levt på gatan, driver. Han skiner upp när han får syn på Saida i soffan. Kommer fram, pussar henne på håret, en gest av respekt. Hon ger honom en lång kram, precis som första gången de träffades fyra år tidigare. Han var elva då. Saida och en handfull vänner hade på eget bevåg börjat söka upp gatubarn runt Inezgane. De hade med sig jackor och mackor som de samlat ihop bland bekanta, vattenflaskor de fått i affärer. Det var vinter och kallt, barnen var i dåligt skick. De vuxna hade på sig reflexvästar som de trodde skulle signalera hjälp, men som i stället skrämde barnen.

– De trodde vi var från polisen så vi slutade använda dem, säger Saida.

***

Sverige 2015. På Malmö Central brottas en liten marockansk kille ner av ordningsvakter, en mobilvideo på händelsen väcker starka reaktioner. Gatubarn? I Sverige? En empatisk våg sköljer över landet med krav på att samhället ska gripa in och ta ansvar för pojkarna.

***

Badr minns hur hårt hjärtat bankade när Saida första gången kom fram till honom på Inezgane. Hans instinkt var att fly. Det regnade den natten. Hon lyckades lugna honom, och krama honom. Efter det sågs de ofta.

Gatubarnen var skygga och stack, ovana vid att prata med vuxna. Så småningom stannade några. Sen några fler. De tog emot mackorna. Och började berätta.

Det ideella arbetet på gatan ledde till bildandet av föreningen Tarwanou. Det var en blandad skara som engagerade sig; Någon var lärare, en annan tjänsteman på kommunen, Saida hårfrisörska. Till en början var det svårt att få kontakt med gatubarnen. De var skygga och stack, ovana vid att prata med vuxna. Så småningom stannade några. Sen några fler. De tog emot mackorna. Och började berätta. Om alkoholiserade och psykiskt sjuka föräldrar, om fattigdom, misshandel och vanskötsel. Flera hade kastats ut hemifrån. De flesta sniffade lim. Några var från stan, andra från landsbygden. En sak hade de gemensamt, säger Saida.

– De var barn till ensamstående mödrar.

Under två år gick Saida och kollegorna med mat och kläder till gatubarnen, tre fyra kvällar i veckan. Varje gång fick de höra lite mer. Även när det var uppenbara lögner var samtalen bra som första kontakt. Men insatserna räckte inte. Det behövdes en plats dit pojkarna kunde komma.

– Så att vi kunde jobba med dem, få bort dem från gatulivet. 

Också kommunen såg behovet, ett par hundra barn var vid den här tiden identifierade på gatan. 2014 fick föreningen en byggnad i Dcheira strax utanför Agadir. 

– Ett tomt skal som vi sakta fyllt med innehåll, säger Saida. 

De började med dagverksamhet. Pojkarna kom och duschade. De fick rena kläder och mat. Deltog i aktiviteter. I januari 2017 var tillstånden klara för att öppna boendet.

Badr, i mitten, är en av de 18 barn och ungdomar som bor hos föreningen Tarwanou. Men i början vågade han inte gå dit: ”De sa att jag kunde tvätta mig och få rena kläder, men jag vågade inte. Jag var rädd att bli bortrövad.”
Badr, i mitten, är en av de 18 barn och ungdomar som bor hos föreningen Tarwanou. Men i början vågade han inte gå dit: ”De sa att jag kunde tvätta mig och få rena kläder, men jag vågade inte. Jag var rädd att bli bortrövad.” Foto: Anders Hansson

Det stora rummet kantas av vita draperier som skärmar av sovdelen, med våningssängar i rad och blåa låsbara skåp till alla. På väggen hänger en ny tv, i den rymliga lokalen står bord och soffor. Allt är donerat. I dag har föreningen kommunstöd till tre anställda, en i köket och två som jobbar med barnen.

Det visade sig vara svårt att ta in killarna direkt från gatan. De flesta sniffar lösningsmedel eller lim för att döva vardagen. De dök upp påtända och aggressiva, en del snodde och sabbade. Personalen fick backa och tänka om. Införde nolltolerans, en regel de håller styvt på.

– De som dyker upp påverkade kan få en jacka och lite mat, men släpps inte in i lokalerna, säger Saida.

Det kan ta upp till ett år innan någon som varit gatubarn kan flytta in permanent. Det brukar börja med att de kommer och äter, tar en dusch, lär känna personalen.

– Bit för bit blir de redo.

Så var det för Badr. När hans kompisar, bröderna Mustafa och Yousef, berättade om stället trodde han dem inte.

– De sa att jag kunde tvätta mig och få rena kläder, men jag vågade inte gå hit. Jag var rädd att bli bortrövad. 

Mustafa dök upp med nya kläder och till slut följde Badr ändå med. Snart var han en regelbunden besökare. Kom åtta på morgonen, stannade till fem på kvällarna. På nätterna sov han ute som vanligt.

I dag är han, Mustafa och Yousef några av de 18 minderåriga som bor hos Tarwanou. De pluggar, spelar fotboll, åker och badar, campar. Firar födelsedagar och examen. Lär sig att få en fungerande vardag med skolgång och rutiner.

Badr satsar hårt på skolan. När han kom till Tarwanou kunde han bara några bokstäver han lärt sig från tangentbordet. I dag är han bäst i klassen, säger Saida.

Alla drömmer om Europa. Fantasierna föds via tv och internet. Barnen hör om andra som stuckit, som fått fina liv med pengar och bilar. Om snälla poliser i Sverige som inte jagar och slår dem.

Han vill ge sig av så småningom. Men det är inte ett bättre liv i Europa som hägrar.

– Jag vill till Ryssland för att utbilda mig inom IT. I framtiden vill jag jobba med att spåra och avslöja hackare.

Under åren har Saida lärt känna ett hundratal pojkar. Alla drömmer om Europa, säger hon. Fantasierna föds via tv och internet. Barnen hör om andra som stuckit, som fått fina liv med pengar och bilar. Om snälla poliser i Sverige som inte jagar och slår dem. De drömmer om att gå i skolan, att komma bort från misären. De vet inte att tryggheten de söker med stor sannolikhet kommer att utebli, att deras möjligheter att få stanna i länder som Sverige i själva verket är minimala.

– Jag hör allt yngre killar prata om att ge sig av. Och jag kan förstå att de drömmer, här är de hänvisade till gatan eller någon organisation. Men de har ingen aning om vad som väntar.

***

Sverige 2015. Sexton marockanska pojkar hittas i ett ruckel i Mölndal. Den yngste uppger att han är nio. De har gjort ödehuset till sin boplats utan att någon känt till deras existens. Stället saknar värme. Pojkarna sover på madrasser på golvet. Det finns inget vatten. I ett av rummen ligger det avföring på golvet.

***

Abdullah kommer fram och hälsar, också han pussar Saida på håret. I nio år levde han på gatan innan han hamnade hos Tarwanou. Nu är han utbildad rörmokare och har jobb. På helgerna åker han i väg för att hälsa på sin mamma en bit utanför stan. 

Redan från början satte Tarwanou igång med undervisning, då i egen regi med ett blädderblock i stora salen. Genom donationer, bland annat från motorcykelklubben Goldwing Morocco och internationella Rotary, kunde de göra ett klassrum med bänkar, skolböcker, bokhyllor och whiteboard, och anställa en lärare. I dag används det som studierum, sedan en tid går alla pojkarna i vanlig kommunal skola. En stor framgång, säger Saida.

– Nyckeln är utbildning. De måste gå i skolan. Här. 

***

I stort sett allt socialt arbete i Marocko sker i frivilligorganisationer. Förutom daghemmet driver Oum El Banine ett kvinnohem för höggravida och nyförlösta. De som söker hjälp är illa däran. En kvinna hade fött sitt barn på en svart sopsäck vid busstationen i Agadir, och själv skurit av navelsträngen. En annan hade försökt göra sig av med fostret genom att svälja skärvorna från en sönderslagen flaska. Många har blivit gravida genom våldtäkter, andra plågas av att ha stötts bort av sina familjer. Vissa är analfabeter från enkla förhållanden i byar runt om i landet, andra universitetsstudenter från storstäder. 

– I Marocko finns ingen säkerhet för kvinnor, inga rättigheter. Jag blev varse det när min man dog i en bilolycka 1976 och jag blev ensam med sex barn. När jag vägrade gifta mig med min makes bror vände både makens familj och min egen mig ryggen, säger Mahjouba Edbouche, som grundade organisationen 2001. 

Mahjouba Edbouche, som grundade kvinnohemmet 2001, gullar med Leylas bebis Gofghan.
Mahjouba Edbouche, som grundade kvinnohemmet 2001, gullar med Leylas bebis Gofghan. Foto: Anders Hansson

De nyblivna mammorna stannar på kvinnohemmet i en och en halv månad, sedan får de hjälp med att hyra ett rum, ofta små enkla hyresrum, och pengar till första hyran samt dagisplats så att de kan jobba. Oum El Banine ser också till att barnen blir folkbokförda. 

– Vi rustar mammorna för ett liv som ensamstående, säger Mahjouba.

Det är lätt att ge mat och logi, men vi måste lösa grundproblemet, annars har vi bara tjänat som hotell.

Samtidigt pågår medlingsarbete. Mahjouba reser runt i landet och besöker familjerna för att förmå dem att ta emot sina döttrar och barnbarn. Hon resonerar och försöker förändra synsätt, säger att kontakten med döttrarna är viktig. Varje framgång leder till en ny framgång, Mahjouba använder lyckade exempel för att påverka, säger hon.

– Det är lätt att ge mat och logi, men vi måste lösa grundproblemet, annars har vi bara tjänat som hotell.

Kvinnohemmet är inhyst i en källare, ljuset lite dovt. De små fönstren har galler på utsidan och gröna växter på insidan. Dörren hålls låst, ingenting avslöjar att det är ett hem för ensamstående. 

Meryam och Hanane dukar fram lunchen, en tagine-gryta med kalvkött, potatis, ärter och inlagda citroner. Till det bröd som de bakat och en vitlöksdoftande bakoula, ett slags spenat med citron och olivolja. Deras bebisar sover. Kvinnorna har kökstjänst varsin dag och är då ansvariga för frukost, lunch och kvällsmat.

Khadija petar i maten. Hon lutar sig mot väggen med armarna bakom sig som stöd. Hon ska föda om en månad, har blodbrist och slutet ansikte. 

– Klappa din mage i stället. Prata med ditt barn, instruerar Hafida, och smeker Khadijas arm. 

Kvinnorna på Oum El Banine äter tagine-gryta med kalvkött, potatis, ärter, och inlagda citroner. Deras bebisar sover.
Kvinnorna på Oum El Banine äter tagine-gryta med kalvkött, potatis, ärter, och inlagda citroner. Deras bebisar sover. Foto: Anders Hansson

Hafida är föreståndare och har jobbat med kvinnor och barn i 30 år, de senaste 15 med Mahjouba. Det är hennes uppgift att förbereda kvinnorna på att klara sig själva. Hon lär dem laga näringsrik mat, undervisar i samhällskunskap och informerar om preventivmedel. Hon stöttar fram till förlossningarna, ledsagar kvinnorna som fött sina barn. Många är traumatiserade, säger hon. 

– Jag försöker få dem att knyta an till sina barn och vara stolta över dem. 

De flesta kvinnorna har fått ultimatum av sina familjer: ”Gör dig av med barnet, så får du komma hem.” Pojkar som överges hamnar många gånger på gatan, flickor adopteras bort, ofta till ett liv som hushållerskor.

***

Sverige 2016. Att komma från svåra och fattiga förhållanden eller att vara gatubarn i sitt hemland räcker inte som asylskäl i Sverige. De marockanska ungdomarna får därför inte stanna. De kan inte heller skickas hem. Skälen är två: Det är ofta omöjligt att hitta vårdnadshavare som är beredda att ta emot pojkarna. Och de saknar id-handlingar, i många fall är de inte folkbokförda i hemlandet. Trots påtryckningar från svenskt håll är de marockanska myndigheterna inte behjälpliga med att utfärda resehandlingar.

Ingen vet hur det ska lösas. 

***

Saliha väntar, draperad i bröllopsslöja. Det är ovanligt med bröllopsfest. Ovanligt med en man som tar på sig faderskapet och gifter sig med kvinnan.
Saliha väntar, draperad i bröllopsslöja. Det är ovanligt med bröllopsfest. Ovanligt med en man som tar på sig faderskapet och gifter sig med kvinnan. Foto: Anders Hansson

Saliha sitter i soffan i sin vackert smyckade gröna brudklänning med framsträckta händer. Hon är den sista av kvinnorna som blir hennamålad, sedan kan festen börja. Hela dagen har förberedelserna pågått. Kvinnorna har lagat mat, flyttat ut vaggan och spjälsängarna från sovrummet till hallen, gjort sig fina. 

Äktenskapspappren är påskrivna, det är sagt att brudgummen ska komma till kvinnohemmet klockan sex. Det är ovanligt med bröllopsfest. Ovanligt med en man som tar på sig faderskapet och gifter sig med kvinnan. Saliha är 19, hennes man 20. De träffades i smyg och rymde när deras föräldrar avslöjade dem. När ungdomarna återvände hem rakade Salihas föräldrar av henne det långa håret och slog henne mycket. De stack igen, det var då hon blev gravid. 

Mahjouba har tagit kontakt med familjerna för att medla. Ännu är inte föräldrarna beredda att ta tillbaka sina barn, men att pappan till barnet tar sitt ansvar är en delseger.

Vid sju har brudgummen ännu inte dykt upp. En timme senare står det klart att han valt att inte komma till ceremonin.

Saliha, draperad i brudslöja, sitter ensam på soffan som för dagen svepts in i guldigt tyg. Hon väntar. Fötterna vilar på en fotpall. Vid sju har brudgummen ännu inte dykt upp. En timme senare står det klart att han valt att inte komma till ceremonin. På borden trängs fat med bakelser, småkakor och minipizzor. Sött te och juice hälls i glasen. Instrumenten kommer fram. Leyla, som jobbat klart för dagen och hämtat Gofghan på daghemmet, sätter dottern i händerna på Jennie Silis och tar täten med en trumma och hög klar sång. Hon får med sig de andra. Hafida tar hennes sjal och binder runt sina höfter och dansar magdans. 

Alla gör vad de kan för att muntra upp Saliha. Mahjouba tar henne i famn, välsignar henne. Hon får pussar och kramar. Lyckönskningar. Brudklänningen stramar över den stora magen. Hennes leende når aldrig ögonen.

***

Här bor Leyla, tillsammans med en annan mamma från Oum El Banine.
Här bor Leyla, tillsammans med en annan mamma från Oum El Banine. Foto: Anders Hansson

Några dagar efter bröllopsfesten bjuder Leyla på myntate och kakor i rummet hon hyr ihop med en annan mamma som också får hjälp från Oum El Banine. Golvet är täckt med mattor, de har varsin madrass. Täcken och kuddar har stuvats på träskåpet längs ena väggen. Mitt i rummet står ett runt lågt bord i plast, runt omkring ligger sittkuddar. Gofghan suger förnöjt på sin napp i babygungstolen med björntyg. Leyla är blek, hon har fått feber. Det passar henne därför ganska bra att familjen hon jobbar hos är bortrest, de har gett henne ledigt. Nackdelen är att hon står utan lön de dagarna. Det är redan svårt att få det att gå ihop. Knappt 200 kronor i veckan ska räcka till allt, hyran tar nästan hälften.

Leyla är hans favoritdotter. Han vill ha hem henne. Men med barnet går det inte. Omgivningen får inte veta. Bara om hon gör sig av med flickan är hon välkommen tillbaka.

Ända sedan Leyla kom till Oum El Banine har Mahjouba bearbetat hennes familj. Hon har ringt Leylas pappa och berättat om barnet. Beskrivit andra fall och familjer som återförenats. En dag åkte de oanmälda till byn. Pappan tog sin dotter i sina armar. Höll hennes händer, pussade henne på munnen. När han fick syn på sitt barnbarn grät han så mycket att han höll på att ramla. De gick hem för att dricka te. Mahjouba försökte övertala familjen att låta Leyla och Gofghan stanna.

Pappan har svårt att ta in det som hänt. Leyla är hans favoritdotter. Han vill ha hem henne. Men med barnet går det inte. Omgivningen får inte veta. Bara om hon gör sig av med flickan är hon välkommen tillbaka.

***

Sverige 2018. Justitieminister Morgan Johansson berättar i medierna om ett förbättrat samarbete mellan Sverige och Marocko. Genom fingeravtryck har runt 400 personer kunnat identifieras. 75 procent av dem är registrerade som myndiga i Marocko och kan därmed utvisas.

Läs mer: Fler marockaner utvisas efter nytt samarbete 

***

Leyla återvänder till Agadir. Till rummet med mögel på väggarna. Till det dåligt betalda jobbet. Hon vägrar överge sitt barn.

– Jag borde ha stannat hos min man och hans familj. Där fick jag ta emot slag, men jag hade i alla fall ett liv. Jag fick mat och hade människor omkring mig. Här är allt så svårt, det inte är värdigt. Jag är ensam. Går upp klockan sex, jobbar hårt hela dagarna för ingenting. Jag har inget kvar när jag betalat min hyra och skickat pengar till mina föräldrar. Om jag betalar hyran en dag för sent slängs jag ut. 

– Det är många som har det som jag som inte orkar. Om du behöver blöjor men inte kan köpa det, vad gör du då? Många väljer att följa med män hem för att det inte finns andra alternativ. 

– Det är ett liv bortom uselt. Vad ska friheten tjäna till?

Läs mer av Katia Wagner:

”Pojkarna och de ensamma poliserna” 

När dagen är slut har de räddats från en säker död 

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.