Smittan kan skapa ny flyktingström när Afrika drabbas

I en rapport från FN:s ekonomiska kommission för Afrika (ECA) uppskattas att kontinenten är på väg att tappa 1,4 procent av sin bruttonationalprodukt till följd av effekter som skapats av coronasmittan. Och siffrorna ser ut att bli ännu värre:

”Afrika kan komma att förlora hälften av sin bnp”, skriver ECA-chefen Vera Songwe i ett uttalande.

Under några veckor beräknas Afrika ha förlorat motsvarande 300 miljarder kronor på grund av minskad handel med Kina och stängda gränser gentemot resten av världen. Något som påverkar såväl handel som turism. Även de sjunkande oljepriserna slår hårt mot många av Afrikas råvaruberoende ekonomier och Nigeria kan få se sina oljeinkomster minska med upp motsvarande 190 miljarder kronor under 2020.

Allt till följd av ett virus som ingen i världen ännu kan kontrollera.

Sydafrika med 57 miljoner invånare har sett en snabb ökning av smittade de senaste dagarna och i måndags beslutade landets president Cyril Ramaphosa att stora delar av Sydafrika kommer att stängas under tre veckor från och med torsdag.

Samma beslut har tidigare tagits av Rwanda. Namibia stänger sina gränser. Andra länder stänger sina flygplatser. Algeriet och Egypten med 19 döda var toppar listan över de afrikanska länder som drabbats hårdast hittills.

Frågan är nu om fler länder kommer att följa efter och isolera sig från en omvärld som redan försöker isolera sig från Afrika och andra delar av världen. Något som kan få förödande effekter.

– De ekonomiska konsekvenserna på hälsan kan vara större än själva smittan, säger Anna Mia Ekström, professor i global infektionsepidemiologi på Karolinska institutet.

– Afrikas handel och ekonomi är mycket beroende av omvärlden och särskilt Kina för både export av råvaror och import av industriprodukter, inte minst läkemedel. Turismen är också en väldigt viktig inkomstkälla för många länder. När flygningar ställs in får det hotellen att gapa tomma. Såväl handeln som kommer utifrån som den lokala handeln påverkas. Och när den dagliga handeln slutar att fungera på grund av rädsla eller brist på varor då påverkar det människors försörjning omedelbart och det mycket snabbare än hos oss.

Anna Mia Ekström pekar på att många afrikaner saknar besparingar på banken och inte har möjlighet att lagra mat på samma sätt som man kan göra ibland annat Europa vilket ger en stor effekt.

– Fattigdomen kan öka dramatiskt. Så fort folk blir hungriga, inte får tag på mediciner och inte kan ta sig till sina jobb eller marknader med hjälp av lokala transporter, kan det utnyttjas i politiska syften. Den finns risker till protester, plundring och våldsamheter, säger hon.

Egentligen ligger Afrika bättre till för att kunna hantera coronasmittan än andra världsdelar, menar Anna Mia Ekström. Många länder är vana vid att hantera kriser och epidemier, men också själva befolkningen i sig ger Afrika en fördel:

– Afrika har en mycket yngre befolkning än andra delar av världen med bara 3 procent som är över 65 år. Därmed har de väldigt få som är i de riskgrupper vi känner till i dag. Å andra sidan kan många ha nedsatt immunförsvar på grund av obehandlad hiv, näringsbrist eller andra infektionssjukdomar. Men de ekonomiska effekterna kan i sin tur få stora sociala och i längden folkhälsomässiga konsekvenser som är svåra att överblicka. Det kan leda till ökad fattigdom eftersom marginalerna är så små.

När nu världen fokuserar på att skydda sina medborgare mot coronaviruset riskerar ett antal andra dödliga sjukdomar att fortsätta spridas. Något Sveriges biståndsminister Peter Eriksson (MP) är väl medveten om. Enligt Eriksson arbetar regeringen nu på att ställa om delar av det bistånd som i dag ges och rikta in det mer på hälsosektorn för att stärka den.

– Det får inte sluta med att fler människor dör i malaria eller tuberkulos, där tusentals dör varje dag. Om man nu satsar allt på coronan och det slutar med att fler dör än i covid-19 då har vi ju misslyckats. Där är det viktigt att Sverige bidrar till att det blir fler resurser inom hälsosektorn, säger han.

På frågan om vad Sverige kan göra framledes konstaterar Peter Eriksson att Sverige i början av coronakrisen bland annat har gett Världshälsoorganisationen WHO 40 miljoner kronor till dess krishanteringsfond. Pengar som bland annat har gått till tester på misstänkt smittade.

Tror du att Sverige måste ge mer pengar?

– Ja, jag tror att Sverige måste vara berett att göra det. Under veckan kommer en ny begäran från WHO och UNOCHA, som arbetar med humanitär hjälp, om mer pengar för att klara krisen humanitärt och till hälsosektorn. Där förbereder vi att genom Sida ge mer resurser och även att ge mer till WHO:s krishanteringsfond. Afrika har de största behoven.

Den ekonomiska krisen i Afrika kan ge också andra effekter. Enligt Anna Mia Ekström skulle detta i sin tur kunna skapa nya flyktingströmmar från Afrika mot Europa i kölvattnet efter coronasmittan.

– Det skulle man mycket väl kunna tänka sig. För dem som kommer från Afrika är fattigdom och drömmen om ett bättre liv den främsta drivkraften. Och den drivkraften kan förstås bli ännu större om fattigdomen ökar, säger hon.

– Fattiga människor är mera känsliga också för små svängningar i ekonomin. De har en låg daglig inkomst, de kanske säljer frukt längs vägen eller städar på ett hotell och så kommer det inga turister och då står de där utan några som helst sociala skyddsnät. Då går inkomsten ned till noll direkt och det ger enormt snabba konsekvenser, många har inga marginaler alls, pengar på banken och a-kassa finns inte. Många är också unga, 40 procent under 15 år och ibland kan flera familjer vara beroende av en vuxens inkomst för att få mat på bordet.

Finns det en risk att hela västvärlden sluter sig inåt?

– Det gör det verkligen. I en krissituation tenderar folk att se om sitt eget hus i första hand, säger Anna Mia Ekström.

Peter Eriksson ser också en sådan risk:

– Det kan man absolut tänka sig. Vi ser sådana tendenser i den allmänna debatten i Sverige och den finns också i andra länder. En del menar att nu måste vi ta hand om våra egna problem och minska på internationell solidaritet.

– Men vi är en del av världen och det blir så otroligt tydligt i dag att om vi ska lösa de stora frågorna så måste det hittas gemensamma lösningar där vi arbetar tillsammans, både fattiga och rika länder. Nästa gång kan det handla om andra saker än en smitta. Vi behöver stödja länder som inte fungerar, det hjälper oss själva också.